På Kuba var jag en schäfer

Ana Menéndez
PÅ KUBA VAR JAG EN SCHÄFER
Noveller - Forum
[+]

De löst sammanhängande novellerna i den här boken utspelar sig till största delen i Miami, en stad som anser sig för amerikansk för att vara kubansk och för kubansk för att vara amerikansk. I Hennes mors hus möts de två världarna. Journalisten Lisette, född i Miami två år efter revolutionen på Kuba, får i uppdrag att resa till Havanna på en reportageresa. I hela sitt liv har hon hört mamman berätta om sitt barndomshem, om det sagolika huset med vita fönsterluckor, om marmorspisen, rosenträdgården, de målade glasfönstren, allt det som hon tvingades lämna bakom sig när hon flydde när Fidel Castro kom till makten. Lisette vill givetvis passa på att söka upp platserna hon hört talas om. Modern är inte överförtjust, (vad var det för tidning som skickade iväg en ensam ung kvinna till Kuba, nu när flottflyktingarna ställde till en sådan oreda?), men till sist smusslar hon till dottern en liten karta. Väl på Kuba slås Lisette av hur främmande hon känner sig, både inför landet och inför sin mor, ett faktum hon konfronteras med när hon väl är framme vid drömhuset.

Titelnovellen är stark och det är lätt att förstå att den fick äran att inleda författarens debutbok. Hela uttrycket lyder "Det må så vara att jag är en obetydlig liten byracka här i Amerika, men på Kuba var jag en schäfer", ett citat ur en anekdot om en liten kubansk hund som blir ratad av en tjusig amerikansk pudelflicka. Maximo var professor vid ett universitet då han levde på Kuba, men när han flydde till USA fick han ta det jobb han kunde hitta. Tillsammans med sin fru började han sälja hemlagad lunch till de kubanska arbetarna som väntade i kö på att bussen skulle ta dem med till sockerrörsplantagen. Till sist blev verksamheten en restaurang, där serverades nostalgiska gäster svarta bönor och ris av en generation före detta professorer. I sin strävan att åstadkomma något som känns som hemma samlas de äldre männen i en liten park för att spela domino. De blir till en turistattraktion, öppna bussar stannar vid trottoarkanten, guiden fattar mikrofonen och berättar för stirrande turister med klickande kameror om en spillra av det förgångna.

Ana Menéndez är journalist och dotter till exilkubaner som flydde till Los Angeles på 1960-talet och sedan slog sig ner i Miami. Hon berättar mycket gripande om många olika levnadsöden, det är starka berättelser om hur det är att leva i exil, att alltid längta till något annat, till ett land där tiden har stått stilla och inget alls ska ha förändrats. Allt som rör det gamla landet idealiseras av den äldre generationen, hur skulle de annars klara av sin situation? Lättnad och saknad som blandas med ilska och hemlängtan är svårt för de yngre att bemöta och det är oundvikligt att tankarna går till de flyktingar som av olika anledningar lever i Sverige idag. Ana Menéndez skriver färgstarkt och med temperament, det är verkligen mycket läsvärt.