Minns våren 2010, då vi lärde oss namnet på den isländska vulkanen Eyjafjallajökull vars utbrott lamslog flygtrafiken i hela Europa. Men även om tusentals resenärer satt fast på flygplatserna kunde resten av befolkningen njuta av vacker blå himmel utan flygbrus. Som t ex det här berättarjaget, en schweizisk kvinna, namn och ålder okänt (hon var i alla fall barn när Berlinmuren kom på plats 1961), som promenerar runt på det mångkulturella Londons gator, genom parker och kyrkogårdar och över broar. Favoriten är London Bridge,
die unspektakulärste von allen Themsebrücken, grå, oansenlig och funktionell. Det är där hon får syn på Jonathan, en ung man med uppseendeväckande vacker profil under tjockt blont hår. När hon kommer närmare upptäcker hon att hans ena ansiktshalva är vanställd av ett stort rött födelsemärke och under armen håller han en tidningsbunt, den där som de hemlösa säljer.
Kanske är det på grund av det som händer ute i världen, för att de båda upplever "den sällsamma upprymdhet som man kan känna när man hör talas om en katastrof väldigt långt bort", men det är i alla fall något hos den andre som får dem att öppna sig lite mer än vad man brukar vid sådana tillfällen. Jonathan börjar berätta om sin tuffa uppväxt i en liten fiskeby i Cornwall, kvinnan delar med sig av barndomsminnen från en prästgård långt bort. Genom hela boken stiger och sjunker tidvattnet i Themsen, ebb och flod, precis som berättarperspektivet skiftar. Den stora floden ändrar även färg från brun till svart till turkosgrön, ja, hela texten sprakar av färger och dofter, taxibilarna är så svarta, bussar och brevlådor så röda. De indiska kvinnornas saris flammar i citrongult och laxrosa, det judiska bageriet doftar kanel och nybakat bröd och de blommande lindarna sprider sin väldoft.
Solange wir redeten, ertranken wir nicht, så länge vi pratade, drunknade vi inte, ett sätt också att hålla nära och kära kvar. Kvinnans eget barn är vuxet nu, uppslukad av regnskogen i Amazonas,och jag tänker lite på kvinnan i
Der Hals der Giraffe (
min recension) även om likheterna slutar där. Gertrud Leutenegger är en schweizisk författare som jag fick upp ögonen för i samband med nomineringen till Deutscher Buchpreis. Hon hamnade sedan på korta listan med flanörromanen
Panischer Frühling, en stadsvandringsbok som förutom de poetiska symbolerna (som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka alla gånger. Kanske behövs det inte heller, kanske kan jag läsa och njuta av det vackra språket ändå.) även dyker ner på djupet i vårt moderna samhälle, med många bottnar och mycket att upptäcka.
Ordlista:
der Nadelstreifanzug - kritstrecksrandig kostym
der Werbespot - reklaminslag
die Wurzel - rot, rötter
Andra som läser och pratar tyskspråkig litteratur i dag:
Sanna - har läst en smart och snygg
Juli Zeh
