Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett feminism. Visa alla inlägg

torsdag, mars 27, 2014

9/10: Feuchtgebiete

När jag började läsa den här boken hade jag nog bara en tanke, eller fråga snarare. Hur äckligt kommer det bli? Kommer jag kräkas? Svimma?! För det är omdömen jag har läst om Feuchtgebiete - Charlotte Roche (svensk titel Våtmarker), "äckligt underhållande", "provocerande", "sexchock", ja, otroligt uppmärksammad blev boken när den kom 2008. Författaren blev t ex framröstad som världens (!) osexigaste kvinna av en tysk s k herrtidning. Männen fick visst veta mycket mer än de någonsin velat veta om kvinnokroppen ...

Artonåriga Helen har en minst sagt avslappnad attityd till offentliga toaletter och kroppsvätskor, sina egna och andras. Hon är över huvud taget väldigt intresserad av sin kropp, luktar, smakar, pillar, så som ett litet barn kan göra, hon är nyfiken på livet och vill se och uppleva mer! T ex försöker hon vara så otrevlig som möjligt när hon beställer pizza, i förhoppning om att som straff få den "garnerad" med pizzakockarnas sperma, à la någon urban legend. Allt detta, och mer därtill, berättar Helen om nu när hon ligger nyopererad på sjukhus efter ett missöde med en rakhyvel och ett par hemorrojder.

Det hade varit käckt att kunna hylla Feuchtgebiete som det avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter i idag, som det svenska förlaget beskriver den som. Men när jag vant vid mig de intima skildringarna av Helens sexliv och kroppsfixering, och fått en del nya tyska glosor i mitt ordförråd, tycker jag mest att det är rätt tråkig läsning. Och hur jag än vrider och vänder på det är Helen i mina ögon främst en trasig tjej med en minst sagt traumatisk barndom i bagaget. Visst kan jag beundra hennes initiativförmåga, men sedan blir hon ändå till sist räddad av riddaren i skinande rustning.

Ett intressant P.S. i sammanhanget: Hanna skriver om Jaenneke Pis, den mindre kända statyn av den kissande flickan. Undanstoppad i en skum gränd till skillnad från sin manliga motsvarighet som glatt får svänga med snorren i centrala Bryssel och kärleksfullt kläs med nationaldräkter och fotbollströjor.

Läsmaraton 9/10

Andra som läser och pratar tyskspråkig litteratur i dag:

Ingrid - diskuterar filosofi

lördag, mars 08, 2014

Några boktips den 8 mars

Jag har varit feminist minst sedan 1975, då var jag elva år. Jag läste Tjejerna gör uppror - Frøydis Guldahl, om trettonåriga tjejerna Asta, Liv, Kerstin och Tone och rasade över orättvisorna. 1977 kom boken som serie, finns nu på Öppet arkiv!


Några år senare läste jag med stor behållning Egalias döttrar - Gerd Brantenberg, en klassiker som håller än, om landet Egalia där männen äter p-piller och bär pehå.

I Hatet - Maria Sveland skildras på ett mycket personligt sätt den otäcka samhällsutvecklingen vi befinner oss i nu, med näthat, kvinnohat, feministhat.

En annan svensk feminist är Elin Wägner, hennes Pennskaftet från 1910 handlar om en grupp kvinnor som förenas i kampen för kvinnlig rösträtt. (min recension).

Shahrazad reser västerut - Fatima Mernissi tycker jag är en mycket tankeväckande och läsvärd jämförelse mellan kvinnoförtryck i väst och i öst (min recension).

Kassandra - Christa Wolf är ett läsäventyr med kultstatus, en bok som blev viktig för såväl den tyska kvinno- som fredsrörelsen (min recension).

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman är ännu en klassiker, en novell med många bottnar och ett feministiskt perspektiv (min recension).

Kvinnor som inspirerat mig

Idag är det internationella kvinnodagen och precis som Feministbiblioteket listar jag utan inbördes ordning bra kvinnor som betytt något för mig. Vilka har inspirerat dig?

Politik
Birgitta Ohlsson
Gudrun Schyman
Lena Ek
Angela Merkel
Hillary Clinton
Gro Harlem Bruntland
Marit Paulsen
Maria Wetterstrand

Litteratur
Astrid Lindgren
J K Rowling
Margaret Atwood
Siri Hustvedt
Virginia Wolf
Karin Boye
Selma Lagerlöf
Joyce Carol Oates
Alice Munro
Jane Austen
Fay Weldon

Näringsliv
Sheryl Sandberg
Amelia Adamo
Emma Sjöberg
Amalia Eriksson
Gudrun Sjödén
Dorotea Bromberg
Cissi Elwin

Vetenskap
Ada Lovelace
Marie Curie
Dian Fossey

Journalistik
Åsne Seierstad
Johanna Koljonen
Johanna Frändén
Marie Lehmann
Stina Dabrowski
Jane Björck
Yukiko Duke
Anna Charlotta Gunnarson
Oprah Winfrey

Sport
Pia Sundhage
Kicki Bengtsson
Hanna Ljungberg
Pernilla Wiberg
Kim Martin
Linnea Torstenson
Johanna Ahlm
Anette Norberg
Carolina Klüft
Magdalena Forsberg
Kajsa Bergqvist
Evy Palm
Anja Pärson
Victoria Sandell Svensson

Musik
Madonna
Björk
Robyn
Linnea Henriksson
Pink
Sarah Dawn Finer
Loreen
Veronica Maggio
Amanda Jenssen
Petra Marklund
Nina Persson

Mat
Anna Bergenström
Renée Voltaire
Cathrine Schück
Karin Fransson
Nigella Lawson
Alexandra Zazzi
Tamasin Day-Lewis
Johanna Westman
Monica Ahlberg

Film/teater
Jodie Foster
Sally Field
Nora Ephron
Ingrid Bergman
Maggie Smith
Kathy Bates
Carin Mannheimer
Frances McDormand
Meryl Streep
Helen Mirren
Diane Keaton
Sofia Coppola
Susan Sarandon
Jane Campion
Sarah Polley
Pernilla August
Emma Tompson
Katharine Hepburn
Lena Endre

Konst
Frida Kahlo
Louise Burgeois
Elin Lucassi
Lina Neidestam
Georgia O'Keeffe
Yoko Ono
Ulrika Hydman Vallien
Mary Cassatt

Komiker
Ulla Skoog
Sara Silverman
Sissela Benn
Klara Zimmergren
Mia Skäringer
Kristen Wiig
Tina Fey
Anna Mannheimer
Mindy Kaling
Lena Dunham
Ellen Degeneres
Petra Mede
Ann Westin

Fiktiva kvinnor
Modesty Blaise
Veronica Mars
Scarlett O'Hara
Ensamma mamman
Miss Marple
Hermione Granger
Kitty Drew
Elizabeth Bennet
Pippi Långstrump
Ronja Rövardotter

fredag, februari 21, 2014

Bokresan - programmet

I går släpptes ett programförslag för Bokresan i Syninge 28 - 30 mars, jag hade turen att få en plats och planerar nu vilka bitar jag ska plocka till mig ur godispåsen.

Lördag
10.00 Min bästa (pocket-)bok blir DIN bästa pocketbok. Här blir det bokkalas. Skaffa ett ex av din bästa pocketbok och ta med och presentera för oss andra. Sen delar vi med oss. Alla får goda boktips och någons favoritbok.

En spännande programpunkt! Kommer alla ta med ett ex av Wolf Hall eller något av Munro eller blir det något helt annat? Och vad för finurligt ska jag själv hitta på? Gammalt, nytt, svenskt, utländskt?
En annan Bokresa.
(bild fr BBC)

15.00 Inte utan min läsplatta! E-boksläsning är som vilken läsning som helst. Nästan! Fördelar och nackdelar. Vilka läsare är bäst för vad? Kan man låna vad och hur som helst? Är Amazon snart på bokhandelsbanan i Sverige och behöver vi då bara en Kindle? Här presenteras och diskuteras läsplattor och böcker.

Känns självklart, även om jag läser på iPad och tycker det funkar alldeles utmärkt.

16.00 Efter fittstim. För det första: vad är feministisk litteratur? Hanna på Feministbiblioteket presenterar en feministisk kanon. Behövs en sådan? Och är det rätt böcker på den? Vilka feministiska böcker är aktuella nu?

Mycket intressant! Lämnade själv förslag till Hannas kanon och får dubbelkolla min lista nu.

Söndag
9.00 FRUKOST med Breakfast Book Club då vi bokcirklar om Martina Montelius Främlingsleguanen.

Har redan lånat hem e-boken från mitt bibliotek. Kul med bokcirkel!

Ses vi i Syninge?

lördag, februari 08, 2014

Älskaren, del I

Första träffen i Lundströms bokradios nya bokcirkel avklarad, vi har läst de första 45 sidorna av Älskaren - Marguerite Duras från 1984, tillsammans med Håkan Nesser och dramatikern/ regissören Farnaz Arbabi (aktuell med föreställningen Jag ringer mina bröder) och programledaren Marie Lundström.

I går kväll röstades Årets sexist 2013 fram i Genusfotografens tävling, vi är många som har tröttnat på objektifieringen av kvinnor, på att det finns de som tror att kvinnor vill bli bedömda, godkända, kanske t o m "törstar efter en mans ord". Det tänker jag på när jag läser det allra första stycket i Älskaren. Mannen som går fram till bokens huvudperson tycker säkert att han har något viktigt att berätta: Jag har kommit för att säga att för mig är ni vackrare nu än när ni var ung, jag tyckte mindre om ert unga ansikte än om det ni har nu, det härjade. Själv är bokens jag inte lika förtjust i sitt åldrande, "mitt ansikte är förstört", menar hon.

Som ung kvinna på gränsen till vuxenvärlden, femton och ett halvt år, ingick hon i ett omaka par där mannen på de flesta punkter kunde anses ha övertaget - i fråga om ålder, kön och klass - men där hon som vit fransyska hade högre status i den tidigare franska kolonin Indokina eftersom han som var kines. När deras blickar möts för första gången på färjan på Mekongfloden är hon redan van vid att bli betraktad av män. Man ser på vita kvinnor i kolonierna, och på de små tolvåriga vita flickorna också. Hon kommer från en ganska trasig familj med dålig ekonomi och osunt familjeliv, som deltagarna i bokcirkeln poängterade. De två dras till varandra, hon ser kanske en väg ut, han ser att hon är tillgänglig (med urringning, körsbärsrött läppstift, guldskor och herrhatt!) Han är erfaren och världsvan, han "gör det han brukar göra", men för henne är det första gången. Ändå är det hon som har makten - eller? Är det verkligen hon som väljer vad som ska hända?

Det finns en hemlighet bakom varje mening. - Håkan Nesser i bokcirkeln.

Nästa gång träffas vi på pocketsidan 83.

torsdag, november 28, 2013

Månadens tyska: Kassandra

Här har jag gått och varit lite mallig över att ha klarat av nobelpristagaren Elfriede Jelinek på originalspråket, men med lite tysk stream of consciousness kom jag ner på jorden igen. Jag blev överraskad med en omtänksam födelsedagspresent, så någon Hans Fallada blev det tyvärr inte den här månaden (funderar nu på att göra 2014 till Tegelstenarnas år. När ska jag annars få tid och ro att läsa alla spännande tjockisar?).

Kassandra - Christa Wolf är trots att den är ganska tunn på ca 185 sidor ändå något rejält att sätta tänderna i. Jag har jobbat hårt med lexikon, Hexikon, Google och Wikipedia, men det var det verkligen värt. I en enda lång monolog berättar den trojanska sierskan, känd från den grekiska mytologin, sin historia, hur hon försökte varna för den kommande undergången utan att någon trodde henne. Boken blev när den kom ut 1983 viktig för såväl den tyska kvinno- som fredsrörelsen, en symbol för Kvinnan som under 2000 år inte haft någon större makt.

Ganska snart kom jag fram till att jag borde skriva upp alla grekiska namn (den tyska varianten) med en kort förklaring, en lista som till sist innehöll över 50 namn, prinsessor och prästinnor, furstar och systrar och bröder. Kassandra är ett riktigt läsäventyr, en text att försvinna i, framför allt är det känslan av att bli misstrodd som känns så stark. Varför ska Kassandra straffas när hon bara säger som det är? Jo, jo, det finns paralleller man kan dra ... Christa Wolf dog 2011, 82 år gammal. Möjligen halkade den stora författarens gloria lite på sned när det upptäcktes att hon varit informatör till Stasi. Jag är fascinerad och vill gärna läsa mer, kanske Der geteilte Himmel som Hanna läste tidigare i år.

(Ett P.S, eller en parantes. I vår ger Albert Bonniers ut en deckare med samma titel, Kassandra - Carin Bartosch Edström. Inga prästinnor eller furstar, men väl läkemedelsrepresentanter och doktorander ...)

Ordlista:
Wiedersehensfreude - glädjen vid ett återseende
Weide - vide (Salix)
inwiefern - i vilket avseende
insofern - i det avseendet
das Antlitz - ansikte

Andra som läser och pratar tyskspråkig litteratur i dag:

Ingrid - skriver om Nordens Venedig (nej, inte Stockholm)
Smutstiteln - vill ha tyska boktips!

måndag, februari 25, 2013

Läsvärt i veckan

Feministbiblioteket jobbar vidare, nomineringstiden till en feministisk litteraturkanon är avslutad och Hanna ägnar sig nu åt en miniutmaning i form av Hong Kong och Kina. Otroligt intressant! Dessutom fyller hon visst år i dag :)

I bloggen Den var bra hittade jag ett stillsamt inlägg och det var det bästa jag läst på länge i den frågan. Tack och lov för kloka bibliotekarier!

Världsbokbloggen skriver om en bok jag är väldigt sugen på, Atlas över avlägsna öar - Judith Schalansky. För jag var också ett "atlasbarn". Atlas der abgelegenen Inseln på originalspråket tyska.

Till sist skriver Marika om en bok som jag absolut ska läsa, Vem var det där - Görel Kristina Näslund. Jag har länge varit medveten om att jag har en släng av ansiktsblindhet, det är inte särskilt allvarligt, men jag kan ha svårt att lära in nya ansikten. Nu ska jag bara lära mig att uttala pro-so-pag-no-si så att jag kan förklara varför!

fredag, februari 08, 2013

Klassikerutmaning: Pennskaftet

Nästa bok i klassikerutmaningen blev den feministiska klassikern Pennskaftet - Elin Wägner, där en grupp kvinnor i Stockholm förenas i kampen för kvinnlig rösträtt. Boken kom 1910 och var på sin tid en riktig pionjärroman med en modern syn på kvinnorollen, äktenskap och sex. "Pennskaftet" i bokens titel är smeknamnet på Barbro Magnus, en ung journalist på Frisinnade morgontidningen, hon försörjer sig själv och tar ingen skit. När hon träffar en man och blir kär är det för henne inte självklart att de ska gifta sig, se Det går an, som jag läste förra året.

Elin Wägner var också journalist när hon började engagera sig för kvinnlig rösträtt och hon blev senare invald i Svenska Akademien 1944. 1921 genomfördes den kvinnliga rösträtten i Sverige, men (kvinno)kampen mot sociala normer och strukturer är inte över för det. Det är något som blir extra tydligt när jag läser den över hundra år gamla Pennskaftet i svallvågorna efter "fisk-gate", då bloggaren Genusfotografen klädde av det danska fiskemagasinet (nu med rekonstruerat inlägg), det tyska #aufschrei på twitter, om sexism, och nu de senaste dagarna då fokus har legat på Uppdrag granskning om näthatet mot kvinnor. Jag förmodar, att en feminist ännu på hundra år inte behöver vara orolig för sysselsättning, säger en av kvinnorna i boken, jo, men visst.


onsdag, januari 23, 2013

Feministisk kanon


Bloggen Feministbiblioteket drar i gång sitt drömprojekt: att sammanställa en feministisk litteraturkanon. Nomineringstiden pågår fram till den 20:e februari, därefter kommer en expertjury att träffas och sammanställa en lista över de mest betydelsefulla feministiska böckerna från hela världen genom alla tider. Välkommen att lämna ditt bidrag!

torsdag, november 15, 2012

Från A till Ö: A som i Margaret Atwood

Bokbloggen Books ABC lockar med en ny utmaning, Från A till Ö, dvs att presentera en författare med utgångspunkt från alfabetet. Jag har tidigare varit med på något liknande, t ex Krimalfabetet, men jag hoppar på igen, särskilt när jag får chans att berätta om Margaret Atwood, kanadensisk författare och ständig Nobelpriskandidat!

Redan 1969 kom debutromanen The Edible Woman, Den ätbara kvinnan på svenska 1980, 1972 den fina - och samhällskritiska - Surfacing, Upp till ytan på svenska 1979. Och sedan har det rullat på med den ena boken efter den andra, romaner, noveller, poesi. Jag har väldigt svårt att utse min favorit, kanske Den blinde mördaren som fick Bookerpriset år 2000, eller Syndaflodens år, om vad som händer efter en naturkatastrof i en kanske inte så avlägsen framtid, eller dystopin Oryx och Crake eller Tjänarinnans berättelse, en modernare Kallocain, eller ... nej, det här kommer bara bli en uppräkning av alla hennes titlar, märker jag.

Vill man läsa något av Margaret Atwood är det bara att hoppa in var som helst i utgivningen. Hon är tidlös, finns förresten på Facebook och Twitter också. Det är ganska fantastiskt med en favoritförfattare man inte blir besviken på, efter så många år och så många verk. Feminism, miljö och SF står ofta i fokus för hennes skrivande, men det finns så klart mycket mer än så.

Har du läst något av Margaret Atwood? Har du någon bra författare på A att dela med dig av?

fredag, september 07, 2012

Hallå bibblan!



Tar en titt på bibliotekets nya e-böcker, t ex Akvarium - Barbara Voors, kom 1991 som författarens andra roman. Jag trodde faktiskt att jag hade läst den men hittar ingen anteckning om det i min läsdagbok ... Och det är lite svårt att få grepp om handlingen när jag läser beskrivningen: Hon lever i Akvariet där man måste ljuga för att bli medlem, där ingen lämnar sår, där man får vänja sig. Hon får lära sig att bli onåbar, osårbar, ouppnåelig. Men hon håller på att försvinna i spegeln, liksom hennes språk som enbart lämnar kvar fraser.

Den gamle Lustans lakejer-sångaren Johan Kinde var kanske inte en ungdomens hjälte för mig, jag var ju ingen syntare ;) Men att han debuterat som romanförfattare tycker jag är kul! I Någon sorts extas återskapar han tiden då punken gick över i new wave, frisyrgelén kom till Sverige och Stockholm fick ett klubbliv. Någon som läst?

Stor skandal blev det när Det går an kom ut 1839, Carl Jonas Love Almqvist tvingades lämna sin rektorstjänst och blev allmänt avskydd och förlöjligad. Vad det handlade om? Det vi i vår tid kallar samboskapet och kritik mot det livslånga äktenskapet. "Den första svenska feministiska romanen", en klassiker som jag genast lånar hem till min iPad.

fredag, juni 29, 2012

Klassikersommar: skräcknoveller

Till sommarens klassikerutmaning har jag läst två snabba noveller i e-form, den första skriven av E (Edith) Nesbit (som jag f ö blev påmind om när jag läste The Secret of Happy Ever After), mest känd för sina barn- och ungdomsböcker. Jag vet inte hur klassisk den är, men den är gammal i alla fall, hm ... The Ebony Frame är en spökhistoria ganska rakt upp och ner om en mystisk ebenholtsram. Berättaren är en man som har ärvt ett hus och en del pengar av en släkting. Den vackra ramen fångar genast hans intresse och han funderar på om originalmålningen kan vara värd en slant. På vinden hittar han faktiskt två målningar som sägs ha tillhört ramen, två porträtt, där det ena föreställer en man som är en kopia av honom själv. Det andra är en ljuvlig kvinna som han genast förtrollas av och porträttet hamnar åter i ebenholtsramen över eldstaden. Spökerierna kan börja!

Och så min favorit som däremot är en riktig klassiker, The Yellow Wallpaper från 1892 av Charlotte Perkins Gilman. En novell med många bottnar där man kan läsa med feministiskt perspektiv, som kritik mot den tidens syn på mental hälsa och ohälsa eller helt enkelt som en kuslig spökhistoria. Eller varför inte allt på en gång. Läsa den ska man göra i alla fall, det är en oförglömlig novell. Texten består av dagboksanteckningar, där berättarjaget är en kvinna som av sin make läkaren ordinerats sängvila i vad som en gång var det gamla husets barnkammare, med trasiga tapeter, galler för fönstren och allt. Tapeten, den gula, gör redan från början ett starkt intryck. Det komplicerade mönstret fascinerar, det avskräcker och lockar på samma gång och det slingrar sig allt längre in i kvinnans tillvaro ...

torsdag, mars 08, 2012

En intressant titel på Internationella kvinnodagen

Fatima Mernissi
SHAHRAZAD RESER VÄSTERUT
Fakta - Norstedts
[+]

Mitt ex av den här boken ser lite kul ut. Kanske är det inte varannan, eller ens var tredje sida, men ungefär där omkring, som har fått hundöra. Så gör jag nämligen, viker ett hörn på sidan när jag hittar något extra intressant. Den här boken är späckad med såna kommentarer. Ändå börjar jag läsa den med någon sorts provocerad känsla. Det ska nämligen ifrågasättas vem som egentligen är mest/minst frigjord: en muslimsk kvinna som döljer sig under en slöja eller en västerländsk kvinna. Alltså, skulle vi i väst vara lika förtryckta som kvinnorna i Orienten? Det är väl ändå att ta i? Men snart får jag ge mig inför författarens argumentation, det blir gott om aha-upplevelser, även om jag inte håller med Fatima Mernissi i precis alla hennes resonemang.

Överallt i världen har samhället (=männen?) på något mystiskt sätt lyckats med att begränsa och kontrollera kvinnan. I öst görs det genom "rummet", antingen i ett harem, uppdelat i en privat och en offentlig avdelning, eller genom att man tvingar kvinnan att dölja sig bakom en slöja. (Ändå anser Mernissi, precis som Latifa i Mitt förbjudna ansikte, att de mest fanatiska muslimerna inte har en aning om vad profeten Muhammed förespråkade och att islam egentligen är en mycket jämlik religion.) I väst kan man kontrollera kvinnorna genom "tiden". Mode- och reklamvärlden med dess budskap om evig ungdomlig skönhet är västvärldens harem, menar författaren, där den mogna kvinnan, eller för den delen alla vi som inte med lätthet kommer ner i en 34:a, döms till osynlighet, enligt Mernissi. Om du är över 40 år så har du breda höfter och stora bröst. Men det är förbjudet i väst, kvinnorna har inte rätt att utvecklas och bli vuxna utan ska ha små beniga barnkroppar, konstaterar hon i en intervju. Och att målet är detsamma i bägge kulturerna: att få kvinnor att känna sig ovälkomna, otillräckliga och fula, skriver hon i kapitlet Storlek 6: de västerländska kvinnornas harem.

Fatima Mernissi är sociolog från Marocko, hon är också muslimsk feminist och diskuterar i sin bok vad som hände med den modiga och intelligenta sagoberätterskan Shahrazad/Sheherazade när hon utvandrade till västvärlden, hur hon och hennes medsystrar i harem har skildrats i konst och litteratur och framförallt varför. Det ironiska i hela den här situationen ska vara att det ändå är de självsäkra och okontrollerbara kvinnorna som eggar männen i öst, medan västvärldens män, omgivna av målmedvetna, självständiga karriärkvinnor, drömmer om passiva haremskvinnor som vill göra allt för att behaga sin herre. De förstnämndas längtan speglas i muslimska sagor och legender där prinsessan ofta är mycket aktiv. Med lätthet rider hon ensam i flera hundra mil, jagar tigrar och färdas över stormande hav, medan vi i väst berättar om Snövit, Askungen, Törnrosa m fl kvinnor som passivt väntar på sin prins. Manliga fantasier vet jag alldeles för lite om (som väl är...), men Shahrazad reser västerut är en bok som väcker många tankar. Vissa ganska grova generaliseringar och slutsatser får mig att dra öronen åt mig, men boken ger också en spännande inblick i hur vår västvärld kan te sig sedd med en "utomståendes" ögon.

(Recensionen är en repris från 2002.)

torsdag, juni 18, 2009

Latifa, Ana och Åsne

Under läsningen av Flyga drake kommer jag att tänka på ett par andra böcker, som jag läste för ett antal år sedan (samtliga är utgivna på svenska 2002, länkarna leder till längre recensioner).

Mitt förbjudna ansikte, skriven av pseudonymen Latifa tillsammans med Chékéba Hachemi, grundare/ordförande i Afghanistan Libre. Berättar om hur Latifa tillsammans med sin mor läkaren bedrev en hemlig sjukvårdsmottagning och en underjordisk skola hemma i lägenheten. På grund av ett talibanskt Moment 22, där ingen kvinna får undersökas av manliga läkare och inga kvinnliga läkare tillåts arbeta, blir den lilla mottagningen livsviktig och Latifas mamma tillbringar mycket tid med att plåstra om misshandlade kvinnor och sy ihop unga våldtagna flickor med stympade könsorgan.

Det tystade skriket av Ana Tortajada är en reportagebok skriven av en spansk journalist, som sommaren 2000 reste till Pakistan och Afghanistan för att kartlägga kvinnornas och barnens svåra situation i de många flyktinglägren. Gripande och engagerande läsning, om modiga och initiativrika människor som med dödsförakt bildar underjordiska nätverk och olika motståndsorganisationer i en fruktansvärd verklighet.

Bokhandlaren i Kabul, en dokumentärroman av Åsne Seierstad, som under hösten 2001 rapporterade direkt för både tidningars och tv-kanalers räkning. Efter talibanernas fall ett halvår senare begav hon sig till Kabul för att skriva om landets återuppbyggnad. Där träffade hon titelns bokhandlare, Sultan Khan, och flyttade in hos hans familj. Precis som kvinnorna i familjen går Åsne klädd i burka, äter samma mat, följer med till basaren och skolan, deltar i både glädje och sorg. Boken rymmer även en hel del fakta om historia, politik och kultur.

Afghanistan i dag:
FN uppskattar att närmare 80 procent av befolkningen idag har tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor, är ett annat exempel på hur det internationella samfundets stöd har lett till resultat. Idag går närmare 6 miljoner barn i skola, jämfört med mindre än en miljon under talibanregimen. Fortfarande är dock alltför få av dessa flickor, ca 30 procent. Den 20 augusti 2009 planeras presidentval och val till de s.k. provinsråden att genomföras i Afghanistan. Valens genomförande - under säkra, fria och rättvisa förhållanden - kommer att bli en stor och viktig utmaning för Afghanistan under året.

söndag, november 16, 2008

Flicka möter pojke

Ali Smith
FLICKA MÖTER POJKE
Roman – Albert Bonniers Förlag
[+]

Flicka möter pojke ingår i det spännande internationella mytprojektet, där över trettio förlag runt om i världen har beställt verk av några av våra mest hyllade författare, som får välja en myt att återberätta i sin personliga stil. T ex valde vår egen Klas Östergren myten om Loke för sin roman Orkanpartyt, Margaret Atwood skrev om Penelope och de hängda tjänsteflickorna från Odysséen i Penelopiaden och Jeanette Winterson berättade om Atlas och Herakles i Tyngd.

Att skotska Ali Smith var en av de utvalda måste jag applådera! Hon valde myten om Iphis, en flicka på det antika Kreta, som för att överleva måste låtsas vara pojke, men som blir kär i en kvinna. Och temat, ”flicka möter pojke”, är ju världens äldsta, men Ali Smith lyckas förstås vrida till det hela, genom att stoppa in lite queer-teori.

I Smiths version turas systrarna Anthea och Imogen i dagens Inverness om att berätta och föra historien framåt, precis som i underbara Jag är allt du drömt. Anthea träffar Robin, en graffitimålande pojkflicka, eller flickpojke, och blir störtförälskad. Imogen kämpar på med sitt trista jobb på Pure, ett företag som med diverse skumma metoder kränger flaskvatten. Det blir en berättelse om kärlek som är så fin i vilken form den än uppstår, om uppror, feminism och miljöansvar, en härlig röra med otroligt vackert språk. Flicka möter pojke blir en lindring i min Ali-abstinens. Bara det att jag vill ha mer Ali. Hela tiden.

tisdag, januari 01, 2002

Det tystade skriket

Ana Tortajada
DET TYSTADE SKRIKET - En resa bland Afghanistans kvinnor
Reseberättelse - Wahlström & Widstrand
[+]

Det tystade skriket är ännu en av de många böcker om talibanstyret i Afghanistan som kommit den senaste tiden, närmare bestämt en reportagebok, skriven av den spanska journalisten Ana Tortajada. Tillsammans med ytterligare två kvinnor for hon sommaren 2000 till Pakistan och Afghanistan för att kartlägga kvinnornas och barnens svåra situation i de många flyktinglägren. Sällskapet bor i Peshawar, Pakistan, hemma hos vanliga familjer de knutit kontakt med via internet, människor som hjälper dem att ordna möten med olika instanser och som skjutsar dem till lägren. Spanjorskorna upptäcker att flyktingarna oftast inte alls bor, som man kanske kan tro, i tält från Röda korset. I stället bygger man egna små hus, av murar av soltorkat tegel, ibland täckta med trasor och plastskynken som tak. De senast anlända flyktingarna bor mer eländigt, i enkla tält gjorda av samma material. Det ska betalas markhyra också, precis som avgift för el och vatten. I vissa läger finns små tegelbruk, där flyktingarna arbetar hårt, även de allra minsta barnen, bokstavligt talat dygnet runt i stekande hetta för att få ihop till åtminstone mat för dagen.

Flyktingarna känner sig bortglömda och besökarna får mer än en gång anledning att skämmas å hela omvärldens vägnar. Många av hjälporganisationerna bedriver i största hemlighet skolor för att utbilda flickor och kvinnor, samt lika hemliga läkarmottagningar, där även kvinnor kan få hjälp och behandling. Men de nödvändiga bidragen från utlandet kommer allt mer sporadiskt och det blir svårare att få ihop pengar till verksamheterna. Organisationerna har också i egen regi startat olika tillverkningsföretag. Tortajada besöker, givetvis hela tiden iklädd den förhatliga, heltäckande burkan med liten nätglugg för ögonen, bland annat en liten broderiateljé och ett mattväveri. Sällskapet får till slut även möjlighet att besöka det trasiga Kabul, först under hård övervakning av en officiell guide, sedan mer fritt.

Ibland har man i väst en föreställning om att i Afghanistan är männen talibaner och kvinnorna lider under konsekvenserna av detta. Men så är det inte: i Afghanistan finns talibanerna, en beväpnad minoritetsgrupp som får stöd utifrån och som har tagit makten i landet och så finns den afghanska befolkningen, både män och kvinnor, som förvägras alla rättigheter, även om kvinnor är värst drabbade, skriver Ana Tortajada, som till grund för sin bok har mycket detaljerade dagboksanteckningar. Resultatet blir både gripande och engagerande läsning, om modiga och initiativrika människor som med dödsförakt bildar underjordiska nätverk och olika motståndsorganisationer i en fruktansvärd verklighet. I Afghanistan är allting ett elakt spel, säger den amerikanska representanten för FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, i Islamabad. Han fortsätter: USA ville förvandla Afghanistan till ett ryskt Vietnam och efter det kalla krigets slut fortsatte man förse islamisterna med vapen och pengar. USA:s regering har aldrig berättat för sina medborgare att den fram till nyligen stödde talibanerna, och deras fördömanden nu är bara ett spel för gallerierna. Ana Tortajada återvänder till Barcelona i augusti 2000, där hon fortsätter sitt arbete för att omvärlden skulle få upp ögonen för förtrycket, men det skulle krävas helt andra aktioner innan det till slut inträffade. I slutet av boken finns en lista över relevanta elektroniska adresser. Den förra adressen till talibanernas hemsida, www.taleban.com, är f ö till salu just nu...

Bokhandlaren i Kabul

Åsne Seierstad
BOKHANDLAREN I KABUL - Ett familjedrama
Dokumentärroman - Norstedts
[+]

Fyra miljoner afghaner hotas att drabbas av matbrist och svält det närmaste året, läser jag i min morgontidning. Orsaken är dels en långvarig torka, men även krigen som härjat i landet de senaste decennierna. Att allt inte genast blev frid och fröjd i Afghanistan när talibanregimen föll berättar den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad om i sin bok. Under hösten 2001 rapporterade hon direkt från fronten för både tidningars och tv-kanalers räkning och efter talibanernas fall ett halvår senare begav hon sig till Kabul för att skriva om landets återuppbyggnad. Där träffade hon också på titelns bokhandlare, Sultan Khan. När Åsne Seierstad ber om att få följa honom och hans familj för att kunna skildra vardagslivet som det ser ut för en afghansk familj i denna brytpunkt, välkomnas hon med öppna armar. Snart flyttar hon in hos den stora familjen (två fruar, flera barn och en rad släktingar) i en liten och mycket sliten lägenhet, där det bara finns vatten ibland och el helt sporadiskt. Precis som kvinnorna i familjen går Åsne klädd i svettig burka (helt enkelt för att få vara i fred), hon äter samma mat, följer med till basaren och skolan, deltar i både glädje och sorg. Boken rymmer även en hel del fakta om historia, politik och kultur och resultatet är en verkligt heltäckande bok, typ "ska du bara läsa en bok om livet i Afghanistan, läs Bokhandlaren i Kabul."

I skildringen av skolans värld blir bilden av ett trasigt land särskilt tydlig. Lille Omar har en kalasjnikov med tre magasin. I varje magasin finns det tjugo skott. Han använder två tredjedelar av sina skott och dödar sextio otrogna. Hur många otrogna dödar han för varje skott?, är ett autentiskt exempel på talibanmatematik som de afghanska skolbarnen även efter befrielsen använde sig av i brist på annat undervisningsmaterial. Att barnen under talibantiden lärde sig alfabetet genom att bokstavera J för jihad - vårt mål i världen; I för Israel - vår fiende; K för kalasjnikov - vi ska segra; M för mujahedin, våra hjältar, gör riktigt ont i mig. Även under kommunisttiden försökte man sig på liknande indoktrinering och då var det jordfördelning och nöjda kollektivbönder i räkneexemplen.

Boken kallas dokumentärroman och är en slags förening av journalistik och fiction, reportagebok och litterär skildring. Åsne Seierstad berättar i fri form, men till grund för boken ligger verkliga händelser, som hon antingen själv varit med om eller fått berättade för sig. I centrum står kvinnoförtrycket, bl a berättas det om hur seden att mannen tar sig en andra hustru påverkar livet i just familjen Khan. Sultan skildras som den allenarådande patriarken och jag kan inte tänka mig att han blev särskilt nöjd med det porträttet av sig själv, han som annars gärna ville kalla sig liberal, särskilt i sitt yrkesliv. Men tydligen gäller fortfarande andra regler inom hemmets väggar. Det är en komplicerad världsordning och när jag läser Åsne Seierstads rader I diskussionerna var det alldeles självklart för många att kvinnor är dummare än män, att de har mindre hjärna och inte kan tänka lika klart som män, måste jag ställa dem mot Fatima Mernissis Innerst inne, till skillnad vad som är fallet i den kristna västvärlden, tror muslimska män att kvinnorna är deras jämlikar. De vet att de har intelligens och energi och förmåga att göra uppror... Några tecken på att den åsikten rådde hos familjen Khan hittar jag inte alls i Seierstads intima skildring.

Shahrazad reser västerut

Fatima Mernissi
SHAHRAZAD RESER VÄSTERUT
Fakta - Norstedts
[+]

Mitt ex av den här boken ser lite kul ut. Kanske är det inte varannan, eller ens var tredje sida, men ungefär där omkring, som har fått hundöra. Så gör jag nämligen, viker ett hörn på sidan när jag hittar något extra intressant. Den här boken är späckad med såna kommentarer. Ändå börjar jag läsa den med någon sorts provocerad känsla. Det ska nämligen ifrågasättas vem som egentligen är mest/minst frigjord: en muslimsk kvinna som döljer sig under en slöja eller en västerländsk kvinna. Alltså, skulle vi i väst vara lika förtryckta som kvinnorna i Orienten? Det är väl ändå att ta i? Men snart får jag ge mig inför författarens argumentation, det blir gott om aha-upplevelser, även om jag inte håller med Fatima Mernissi i precis alla hennes resonemang.

Överallt i världen har samhället (=männen?) på något mystiskt sätt lyckats med att begränsa och kontrollera kvinnan. I öst görs det genom "rummet", antingen i ett harem, uppdelat i en privat och en offentlig avdelning, eller genom att man tvingar kvinnan att dölja sig bakom en slöja. (Ändå anser Mernissi, precis som Latifa i Mitt förbjudna ansikte, att de mest fanatiska muslimerna inte har en aning om vad profeten Muhammed förespråkade och att islam egentligen är en mycket jämlik religion.) I väst kan man kontrollera kvinnorna genom "tiden". Mode- och reklamvärlden med dess budskap om evig ungdomlig skönhet är västvärldens harem, menar författaren, där den mogna kvinnan, eller för den delen alla vi som inte med lätthet kommer ner i en 34:a, döms till osynlighet, enligt Mernissi. Om du är över 40 år så har du breda höfter och stora bröst. Men det är förbjudet i väst, kvinnorna har inte rätt att utvecklas och bli vuxna utan ska ha små beniga barnkroppar, konstaterar hon i en intervju. Och att målet är detsamma i bägge kulturerna: att få kvinnor att känna sig ovälkomna, otillräckliga och fula, skriver hon i kapitlet Storlek 6: de västerländska kvinnornas harem.

Fatima Mernissi är sociolog från Marocko, hon är också muslimsk feminist och diskuterar i sin bok vad som hände med den modiga och intelligenta sagoberätterskan Shahrazad/Sheherazade när hon utvandrade till västvärlden, hur hon och hennes medsystrar i harem har skildrats i konst och litteratur och framförallt varför. Det ironiska i hela den här situationen ska vara att det ändå är de självsäkra och okontrollerbara kvinnorna som eggar männen i öst, medan västvärldens män, omgivna av målmedvetna, självständiga karriärkvinnor, drömmer om passiva haremskvinnor som vill göra allt för att behaga sin herre. De förstnämndas längtan speglas i muslimska sagor och legender där prinsessan ofta är mycket aktiv. Med lätthet rider hon ensam i flera hundra mil, jagar tigrar och färdas över stormande hav, medan vi i väst berättar om Snövit, Askungen, Törnrosa m fl kvinnor som passivt väntar på sin prins. Manliga fantasier vet jag alldeles för lite om (som väl är...), men Shahrazad reser västerut är en bok som väcker många tankar. Vissa ganska grova generaliseringar och slutsatser får mig att dra öronen åt mig, men boken ger också en spännande inblick i hur vår västvärld kan te sig sedd med en "utomståendes" ögon.

Mitt förbjudna ansikte

Latifa
MITT FÖRBJUDNA ANSIKTE
Biografi - Wahlström & Widstrand
[+]

Tanken på att en främmande makt ockuperar min stad, beordrar männen att låta skägget växa, inför rigoröst strikta klädregler, stänger av telefon och andra kontakter med yttervärlden, förbjuder kvinnor att arbeta och gå i skolan, verkställer avrättningar på fotbollstadion, piskar folk ute på öppen gata, bannlyser musik, film, till och med harmlösa familjefotografier, känns både avlägsen och oerhört skrämmande. Att det är just så talibanerna betedde sig vet vi redan, men med Latifas ord blir det än en gång skakande läsning. Historien börjar den 27 september 1996, då talibanerna intar Afghanistans redan krigshärjade huvudstad Kabul, och fortsätter fram till april 2001, då Latifa och hennes familj flyr till Paris med hjälp av tidningen Elle och organisationen Afghanistan Libre.

Latifa, en pseudonym för övrigt, då hon och familjen fortfarande lever under ständiga hot, skrev Mitt förbjudna ansikte i samarbete med Chékéba Hachemi, grundare/ordförande i Afghanistan Libre. I boken berättar hon om hur hon (efter att ha kommit över den inledande och långvariga chocken/depressionen) bedrev både en hemlig sjukvårdsmottagning och en underjordisk skola hemma i lägenheten tillsammans med sin mor läkaren. På grund av ett talibanskt Moment 22, där ingen kvinna får undersökas av manliga läkare och inga kvinnliga läkare tillåts arbeta, blir den lilla mottagningen livsviktig och Latifas mamma tillbringar mycket tid med att plåstra om misshandlade kvinnor och sy ihop unga våldtagna flickor med stympade könsorgan.

Språket är enkelt och rakt på sak, ungefär som om dagboksanteckningar ligger till grund för berättelsen, men mycket smärtsamt, redan i titeln. Talibanernas kvinnohat går utanpå det mesta, det är obegripligt, men Latifa identifierar det som en önskan att helt enkelt utrota de afghanska kvinnorna, könsrasism. Hon anser också att talibanerna inte har en aning om vad Koranen förespråkar, att deras dekret är mest bara snurriga avvikelser tvärsemot vad de heliga texterna säger. Latifa avslutar sin berättelse med några korta rader om händelseutvecklingen hösten 2001; den 11 september träffas Förenta Staternas huvudstad i hjärtat... den 7 oktober går USA i krig mot talibanerna. Ingen vet än hur fortsättningen blir.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...