Artonåriga Helen har en minst sagt avslappnad attityd till offentliga toaletter och kroppsvätskor, sina egna och andras. Hon är över huvud taget väldigt intresserad av sin kropp, luktar, smakar, pillar, så som ett litet barn kan göra, hon är nyfiken på livet och vill se och uppleva mer! T ex försöker hon vara så otrevlig som möjligt när hon beställer pizza, i förhoppning om att som straff få den "garnerad" med pizzakockarnas sperma, à la någon urban legend. Allt detta, och mer därtill, berättar Helen om nu när hon ligger nyopererad på sjukhus efter ett missöde med en rakhyvel och ett par hemorrojder.
Det hade varit käckt att kunna hylla Feuchtgebiete som det avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter i idag, som det svenska förlaget beskriver den som. Men när jag vant vid mig de intima skildringarna av Helens sexliv och kroppsfixering, och fått en del nya tyska glosor i mitt ordförråd, tycker jag mest att det är rätt tråkig läsning. Och hur jag än vrider och vänder på det är Helen i mina ögon främst en trasig tjej med en minst sagt traumatisk barndom i bagaget. Visst kan jag beundra hennes initiativförmåga, men sedan blir hon ändå till sist räddad av riddaren i skinande rustning.
Ett intressant P.S. i sammanhanget: Hanna skriver om Jaenneke Pis, den mindre kända statyn av den kissande flickan. Undanstoppad i en skum gränd till skillnad från sin manliga motsvarighet som glatt får svänga med snorren i centrala Bryssel och kärleksfullt kläs med nationaldräkter och fotbollströjor.
Läsmaraton 9/10
Andra som läser och pratar tyskspråkig litteratur i dag:
Ingrid - diskuterar filosofi
