En dåres försvarstal, del III

Pannlugg

Ty så älskade August, eh, Axel sin Siri, eh, Maria att han anlade pannlugg. När förhållandet börjar gå mot sitt slut återgår han dock till sin vanliga ostyriga lejonman och rösten som till hälften slocknat på grund av den ständiga vanan att jollra med en nervös kvinna återfår sin klang ... I bokens avslutande del glöder svartsjukan, misstankarna frodas och det är faktiskt ganska jobbigt att läsa om denna kamp i ett komplicerat äktenskap där slutet blev skilsmässa. Axel känner sig lurad av Maria, madonnan är störtad, han har blivit förförd, tvingad att äkta henne för att överskyla hennes grossess och därigenom rädda hennes teaterkarriär, han är bitter. Så bitter.

Inte pannlugg

Var han galen då? Meningarna går isär även i Bokcirkelns diskussionsgrupp. Att ett barn dör kan utlösa en psykos, menade Åsa Moberg, medan René Vázquez Díaz ansåg att Axel var besatt, elak till och med, beredd att gå hur långt som helst samtidigt som han inte kan leva utan Maria, inte kan leva utanför äktenskapet. Som så många konstnärer behövde han sin familj runt omkring sig för att kunna skapa. Till skillnad från andra misshandelsförhållanden låter Maria sig ändå inte påverkas av Axels regler, hon bjuder honom ett motstånd, påpekade Liv Strömquist och tillade att det man blir kär i i en person är det man börjar hata efter ett tag. Jo då.

Nu fortsätter Bokcirkeln i P1 med att läsa självbiografin Ensam, en kortroman på ca 100 sidor från 1903. Själv hade jag tänkt ta en paus från Strindberg, men inser att jag är biten och kanske inte kan låta bli att läsa även den. Vi får se, helt enkelt!