Film som bok?

Forum, den amerikanske författaren Patrick DeWitts svenska förlag, utropar För alla som älskar bröderna Coens filmer! om hans roman Bröderna Sisters (kommer i maj). Boken bekrivs som en supercool westernroman, färgstark, rolig och krutdoftande, det låter inte som något jag skulle tycka om om det inte är Annie Proulx som ligger bakom. Å andra sidan gillar jag bröderna Coen så jag kanske ska ge den en chans ändå?

Hermann Kermit Warm ska dö. Den gåtfulle Commodore har bestämt det och bröderna Eli och Charlie Sisters ska verkställa ordern. Men deras väg från Oregon city till guldgrävarnas tillhåll i Sacramento kantas av svårigheter och Eli börjar tvivla på sitt yrkesval. Och vem är det egentligen de jobbar för? Warm visar sig vara något helt annat än vad han utmålats som.

En brittisk drömbokhandel - på svenska

I somras läste jag The Secret of Happy Ever After av Lucy Dillon, mysig chick lit kryddad med gulliga hundar och spännande böcker i en fin bokhandel. Mitt i snöiga (?) januari 2013 ger Forum ut boken på svenska, Och så levde de lyckliga. Inte en hund i den titeln, inga hjärtan heller, som jag ju trodde ...

När Anna får ta över den lilla övergivna bokhandeln i Longhampton går hennes dröm i uppfyllelse. Dessutom får hon annat att tänka på än maken Phil, de tre aviga bonusdöttrarna och deras hyperaktiva dalmatiner. Snart är hennes butik fylld av böcker med hisnande berättelser om kärlek, äventyr, hemliga trädgårdar och borttappade hundar. Ändå fattas något i Annas liv för att hon ska få den riktiga lyckokänslan.

Hösten på Forum

En riktig klassiker ges ut på nytt! Den afrikanska farmen av Karen Blixen, kallad "ett av världslitteraturens mästerverk" av Per Wästberg, kom i original 1937 och ges i augusti ut i vackert kartonnage.

Detta är berättelsen om Blixens 17 år i Kenya, de år som skulle bli de viktigaste och mest omvälvande i hennes liv. Det var här hon upplevde sina lyckligaste ögonblick men också de svåraste motgångarna. Och det var här hon formades till den stora författare som senare skulle trollbinda en hel värld med sina fantastiska berättelser.

Tidigare har jag av Bill Bryson läst En kortfattad historik över nästan allting, om "allt" som hänt från Big Bang till civilisationens uppkomst, om galaxer och supersträngteorin, geologi, kemi och dinosaurier, samt hans reseskildring Anteckningar från en liten ö. I nya En kortfattad historik över nästan allting i ditt hem (kommer i september) handlar det om våra hem och vårt liv till vardag och fest, med utgångspunkt från den viktorianska prästgård där författaren bor med sin familj.

Vetgirigt påbörjar Bryson ett ovanligt projekt - en forskningsresa genom det egna huset. Resultatet är denna bok där han rum för rum avtäcker vårt privatlivs historia, från 1800-talets mitt och framåt. Badrummet får spegla hygienens historia, köket kokkonstens, sovrummet berättar om sömn, sex och död genom tiderna och så vidare. Med vass penna, torr humor och stor kunskap avhandlar han vitt skilda ämnen, från arkitektur till teknologi, och visar hur våra hem och vårt privatliv har formats och återspeglar historien.

I september kommer också Den förtrogne av Hélène Grémillon, som beskrivs som en fransk succédebut, en psykologisk spänningsroman om stark vänskap, svartsjuka, hämnd och försoning. Och det låter ju inte så dumt. Camille får efter sin mammas död en mängd kondoleansbrev och i ett av kuverten utan avsändare ligger ett flera sidor långt handskrivet brev.

Det verkar vara författat av en man vid namn Louis och handlar om en kvinna, Annie. Camille tror först att det hela är ett misstag, men under veckorna som följer kommer det varje tisdag ett nytt brev. I dem berättas en historia som tog sin början mer än trettio år tidigare i det ockuperade Frankrike. En historia om omöjlig kärlek och om fyra människors tragiska öden. För varje brev blir bilden av det som hänt klarare och Camille börjar ana hur allt hänger ihop. Att brevens väl bevarade hemlighet även berör hennes eget liv.

En brittisk drömbokhandel

Gillade du Drömbokhandeln av Laurence Cossé? Tycker du att böcker som till stor del handlar om andra böcker är något väldigt bra? Då kan The Secret of Happy Ever After av Lucy Dillon kanske vara något för dig. Och tvärtom, om du inte gillade Drömbokhandeln, av olika anledningar, kanske du tycker mer om den här. Precis som i Drömbokhandeln kretsar handlingen kring en bokhandel, i det här fallet också om de två vännerna Anna och Michelle som jobbar där. Deras respektive liv kunde inte se mer annorlunda ut, den ena styvmamma i en stor familj, den andra inbiten singel som aaaldrig mer vill älska någon. ELLER?

Må bra-litteratur var det som gällde när jag under midsommarhelgen knockades av en tråkig influensa. Jag slängde ut handen efter min första Lucy Dillon och precis som jag hoppats fick boken mig att känna mig ganska mycket bättre i feberdimman. Uppbyggnaden av butiken är minst lika trevlig att läsa om som i Drömbokhandeln, men detta är chick lit så det blir med en helt annan känsla. Det finns ingen som bråkar och hotar folk (eller jo, förresten .. fast inte för deras bokval direkt.). Det är även en fördel om du gillar hundar, men vem gör inte det? Precis som i Drömbokhandeln avslutas boken med en lång lista med boktips, här barn- och ungdomsböcker som passar precis lika bra för vuxna. The Secret of Happy Ever After finns ännu inte i svensk översättning, men Forum Bokförlag har tidigare gett ut två av Lucy Dillons böcker (Ensamma hjärtan och hemlösa hundar samt Hundar, hus och hjärtats längtan), så kanske är det något på gång så småningom. Gissar att den kommer att heta något med hjärtan och hundar ... ;)

Bokhyllerunda - D

Trasslade in mig lite i der, das und die när jag skulle välja bok till bokstaven D, men till sist bestämde jag mig för att presentera eventuella tyska böcker utan bestämda artiklar ...  Men nu blir det den här fina, med min recension från 2003:


Carol Goodman
DE DÖDA SPRÅKENS SJÖ
Roman - Forum
[+]

För tjugo år sedan tog Jane Hudson sin examen från internatskolan Heart Lake, en flickskola vackert belägen vid en sjö med samma namn. Nu är hon tillbaka igen, denna gång som latinlärare för ytterligare en generation unga kvinnor. Nyligen har hon separerat från sin man och i sin strävan att börja om på nytt med sitt liv slår hon sig ner i en liten stuga på skolområdet tillsammans med lilla dottern Olivia. Snart blir det uppenbart att Jane får tampas med med många minnen i och med sin återkomst, inte alla är av den trevligare sorten.

Då som nu präglar den gamla legenden om de tre systrarna Crevecoeur skolflickornas vardag. Det berättas att i början av artonhundratalet gick de tre flickorna ner sig i sjön och för evigt förvandlades de till de tre stora stenar som reser sig ur vattnet en bit ut från stranden. Fortfarande inspirerar berättelsen flickorna till handlingar som hemliga midnattsmöten och offer till sjögudinnan, ofta under inverkan av något slags rus, och Jane minns sina egna, liknande erfarenheter. Större delen av sin skoltid tillbringade hon med sina två rumskamrater, två flickor som under ganska oklara omständigheter även de miste sina liv i sjön. Nu verkar det inte bättre än att historien upprepar sig, när ett par flickor i Janes latinklass råkar ut för saker som påminner om det förflutna. Beror det på att Janes dagbok, som varit försvunnen sedan hon sist vistades på skolan, plötsligt har dykt upp igen? Kommer alla hennes hemligheter att avslöjas, och i så fall av vem?

Jag blev nyfiken på De döda språkens sjö främst av två anledningar. Först väckte den påstådda likheten med en av mina favoritromaner, Donna Tartts Den hemliga historien, mitt intresse, men det var även den poetiska boktiteln som lockade mig att läsa boken. Titeln följs upp av en lika poetisk skildring, där vackra scener med sjön som huvudperson får stort utrymme. Historien har också fått krydda av en tät och spännande intrig där mycket kommer som en överraskning under läsningens gång. Likheten med Den hemliga historien, då? Ja, som jag nästan anade får författaren svårt att nå upp till den nivån, men boken är ändå mycket läsvärd. Lite för konstruerat känns nog upprepningen av händelserna från det förflutna, kanske hade det varit tillräckligt med den ursprungliga historien. Att Carol Goodman själv har arbetat som lärare i latin märks förstås och latinet känns allt annat än dött när jag läser om Janes lektioner. Detta är författarens debutroman, i fin översättning av Katarina Jansson.

Booker 2011

Har en ambition att läsa vinnarna av Bookerpriset, några av de utvalda titlarna har blivit stora favoriter för mig, som Hilary Mantels Wolf Hall, Anne Enrights Sammankomsten (min recension), Margaret Atwoods Den blinde mördaren, J.M. Coetzees Onåd, Arundhati Roys De små tingens gud för att nämna några ...

2011 gick priset till Känslan av ett slut (The Sense of an Ending) av Julian Barnes, som enligt förlaget Forum är "en psykologisk thriller som utforskar minnets dunklare vrår". När jag läser om intrigen får jag en Atonement-känsla. Ett läsmåste, i ordets bästa bemärkelse, alltså!

Vårens böcker, del 3

Forum. Högst upp på min lista står nog Nick Hornby, även om hans senaste bok, Slam, (mars), handlar om "tonårsångest, skejting och första kärleken". Det brukar finnas något för alla! Något för alla är väl kanske inte Johan Kinde, men visst är vi väl några som fortfarande går igång lite på Lustans Lakejer...? I debutromanen Någon sorts extas återskapar han "tiden då punken gick över i new wave, frisyrgelén kom till Sverige och Stockholm fick ett klubbliv".

I mars kommer Sommaren i Mamarrosa av Monica Ali, författaren till succén Brick Lane. Den här gången förflyttas vi till den lilla byn Mamarrosa i Portugal, där en engelsk familj slår sig ner för att njuta av det stilla livet. Särskilt stilla blir det väl däremot inte... Karin Fossum kommer, också i mars, med den åttonde boken om kriminalkommissarie Sejer, Den som älskar något annat, en otäck historia om småpojkar som försvinner. Några chick lit-titlar finns det också: En kaosmammas bekännelser (jan) av utrikeskorrespondenten och Times Magazine-redaktören Fiona Neill, baserad på hennes populära krönika Slummy Mummy, samt tv-producenten Jane Fallons Dumpa Matthew, (april), lite How to loose a guy in 10 days... den med Matthew McConaughey...

Höstens böcker, del 2

Bland tempelriddare (ännu fler!), specialagenter och historiska romance på Forum hittar jag Harlan Coben, som kommer med Den enda lögnen och Janet Fitch, författaren till Vit oleander, som har skrivit ännu ett psykologiskt drama, Saknaden, båda i augusti. Maria Ernestam debuterade 2005 med Caipirinha med döden, ett år senare kom uppföljaren Busters öron och nu är det dags för den tredje boken, Kleopatras kam, även den i augusti. Mats Strandberg följer upp Jaktsäsong med Bekantas bekanta och "den som läst hans första bok kan glädja sig åt att möta några gamla bekanta i yngre versioner".

Lite nyfiken blir jag på Morden i Holloman av min ungdoms hjältinna Colleen McCullough. Har inte läst henne på länge, men här förenar hon "en klassisk mordgåta med berättelsen om jakten på en seriemördare". En spänningsroman med många vändningar, sägs det. Faktadelen toppas för mig av två oktoberböcker: Karen Armstrongs Världsreligionernas födelse, en religionshistorisk översikt, samt Frederick Taylors Berlinmuren, historien om den delade staden.

Vårens böcker, del 5

På Forum kommer John Updike i april ut med Terroristen, om "den nutida terrorismen med islamistiska förtecken". Norske Edvard Hoem har skrivit en roman om hur det gick till när hans mor kokerskan och hans far predikanten träffades, Mors och fars historia, som också nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, och norska Karin Fossum är tillbaka med nya psykologiska thrillern Brott.

Tim Winton kallas "Australiens främste författare i sin generation", två gånger nominerad till Bookerpriset, hans berättelsesamling Vändpunkten utspelar sig i och kring den lilla staden Angelus på Australiens sydvästkust. Erik Eriksson följer upp Det brinnande havet med Den blå stranden, den andra delen i den storslagna släktkrönikan, och Jessica Kolterjahn debuterar med Ut ur skuggan, "skriven på en glasklar prosa", enligt förlaget.

Vilda vägar

Annie Proulx
VILDA VÄGAR
Noveller - Forum
[+]

Det rådde lite förvirring runt den här boken först, i alla fall i mitt huvud. Det berodde förmodligen på alla turer kring den förra novellsamlingen, Berättelser från vidderna. Du vet, den som innehöll den gripande berättelsen om Jack och Ennis som sedan blev en framgångsrik film vid namn Brokeback Mountain som gjorde att novellsamlingen (ibland) fick byta namn till just Brokeback Mountain med tillägget "och andra berättelser från vidderna". Men det här är nytt från Annie Proulx, även om de elva novellerna också den här gången utspelar sig i trakten runt Wyoming. Ett grepp som känns bra, välbekant och tryggt, eller trist? Det kan man förstås har olika åsikter om, men när kvaliteten är så här hög är det svårt att komma med några invändningar.

Måhända letar hugade filmproducenter redan efter en ny Brokeback Mountain mellan dessa pärmar och ja, homosexuell kärlek förekommer, om än inte lika uttalad som i den berömda novellen/filmen. En av mina favoritberättelser är Wamsuttervargen, där den otursförföljde Buddy hamnar i den gudförgätna hålan Wamsutter, en stad som inte är mycket mer än en ganska sorglig husvagnspark, befolkad av kringflyttande gas- och oljefältszigenare som följde i energiboomens spår. Det är vad Buddy tycker är det verkliga Wyoming - fyllt av fattiga, hårt arbetande tillfällighetsgäster, hårdföra och rastlösa, som tog sig dit dollarna växte. Grannarna i husvagnen intill verkar bekanta och visst, det är Buddys gamla skolkamrater, den elake översittaren som gift sig med skolans slampa. Gamla takter sitter i, eller? I jämförelse med Berättelser från vidderna (eller Brokeback Mountain och andra berättelser från vidderna...) känns Vilda vägar liksom lite lättare. Det förekommer bl a noveller om en magisk tekanna som har förmågan att uppfylla ägarens önskningar samt några talande grävlingar! Lite ovant när man är van vid författarens realistiska skildringar, men en rolig överraskning.

Annie Proulx har sina trogna fans, jag tillhör skaran som först lärde känna henne som E Annie Proulx. Vad som hände med E:et har jag f ö ingen aning om. Jag brukar föredra henne i novellform och tycker att hon är mästerlig när hon med ordval och formuleringar blixtsnabbt kan teckna ett porträtt av någon säregen boskapsuppfödare, beskriva stamgästerna på den sjaskiga lokala baren eller fånga den speciella stämningen under ett oväder ute på den karga slätten, något som i det lilla formatet förstås är särskilt viktigt. Ibland jämförs hon med storheter som Hemingway och visst, Annie Proulx kan faktiskt vara en framtida nobelpriskandidat. Som ett PS kan jag bara nämna att bokomslaget gjorde mig lite förvånad. Jag hade nog förväntat mig att Brokeback-succén skulle slås upp större, men Annie Proulx omnämns fortfarande som "författaren till Sjöfartsnytt". Men det är klart, Pulitzerpriset och National Book Award slår väl högre än Oscarsstatyetter?

Frälsaren

Jo Nesbø
FRÄLSAREN
Kriminalroman - Forum
[+]

På ett sommarläger för barn och ungdomar som är med i Frälsingsarmén blir en fjortonårig flicka våldtagen, ett fruktansvärt övergrepp, där man som läsare till att börja med varken kan identifiera offret eller våldtäktsmannen, något som förstås är en ren förutsättning för den fortsatta intrigen... Tolv år senare, i ett snöigt och kallt Oslo, skjuts en frälsningssoldat till döds mitt under pågående gatukonsert. Det är en ren avrättning, utförd av en yrkesmördare som har kommit till den norska huvudstaden för att göra sitt livs viktigaste jobb. Det sista jobbet, det som ska göra honom ekonomiskt oberoende. Under sin uppväxt i det forna Jugoslavien fick denne man som tonåring smeknamnet Lille frälsaren, på grund av sitt mod under kriget. Men kommer han verkligen som en befriare? I så fall för vem? Och vem är den okände uppdragsgivaren?

Inledningen till Jo Nesbøs sjätte bok om Harry Hole känns nästan som en film. Författaren klipper mellan de olika scenerna på ett sätt som gör att man från de allra första sidorna dras in i handlingen. Det är bra. Temat frälsning känns så genomtänkt i allt att man nästan kan undra vad som kom först - titeln eller intrigen? För att lösa fallet med den mördade frälsningsoldaten måste Hole gräva sig långt, långt ner i samhällets undre skikt och skildringen av det hårda livet, med narkomaner, prostituerade och så de som försöker hjälpa dem, i just det här fallet Frälsningsarmén på Oslos gator känns stark och trovärdig.

Rödhake har alltid varit min Nesbø-favorit, men Frälsaren kommer på en god andra plats. Och visst är han sig lik, kriminalinspektör Harry Hole, en man som nu mer än någonsin föredrar att gå sina egna vägar. Det är säkert något som den nye effektive polischefen, Gunnar Hagen, nog kommer att få lite svårt att finna sig i. Kliché eller inte, jag gillar det i alla fall. Vi får också träffa polisinspektören Beate Lønn, specialisten på ansiktsidentifikation, vars arbete under detta fall blir betydligt svårare än vanligt. Med på ett hörn finns även Holes ex Rakel och hennes son Oleg, Rakel som har inlett ett nytt förhållande med en framgångsrik läkare och väl verkar vara utom räckhåll för Hole nu. Ja, vi får väl se vad som händer i nästa bok, för att det ska komma en sådan har vi väl börjat förvänta oss vid det här laget. Och med tanke på att Jo Nesbø fick sitt stora internationella genombrott med förra boken, Djävulsstjärnan, som översattes till jag vet inte hur många språk, lär det väl bli så också. "Turbokrim" såg jag att Frälsaren kallas i en norsk recension, ett bra ord som väl är samma sak som "page turner" (eller "bladvändare"). Jag instämmer.

Hur vi hungrar

Dave Eggers
HUR VI HUNGRAR
Novellsamling - Forum
[+]

Dave Eggers verkar vara något av en litterär superkändis, men jag har bara läst en enda novell av honom tidigare, "När jag hade kastats i floden och innan jag drunknade" som ingick i novellsamlingen Samtal med en ängel, Nick Hornbys välgörenhetsprojekt. Eggers bidrag tillhörde mina favoriter i den boken och Hur vi hungrar avslutas med just den, om hur en irländsk setter funderar på livet och döden på sitt alldeles speciella, upphetsade sätt. Även några av de andra novellerna har publicerats tidigare i olika tidskrifter, som Guardian och The New Yorker.

En gång i tiden debuterade författaren med en självbiografisk roman, Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet, som fick strålande recensioner. Hur vi hungrar är hans andra bok på svenska. Fast egentligen är den nummer tre. Bok nummer två, You shall know our velocity, har ännu inte översatts. Övrig info om författaren: han startade en litterär tidskrift och ett förlag, McSweeney's (finns på nätet), driver skrivarskolor för barn och verkar i allmänhet vara en schysst kille. Det intrycket förstärks av hans noveller, som ofta handlar om lite vinddrivna, ganska sorgsna personer som har problem med att anpassa sig till livet, till verklighetens hårda villkor, och de som försöker hjälpa dem till rätta, allt skildrat med varm hand.

Ett annat litet tema (det finns flera) i denna novellsamling kan vara "människor på resande fot", t ex Fish som bilar över USA för att besöka sin kusin som återigen (sjunde försöket!) misslyckats med att ta livet av sig. Min absoluta favorit är Rita som i "Uppför berget och långsamt ner" befinner sig i Tanzania för att bestiga Kilimanjaro tillsammans med andra amerikanska turister. Jag förundras över hur äkta berättelsen känns, något som förmodligen beror på att författaren faktiskt själv en gång har klättrat uppför detta berg, då i syfte att samla in pengar till cancerforskning. Ja, jag sa ju det - schysst kille. Längre noveller som känns mer genomarbetade blandas med kortare, t ex ett lite märkligt påhitt: "Somliga saker bör han hålla för sig själv" består bara av ett antal tomma sidor. "Anteckningar till en berättelse om en man som inte vill dö ensam" består av just anteckningar till en berättelse om en man som... Ja, precis. Att stilarna skiljer sig åt, att formatet inte är låst till att se ut på ett visst sätt, är lite spännande förstås, även om det samtidigt innebär att kvaliteten blir ojämn. Ett par noveller är utmärkta, andra ganska obegripliga.

Den nionde stenen

Kylie Fitzpatrick
DEN NIONDE STENEN
Roman - Forum
[0]

Kylie Fitzpatrick är född i Danmark, men växte upp i Australien och bor numera i England. Första gången jag stötte på på denna författare, som tidigare arbetade som skådis, researcher och manusredaktör, var när jag för ett par år sedan läste hennes debutroman, Gobelängen, om mysteriet kring den medeltida Bayeuxtapeten. Boken var både välskriven och fascinerande med konspirationsteorier en masse och mitt intresse för de historiska händelserna väcktes på ett sätt som ingen lärare hittills har klarat av. Därför ville jag gärna läsa Kylie Fitzpatricks nya bok, trots att intrigen, eller för den delen den hopplösa titeln, vid första anblicken inte var något som annars skulle ha lockat mig.

I Den nionde stenen utvecklas bokens handling på två olika plan och i två olika epoker, precis som i Gobelängen. Vi rör oss dels i London på 1860-talet, dels i nutida Oxford, med en och annan avstickare till Indien. I London arbetar den unga och fattiga och föräldralösa Sarah som springpojke på en tidningsredaktion (ja, faktiskt klär hon sig för att se ut som en pojke, flickor har ju inte där att göra!). Genom sitt jobb får Sarah äntligen träffa sin idol och förebild journalisten Lily Korenchy, en ung änka som för att få sina samhällskritiska debattartiklar publicerade tvingas skriva under manlig synonym, som de flesta kvinnliga 1800-talsförfattarna. Lily kommer i sin tur i kontakt med en förmögen kvinna som vill ha hennes hjälp med att katalogisera sin stora juvelsamling. I denna samling finns ett ovanligt hängsmycke, en slags helig amulett med nio olika ädelstenar, ett smycke som sägs föra otur med sig. Sarahs tidningsreaktion sjuder i alla fall av skvaller om de märkliga mord som har inträffat i London den senaste tiden, och som faktiskt verkar ha med amuletten att göra.

Parallellt läser jag om Susana, universitetslärare i Oxford, som skriver på sin avhandling om kvinnliga författare i Indien under den viktorianska eran. I en brevsamling som finns i bibliotekets arkiv hittar hon gamla brev från Lily och blir fascinerad av denna kvinna som hon tycks ha så mycket gemensamt med. Susanas forskning för henne till Indien, till den heliga staden Benares. Där träffar hon Miranda, indentent vid smyckeavdelningen på ett stort auktionshus som är på jakt efter sällsynta färgade diamanter till en stor auktion. Puh, många kvinnor blir det. Man ska ju aldrig ändra ett vinnande koncept, men Den nionde stenen blir lite väl lik Gobelängen, med ungefär samma upplägg, med akademisk forskning och historiska tillbakablickar. Men skriva och berätta kan Kylie Fitzpatrick och jag misstänker att jag så småningom också kommer att läsa hennes tredje roman, som hon berättar om på sin webbplats. Boken har den engelska titeln The Rajah Quilt och handlar om en grupp kvinnor under den långa båtresan ombord på fartyget The Rajah, från London till Australien (japp, fångtransport).

Höstens böcker, del 3

Från Forums höstutgivning är det två böcker som genast hamnar på min läslista: Vilda vägar av Annie Proulx och Frälsaren av Jo Nesbø, senaste boken om Harry Hole, som jag har skrivit om tidigare. Fast när det gäller Proulx blir jag efter allt sjabbel som var med Brokeback Mountain lite osäker. Det är väl inte än en gång Berättelser från vidderna under ny titel? Nej, förhoppningsvis är det Bad Dirt: Wyoming Stories 2 det handlar om.

Ja, Forums höst var det ja...

Nytt från Kate Atkinson, en novellsamling med titeln Inte hela världen, och Kari Hotakainen kommer med en "självbiografi", Klassikern. Tråkigt nog har det inte hänt något särskilt i hans liv, så då är det bara att hitta på! (Bokringens recension av Löpgravsvägen.) Norska författaren Anne B. Ragdes Berlinpopplarna kommer på svenska. Jag läste om boken hos Johanna och blev nyfiken.

Mats Strandberg, krönikör i QX och Aftonbladets söndagsbilaga, utnämnd till Årets Krönikör av Sveriges Tidskrifter och jag har ingen aning om vem han är, debuterar med Jaktsäsong, "inkännande och träffsäker samtidsskildring, fylld av färgstarka personligheter", t ex schlagerbögen, såpastjärnan, kampbögen, grannen som fungerar som sexjour, den bedragna småbarnsmamman och katten Ulla-Bella. Chic lit från Jennifer Weiner, Perfekta hemmafruar, nja, inget av detta kommer att hamna på mitt nattduksbord i höst. Men det kommer ju att finnas en hel del annat där, så det ordnar sig säkert.

Höstens böcker, del 2 och del 1.

Donna Leon

Darling Colin har enligt imdb fullt upp. Mycket flick lit, men jag fastnar särskilt för filmatiseringen av Donna Leons La Fenice (Ond bråd död i Venedig, Forum 1998). Peter O'Toole ska också vara med, men vem av dessa båda herrar ska spela den sympatiske, lyckligt gifte kommissarie Guido Brunetti? Som någonstans kallas alldaglig? Och vem blir Brunettis aristokratiska hustru Paola?

Till att börja med vill jag läsa upp mig på Donna Leons böcker, hon har skrivit nio om Brunetti, tror jag. Åtta finns på svenska i alla fall, enligt förlaget Forum. Bibblan, here I come.

Och kolla bilden, Joachim Król spelar kommissarien i tysk tv. Hmm...

Uppdaterat: läser mer om Donna Leon. Enligt Forum ges hennes böcker inte ut i Italien, "då hon vill behålla sin anonymitet". Mycket märkligt.

Mitt vågräta liv

Chelsea Handler
MITT VÅGRÄTA LIV
Berättelser - Forum
[0]

Letar du efter en supersnygg blondin som älskar sex? Och som väldigt gärna vill berätta om sina mer eller mindre lyckade upplevelser i sängen? Vänd dig då med förtroende till den amerikanska skådisen och komikern Chelsea Handler. Hur känd hon är i Sverige har jag ingen aning om, men hon har i alla fall uppträtt som ståuppkomiker hos bl a Jay Leno och dessutom medverkat i en rad andra humorprogram i tv. Hennes debut i bokvärlden beskrivs av förlaget som en vågad och rolig rapport från sängkanten och det fick mig att tro att det kunde vara något i stil med Marian Keyes krönikor i Under täcket. Det var det inte, mer som Sex and the City, fast utan modekläderna då.

Chelsea Handler älskar män, i ungefär vilken form som helst, det märker man rätt snart. Engångsligg och längre förhållande är precis lika viktigt och behandlas lika kärleksfullt av författaren. Det som fick Chelsea att anamma sin egen sexualitet var lite otippat den gången då hon som sjuåring kom på föräldrarna under en het stund i sängen: Deras sätt att njuta av varandra fick mig att inse att det fanns mer i livet än makaroner och ost och The Brady Bunch. Eftersom Chelsea dessutom omger sig med ett par kompisar, den ena vildare än den andra, går det ganska hett till på boksidorna. Roligast är En bröllopssaga, där Chelsea tar med sig bögkompisen Nathan på sin mormonsysters bröllop, och Över bord, där hon tillsammans med sin rumskompis, en överårig oskuld, åker på sunkig havskryssning över nyår. Det kan bara gå illa.

Faktiskt är Mitt vågräta liv ändå en bok som även den som är ganska pryd av sig kan läsa utan att rodna, särskilt grovt blir det aldrig, vilket kanske en besvikelse för vissa. Den politiska korrektheten däremot, den är det värre med. Villigt berättar Chelsea om sin "svarta fas", då hon vant sig vid organ som aldrig var mindre än en barnarm och förklarar att det bästa med att ligga med en dvärg är att man kan ha sex med honom och sedan använda honom som huvudkudde. Humor ska man väl aldrig diskutera, men det här... tja. Som sagt, möjligen uppskattar man Mitt vågräta liv mer om man sedan tidigare känner till Chelsea Handler eller hör henne live, på en scen någonstans i USA. I bokform fungerar skämten bara sådär.

Dåligt inflytande

William Sutcliffe
DÅLIGT INFLYTANDE
Roman - Forum
[+]

Dåligt inflytande, ja, vem har inte haft kompisar som har påståtts ha det? Men förhoppningsvis råkar inte alla lika illa ut som tioårige Ben, vars värld till att börja med kretsar kring "det gamla vanliga", skolan och familjen. Men allra viktigast är ändå bästisen Olly. När man har en bästa kompis behöver man inget annat i hela världen. Det är som en sköld eller ett sådant där kraftfält som man får i datorspel, som Ben säger. Han och Olly har det bra ihop, de förstår varandra och känner varandra utan och innan, de går i samma klass, spelar spel, cyklar, spionerar på äldre syskon och så vidare.

Men en dag dyker det upp en ny och spännande kille på deras lugna gata, en kille som man genast märker inte riktigt är som alla andra. Spännande är han, tycker Ben och Olly, farlig, säger alla andra, och ett dåligt inflytande, tycker föräldrarna. Men de tuffare tagen som Carl introducerar, som alldeles för långa cykelturer på farligt trafikerade gator, eller tjuvrökning tills man spyr, lockar i alla fall. Och Carl följer inga regler annars heller, vare sig i fotboll, Cluedo eller wrestling. Att Carl verkligen är annorlunda, och kanske inte på något särskilt bra sätt, det märker även Ben snart. Men Olly verkar inte inse det och när det blir dags för honom att välja sida är det Ben som till sin förvåning drar det kortaste strået, i konkurrens med Carl. Ben befinner sig plötsligt i den värsta situationen av alla - han står utan kompisar.

Bra och kuslig barndomsskildring, skickligt skriven, där Ben själv får berätta vad som hände (i ett samtal med en socialarbetare, ja, ni förstår att det så småningom går illa), komplett med "hemritade" diagram och figurer som förklarar viktiga saker, som till exempel ett pojkrums luktighet, mätt i ostighet eller hur man fångar en boll, på engelskt respektive australiensiskt sätt. Lämplig läsålder: tonåren och uppåt, tror jag. Av författarens tidigare böcker har jag läst - och gillat - En tripp till Indien. Och man kan i alla fall inte klandra William Sutcliffe för att köra fast i gamla invanda hjulspår, det är kul med omväxling, särskilt när kvaliteten är fortsatt hög. Mer William Sutcliffe! Bra översättning av Ola Klingberg också.

Danteklubben

Matthew Pearl
DANTEKLUBBEN
Roman - Forum
[-]

Jag somnar ifrån den här hela tiden, så har jag tidigare skrivit om den här boken. Det är tyvärr alldeles sant, hur illa det än låter. Och ändå verkade det ju så lovande när jag först läste om Matthew Pearls debutroman, med litterär klubb, artonhundratalet, Boston, grym seriemördare. Faktiskt fick jag börja om på Danteklubben inte mindre än tre gånger innan jag åtminstone delvis lyckades tränga in i författarens täta, för att inte säga ogenomträngliga, stil. En annan orsak till att det gick så trögt är den hopplöst tunga (tidstrogna?) dialogen, som gjorde mig så trött, så trött. Gäsp.

Allt kretsar förstås kring Dantes verk, Den gudomliga komedin. Samtidigt som en samling intellektuella män, litterära kollegor, arbetar med den första, mycket kontroversiella, amerikanska översättningen sker en rad bestialiska mord i staden. Det speciella med dessa mord är att de verkar ha inspirerats av just Den gudomliga komedin. Detta är nu inget som männen i Danteklubben vill springa omkring och skryta om. Redan anses deras arbete med översättningen suspekt, för att inte säga ogudaktigt, så det känns ganska uteslutet att de skulle vända sig till polisen och berätta om sina iakttagelser. Det blir därför Danteklubben som får försöka stoppa mördaren innan han slår till igen, en uppgift som får dem att se sig misstänksamt omkring på kollegorna runt bordet. Finns mördaren i själva verket närmare än någon av dem kunnat ana?

Matthew Pearl (av Dan Brown kallad "den nya stjärnan på den litterära himlen"...) är redaktör för den senaste utgåvan av Longfellows Danteöversättning, så när det gäller fakta är det sannerligen ingen som kan slå honom på fingrarna. Men det är ändå ingen garanti för att slutresultatet blir bra. Romanens karaktärer är trista, berättarstilen ganska unken och långrandig och det ligger så mycket research bakom boken att jag blir vimmelkantig. Danteklubben är "en underhållningsroman av bästa märke" läste jag i någon recension, men jag blir inte särskilt underhållen. Som sagt lyckades jag knappt hålla ögonen öppna. Men möjligen ska man befinna sig på en helt annan nivå för att ha något utbyte av den här romanen... Jag vet inte mycket om Den gudomliga komedin, men hade hoppats få veta mer genom den här boken. Nu blev det inte så.

Hon älskade Che

Ana Menéndez
HON ÄLSKADE CHE
Roman - Forum
[0]

Che Guevara, mannen, myten, människan... Även den som inte vet det minsta om revolutioner, diktaturer och andra politiska frågor har sett bilden, planschen, t-shirten. Älskad av många, både män och kvinnor, var han en kvinnokarl, den gode Ernesto, trots att han enligt uppgift inte var särskilt förtjust i tvål och vatten. Det är alltså Che Guevara som är den som älskades i den här romanen, uppföljaren till På Kuba var jag en schäfer, journalisten Ana Menéndez debut. Det var en mycket läsvärd novellsamling som utspelade sig främst i Miami, starka berättelser om hur det är att leva i exil.

Författaren, själv exilkuban, kommer nu med en roman om en ung kvinna som en dag får ett mystiskt paket på posten. Kvinnan har vuxit upp utan sina föräldrar, i exil, hos sin morfar i Miami. Hon vet inte särskilt mycket om sin egen bakgrund, bara att pappan dött i fängelse och att mamman, som var konstnär, i sin sorg skickat bort sin dotter från Kuba. En dikt fick den lilla flickan med sig, ett citat från Neruda, Farväl, men du ska finnas/hos mig, följa mig invärtes/i en droppe blod som kretsar i mina ådror. Men paketet då? Ur det faller papperslappar ut, fotografier och brev, och berättarjaget blir till sist rädd att jag skulle förlora mig själv bland alla sidor och att jag skulle drunkna i en droppe av mitt eget blod. Paketet är från hennes mor, Teresa.

Bokens mittparti, huvuddelen av berättelsen, består av just dessa brev, små lappar, korta anteckningar och fotografier, fragment av en kärlekshistoria ska det visa sig. Men det som New York Times anser är en skildring av den erotiska kärlekens elektrifierande allomfattande kraft tycker jag kan bli lite småfånigt. De tunna hårstråna i hans rebellskägg faller i små lockar över läpparna. Hans läppar är utmanande till och med när han sover, sådana saker... Att älska Che var som blekaste havsskum, som vind genom stjärnorna. Ja. Det är inte lätt att vara kär, eller galen, eller kär, eller båda delarna. Men genom Teresas brev får vi också veta mer om Fidel Castros revolution, hur Kuba har förvandlats, och när sedan dottern reser till platsen för att leta efter modern blir romanen också en nutidsskildring, Havanna är till exempel en stad av grusade förhoppningar. Genom sina kontakter med befolkningen lär den unga kvinnan sig också att nostalgi inte bara förekommer hos dem som lever i exil. Kanske kan man leva i exil utan att någonsin ha lämnat sitt land, leva i landsflykt från samtiden. Gåtan Teresa-Che får kanske ett svar till sist.

Historikern

Elizabeth Kostova
HISTORIKERN
Roman - Forum
[+]

Dracula och bloddrypande huggtänder, odödliga vampyrer och demoner, sannerligen inte min kopp te. Jag har då och då försökt med Anne Rice och diverse filmer, men det slutar så gott som alltid i en gäspning eller varför inte ett gapskratt. In på scenen träder då amerikanska författaren och läraren Elizabeth Kostova, vars debutroman handlar om just detta ämne. Och till min förvåning funkar det bättre, kanske för att Historikern inte är någon ren skräckroman, utan mer en slags historisk/romantisk roman, mystisk och ganska vemodig.

Bokens huvudperson, en medelålders kvinna som dragit sig tillbaka för att leva ett stillsamt liv med forskning och vänner och sitt arbete på universitetet, minns i bokens inledning en kuslig händelse som kom att förändra hennes liv. På det tidiga sjuttiotalet, trettiosex år tidigare, bodde hon som sextonåring tillsammans med sin pappa historikern och diplomaten i Amsterdam. Av en slump (eller inte...) upptäckte hon i pappans omfattande bibliotek en bunt gulnade brev tillsammans med en gammal bok. Över mittuppslaget sträckte en illustration av en drake ut sig, med ett enda ord i gotisk skrift: Drakulya. Alla andra sidor i boken var märkligt nog helt tomma. Nyfiken flicka frågar ut pappan som motvilligt börjar berätta om hur han kom över boken.

Dels genom pappans berättelse, dels genom bokens kvinnliga huvudperson som tillsammans med en vän blir tvungen att bedriva sina egna efterforskningar utvecklas detta till en slingrande historia som utspelar sig både på medeltiden och i nutid. I centrum står den vilda jakten på Dracula, eller Vlad Pålspetsaren, eller prinsen av Vallakiet, en feodalherre i Karpaterna som torterade sina undersåtar och krigsfångar med otroligt grymma metoder. I drygt 550 sidor förs intrigen framåt på ett par tre olika plan, vilket är ett smart grepp som i mitt fall inbjuder till läsglädje. Trots de många trådarna blir det nämligen aldrig för krångligt. Elizabeth Kostovas debutroman jämförs på sina håll med Dan Brown, jag antar att det beror på intrigen med en kvinna och en man som tillsammans följer spår på spår (på spår...) bland dammiga arkiv, ensligt belägna kloster och europeiska huvudstäder i sin jakt på någon uråldrig hemlighet. Men Historikern är ändå skriven i en stil som ligger långt från Dan Brown, där det man möjligen förlorar i form av action och cliffhangers vinner i språk och känsla. Jag gillade den här boken och läste ivrigt vidare, dock med den invändningen att den trots (eller kanske på grund av) tio års researcharbete nog borde ha kortats en hel del.