Leva livet

Tysk torsdag igen! För en dryg vecka sedan avslutades Leipziger Buchmesse 2013 och vad vore en bokmässa utan prisutdelning? I klassen för skönlitteratur blev det Leben - David Wagner som utsågs till vinnare, en bok som verkar vara en blandning av alla möjliga genrer - självbiografi, roman, essäsamling.

Leben (= att leva, liv) handlar om en svårt sjuk man som väntar på en levertransplantation, något författaren själv varit med om. Boken är i alla fall baserad på dessa upplevelser, sen kommer även andra personer in i berättelsen - som de andra patienterna, sjukhuspersonal.

David Wagner vill berätta om gränslandet mellan liv och död, i en intervju säger han att han likt Scheherazade genom sina berättelser vill undvika döden, ännu ett dygn, och ett till ...

7/10: Kaddish på motorcykel

Först: jag läser som e-bok och ser inte det fina omslaget förrän jag plockar fram en pressbild. Visst är det synd? Kaddish på motorcykel är teater- och litteraturkritikern Leif Zerns självbiografi, motorcykeln kommer in i bilden vid farmoderns död då pappan måste ta sig till synagogan för att hålla bön, kaddish, två gånger om dagen i elva månader. Det låter inte lätt, men var nog svårare ändå eftersom en from jude får inte åka bil eller spårvagn eller något annat med hjul på shabbes.

Alla dessa regler ... (se: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank.) Ett annat citat: Vår judiska vardag var ett evigt grälande om regler och undantag från regler, om vad man får äta och absolut inte äta, vem som hade rätt och vem som hade fel. Men man får välja sina strider helt enkelt. Det kan bli en och annan kräfta eller till och med paltbröd med fläsk. Mmm, mmmånga sinnliga matminnen i den här boken, torsk med äggsås och hembakad mandelkubb, prickigkorvsmörgåsar och fiskpiroger ... Finns det något bättre sätt att minnas barndomen än genom matens smaker och dofter?

Boken är som sagt en självbiografi men rymmer ändå en del fakta med detaljer om de olika judiska högtiderna. Här ingår även en lång beskrivning av pjäsen Tionde mannen på Dramaten som man kan förstå gjorde ett starkt intryck på den unge Leif, men för mig bara får berättandet att tappa i tempo. Annars en fin berättelse om en pappa och hans son som inte har något behov av att "göra upp". En vacker och stillsam hyllning till ett liv, till en uppväxt.

Läsmaraton: bok 7/10

Tyskt på bokrean, del 2

Några fler tips på tyskspråkiga författare på årets bokrea ...

Världen av igår - Stefan Zweig, 99:- bokus. Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun, läser jag i presentationen av boken! Stefan Zweig är en författare som har legat på min vill-läsa-lista ett tag, men jag har inte haft någon jättekoll på vem han är/var. Nu vet jag lite mer. (Österrike)

Skuld - Ferdinand von Schirach, 55:- bokus, noveller baserade på sanna rättsfall, skriven av en tysk advokat.

 Hur madonnan kom till månen - Rolf Bauerdick, 69:- adlibris, 59:- bokus, en komiskt absurd öststats-skröna, en spännande, burlesk och rolig skildring av världen bakom järnridån. Jag gillar att läsa om järnridån, framför och bakom, före och efter, men blir lite rädd för det där med burlesk och skröna ...

Mässingsmusik: dikter - Günter Grass, 35:- bokus samt Lådan - Günter Grass, 79:- adlibris, 55:- bokus. Enligt DN:s recension är nobelpristagaren både ostyrig och pladdrig i sin andra självbiografi Lådan och det lockar inte till läsning alls.

Jag kommer vara här i solsken och skugga - Christian Kracht, 79:- adlibris, 69:- bokus, en politisk thriller, framtidsdystopi och historisk roman. (Schweiz) - som vi också ser på det fina omslaget!

Mitt liv i 23 yogaställningar

I sin självbiografi Mitt i liv i 23 yogaställningar utgår skribenten och journalisten Claire Dederer från olika asanas när hon berättar om sitt liv, sin barndom, sina föräldrars komplicerade relation, sina vilda ungdomsår och så småningom också sitt eget familjeliv. Som så många andra sökte hon sig till yogan när ryggen började krångla, men hittade en ny livsstil som hjälpte henne acceptera sig själv, sina svagheter och också sina starka sidor.

Jag gillar yogadelen bäst, att läsa om hur hon kämpar med olika yogaställningar och hur hon susar runt till olika mer eller mindre skumma yogalokaler för att hitta just det som passar henne. Det är inspirerande! Kanske hade det andra funkat bättre för mig när jag själv var i samma situation som författaren, med småbarn, eller om jag ville läsa om hur man förväntades vara som småbarnsmamma i Seattle i slutet av nittiotalet. Nu skumläser jag mest de bitarna ...

Strindbergsutmaningen: Inferno

Publicerad 1897, läst som e-bok från iBooks, visst svindlar det lite? Skriven på franska under författarens korta äktenskap med österrikiska journalisten Frida Uhl. Börjar med att Strindberg 1894 lämnar av sin hustru på järnvägsstationen för att hon ska åka till parets lilla dotter som blivit sjuk. Strindberg blir kvar, ensam - men fri - i enkel lägenhet i Quartier Latin där han börjar ägna sig åt kemiska experiment med målet att så småningom kunna tillverka guld. Det är en värld med absint, kokotter och gatnymfer, ligapojkar och kotterier på crémerier.

När jag börjar läsa har jag en föreställning om en ganska obehaglig självbiografi skriven av en man i djup psykos, men att till och med Strindbergsmuseet anser att författaren mycket medvetet komponerade Inferno för att efterkomma litterära förväntning hos en publik med intresse för ockultism och alkemi får mig att ändra inställning. Boken sägs alltså vara skriven på spekulation och att författaren led av psykiska besvär och förföljelsemani är inte så säkert. Jag övergår till att läsa Inferno som en thriller, en spökhistoria. En ganska tröttsam spökhistoria visar det sig, med skrynkliga örngott som bildar ansikten, med sanndrömmar och andra märkliga sammanträffanden där ett par kvistar på marken kan bli till en fiendes initialer och så vidare.

Det känns till sist överdrivet självupptaget. När Strindberg sedan om igen skriver att han ser sig som den rättfärdige mannen suckar jag för mig själv. Alltid ett offer. Berättelsen avslutas med några rader till den läsare som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag. The lady doth protest too much, methinks!

Musikens betydelse för flickor

Lavinia Greenlaw
MUSIKENS BETYDELSE FÖR FLICKOR
Självbiografi - Alfabeta
[+]

Är Lavinia Greenlaw en kvinnlig Nick Hornby, a la High Fidelity, 31 sånger? Det var frågan jag hade innan jag började läsa Musikens betydelse för flickor. Svar: nej, och varför trodde jag ens det? För den skull blev jag definitivt inte besviken. Greenlaw står helt för sig själv, är betydligt mer poetisk än Hornby. Språket och tonen älskar jag (författaren är också verksam poet), när hon skriver om hur vi påverkas av musik, tar den till oss, hur vi formar oss och våra liv med hjälp av den.

Musikens betydelse... är en känslofylld självbiografi i musikens tecken, en uppväxtskildring från sextio- och sjuttiotalet, med början då Lavinia för första gången hör föräldrarna sjunga och spela sina favoritlåtar. Åren går, Lavinia försöker ”vara tjej”, vilket för henne innebär att främst intressera sig för smink och kanske dansa lite någon gång. I hennes värld ska tjejer absolut inte tala högt om ett visst band, analysera texter eller annat. Det känns förstås lite knepigt, hon är inte riktigt sig själv. Och då! Då kommer punken som en befrielse, kläderna, skivomslagen, frisyrerna.

Även om Lavinias uppväxt i en liten engelsk by på landet skiljer sig en del från min kan jag ändå känna igen mig i mycket. När hon dessutom skriver om Radio Luxemburgs knastriga sändningar i natten eller tv-serien Rock Follies väcks många gamla minnen till liv. Och som musikintresserad tjej var det visst inte så lätt att tas på allvar där heller… ”Popkultur ur flickrumsperspektiv” säger förlaget och det var på tiden, säger jag.

Höstens böcker, del 3

Från Forums höstutgivning är det två böcker som genast hamnar på min läslista: Vilda vägar av Annie Proulx och Frälsaren av Jo Nesbø, senaste boken om Harry Hole, som jag har skrivit om tidigare. Fast när det gäller Proulx blir jag efter allt sjabbel som var med Brokeback Mountain lite osäker. Det är väl inte än en gång Berättelser från vidderna under ny titel? Nej, förhoppningsvis är det Bad Dirt: Wyoming Stories 2 det handlar om.

Ja, Forums höst var det ja...

Nytt från Kate Atkinson, en novellsamling med titeln Inte hela världen, och Kari Hotakainen kommer med en "självbiografi", Klassikern. Tråkigt nog har det inte hänt något särskilt i hans liv, så då är det bara att hitta på! (Bokringens recension av Löpgravsvägen.) Norska författaren Anne B. Ragdes Berlinpopplarna kommer på svenska. Jag läste om boken hos Johanna och blev nyfiken.

Mats Strandberg, krönikör i QX och Aftonbladets söndagsbilaga, utnämnd till Årets Krönikör av Sveriges Tidskrifter och jag har ingen aning om vem han är, debuterar med Jaktsäsong, "inkännande och träffsäker samtidsskildring, fylld av färgstarka personligheter", t ex schlagerbögen, såpastjärnan, kampbögen, grannen som fungerar som sexjour, den bedragna småbarnsmamman och katten Ulla-Bella. Chic lit från Jennifer Weiner, Perfekta hemmafruar, nja, inget av detta kommer att hamna på mitt nattduksbord i höst. Men det kommer ju att finnas en hel del annat där, så det ordnar sig säkert.

Höstens böcker, del 2 och del 1.

Oprah + James Frey

I dag fick vi i Sverige se avsnittet från september förra året där Oprah presenterar en alldeles speciell bok till sin Book Club - A Million Litte Pieces av James Frey (Tusen små bitar). Och mrs Frey satt i studion och allt, det kändes ju lite jobbigt att se hennes glädje över sonens framgång. Då visste ingen vad hela världen nu vet, att James skulle bli känd som Mannen som lurade Oprah och anklagas för fusk och historieförfalskning. Lurendrejeriet består i att James Frey sägs ha överdrivit och till och med hittat på händelser i boken, som marknadsförs som en true story. Men så är det ju den där skillnaden mellan självbiografi och memoarer och fiction och nonfiction och...

James Frey: "A memoir is within the genre of nonfiction. I don't think it's necessarily appropriate to say I've conned anyone. You know, the book is 432 pages long. The total page count of disputed events is 18, which is less than 5 percent of the total book."

Okej. Oprah kom dock till författarens räddning, via en telefonintervju på Larry King Live till och med.

Läs mer på CNN.
Läs mer om boken: Bonnier Fakta.

Bergdorfblondiner

Plum Sykes
BERGDORFBLONDINER
Roman - Prisma
[0]

Hur den här boken hamnade hemma hos mig är egentligen ganska obegripligt, men en viss tonårsdotter var väl inblandad... Eller kanske berodde det på det söta omslaget. Nå ja. Jag fick i alla fall läsa om en ny och främmande värld, de rika New York-prinsessornas, en värld där hudinjektioner med C-vitamin är lika vanligt som att borsta tänderna. "Prinsessorna" är i varierande grad rika och bortskämda och på ständig jakt efter en äkta man, eller åtminstone en fästman. De har till och med ett eget språk och det var inte alltid helt lätt att hänga med bland förkortningarna och de främmande termerna. BÄM är en av de viktigaste = Blivande Äkta Man. PJ? Privat Jet, förstås. Ordlista medföljer, tack och lov. "Moi" är det som lite a la Bridget Jones berättar om sitt liv, ett liv som till skillnad mot Bridgets är oerhört glassigt och lyxigt, med ett överflöd av exklusiva designerkläder, glamorösa kändisar och glittrande tillställningar.

Bergdorf heter vår hjältinnas bästa vän Julie i efternamn, hon är arvtagerska till Bergdorf Goodman, det stora varuhuset, och förstås en Bergdorfblondin. Absolut alla vill vara en, men det är i själva verket très komplicerat, säger "Moi" och man är ju böjd att hålla med bara man läser om tjejernas fixering vid den rätta blonda hårfärgen. De ska se ut som CBK, för hon är ikonen, håret att dyrka. (Jaa, Carolyn Bessette Kennedy, förstås.) "Moi" är emellertid ingen äkta Bergdorfblondin, utan brunett, men hänger med i gänget ändå. Då och då jobbar hon som skribent för någon tidskrift, men det får inte bli så det stör de övriga engagemangen, luncher med väninnorna och utförsäljningar av provkollektioner. Lockar t ex någon snygg karl med en resa till Europa i sitt PJ kan man ju alltid skjuta upp den där intervjun med den rika jetsettjejen. Då gäller det ju bara att man inte hoppar ur taxin på väg till flyget hem för att shoppa snygga bikinisar och glömmer bort tiden och missar planet och... Ja, just så virrigt är det för det mesta.

Den överdrivna konsumtionen tycker jag kan vara magstark att läsa om, även om (eller snarare på grund av att) att man ju vet att den förekommer också i verkligheten. Plum Sykes jobbar själv som redaktör på Vogue och vet säkert vad hon talar (skriver) om. Någonstans läste jag att detta ska vara en lätt maskerad självbiografi och det verkar ju ganska troligt. I sitt tack nämner Plum (egentligen Victoria. Plommonet, du vet!) Anna Wintour, legendarisk chefredaktör, som också förekom i snacket runt Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger och böckerna hamnar båda i den genre jag envisas med att kalla "chic lit", till skillnad från "chick lit", "vanlig" tjejlitteratur. Bergdorfblondiners förtjänst, i den mån den finns, ligger i huvudpersonens Bridget-liknande kärleksproblem, så klart med ett happy end. Plum Sykes debutroman utger sig i alla fall inte för att vara något annat än den är - en lätt komedi i stil med Sex and the City, underhållande för stunden.

En tunn bok om att vara tjock

Kråke Lithander
EN TUNN BOK OM ATT VARA TJOCK
Självbiografi - Albert Bonniers förlag
[0]

För några år sedan recenserade jag den lilla kokboken Kråkes kök, där fem års matkåserier, tidigare publicerade i tidningen Amelia, var samlade. Recepten var utmärkta, men jag gillade även Kråkes personliga sätt att berätta om sitt liv, om de stökiga måltiderna hemma i köket, restaurangbesök, sin familj etc. Här, i En tunn bok om att vara tjock, har författaren gått ett steg vidare genom att skildra sin egen livshistoria lite mer ingående, och då med tonvikt på... eh, vikt. Som ung tonåring hade Kråke problem med att hålla vikten och hon kände sig mobbad och utstött av sina jämnåriga. När jag nu läser om hur en psykolog en gång försökte hypnotisera den unga Kråke till att känna avsmak för smörgåsar och spagetti får raderna en helt annan klang än när samma anekdot återgavs i kokboken.

Men den fula ankungen skulle bli en svan. Kråke fick några år - och ett antal kilon - senare ett modellkontrakt hos den då nybildade Stockholmsgruppen. Det blev även fotomodelljobb utomlands och därefter en tid som krögare i Paris innan Kråke återvände till Sverige. Släktgården Tomarp utanför Kristianstad lockade, det blev en hektisk tid med hotellverksamhet och restaurangrörelse. Och så en dag stod hon plötsligt där som ensam mamma och stressad egenföretagare, med hotell och bondgård och ekonomiska bekymmer. Till sin förvåning fann hon sig väga 140 kilo, trots ideliga bantningskurer. Hon bestämmer sig för att den enda utvägen är operation av magsäcken, en gastric banding där en ring, en "svångrem", sätts om magsäcken så att den blir timglasformad. Det ska komma att bli flera ingrepp, en helrenovering från topp till tå, tänder, haka, bröst, ja, rubbet.

Man kan förstås tycka vad man vill om att Kråke har möjlighet att betala de pengar som krävs för att hon ska slippa stå i vårdkö i fem år och i stället få tid för operation i princip samma vecka. Och man kan ha olika åsikter om själva ingreppen, ställa det i förhållande till "den långa vägen", med rätt diet, motion etc. Men efter att ha läst Kråkes syn på saken blir det svårare att komma med några fördömanden i den vägen: Det finns alltid anledning till ett missbruk, jag ser missbruket som ett symptom, skriver Kråke. Alla orkar eller klarar inte av att ta sig ur sitt helvete själva. Det är inte skamligt, det är bara sorgligt. Kråke tycker som så många andra att utseendefixering kan bli riktigt farligt och alla kan ju inte springa iväg och operera sig, men hon avslutar: Finns det en enda människa som kan stanna upp i tid, skrämd av min viktresa, så var den värd att berätta. Och som avskräckande exempel funkar boken bra, det gör den.

Hopplös och hatad av alla

Toby Young
HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA
Självbiografi - Norstedts
[0]

Titeln väcker min nyfikenhet. Att vara så hopplös att man blir hatad av precis alla man stöter på är ju en prestation i sig. Hur det nu förhåller sig med riktigheten i detta faktum ska var osagt, men Toby Young går sannerligen de flesta i sin omgivning på nerverna. Som ung och åtminstone i egna ögon mycket lovande journalist lyckas engelsmannen få sitt drömjobb på lyxiga, trendiga, glossiga New York-tidskriften Vanity Fair. 1995 flyttar han till USA med en oerhört naiv (eller poserande?) föreställning om hur det går till på amerikanska tidningsredaktioner. Och det är klart, är man uppvuxen med klassiska screwballkomedier med en charmerande Gary Grant och en orädd James Stewart i rollerna som journalister tror man kanske att man ska stöta på deras nutida motsvarigheter där. Eller inte.

Toby lyckas som sagt få drömjobbet, men väl på plats gör han inte mycket för att förvalta det. Tyngdpunkten i hans liv ligger i stället på att ta sig in på så många kändisfester som möjligt, springa på innekrogar och ragga snygga fotomodeller. I det oerhört kändistäta registret i slutet av boken hittar man såväl Mohammed Al Fayed, Pamela Anderson och Martin Amis - och då rör vi oss fortfarande bara under A... Vissa identiteter sägs vara skyddade, men jag menar, svårt att lista ut vilken känd fotomodell som tycker att Tobys polare är "bättre än de Niro"? Toby blir bästis med Candace Bushnell (Sex and the city) och bor ihop med Sophie Dahl, fotomodellen. Livet borde leka, men gör det inte. Besvikelsen över att inget riktigt blev som Toby tänkt sig blir allt tyngre att bära och fem års hårt festande i New York sätter självklart också sina spår, särskilt när karriären går utför i allt raskare takt.

Att boken är självironisk är egentligen inte rätta ordet, Toby Young är öppen och ärlig om sina misstag och framstår mest som en liten engelsk skolpojke som bara råkar förolämpa alla runt omkring för att han helt enkelt inte begriper bättre. Att vara journalist i New York är alls inte som det var i London, det upptäcker Toby snart. I New York belönas smarta frågor och listiga påhitt med att man får kalla handen nästa gång det börjar dra ihop sig till samarbete med pressen. Boken är delvis en attack på den kändisfixerade medievärlden, där Toby glatt erkänner att han inte var ett dugg bättre själv, delvis en intressant och bitterrolig jämförelse mellan det brittiska och det amerikanska mediesamhället. Toby Young för en diskussion om hur många av de amerikanska månadstidningarna givit upp sin yttrandefrihet för att sitta i kändisarnas (agenternas) knä och där bara den mest undergivna journalisten får intervjua de stora stjärnorna.

Mitt förbjudna ansikte

Latifa
MITT FÖRBJUDNA ANSIKTE
Biografi - Wahlström & Widstrand
[+]

Tanken på att en främmande makt ockuperar min stad, beordrar männen att låta skägget växa, inför rigoröst strikta klädregler, stänger av telefon och andra kontakter med yttervärlden, förbjuder kvinnor att arbeta och gå i skolan, verkställer avrättningar på fotbollstadion, piskar folk ute på öppen gata, bannlyser musik, film, till och med harmlösa familjefotografier, känns både avlägsen och oerhört skrämmande. Att det är just så talibanerna betedde sig vet vi redan, men med Latifas ord blir det än en gång skakande läsning. Historien börjar den 27 september 1996, då talibanerna intar Afghanistans redan krigshärjade huvudstad Kabul, och fortsätter fram till april 2001, då Latifa och hennes familj flyr till Paris med hjälp av tidningen Elle och organisationen Afghanistan Libre.

Latifa, en pseudonym för övrigt, då hon och familjen fortfarande lever under ständiga hot, skrev Mitt förbjudna ansikte i samarbete med Chékéba Hachemi, grundare/ordförande i Afghanistan Libre. I boken berättar hon om hur hon (efter att ha kommit över den inledande och långvariga chocken/depressionen) bedrev både en hemlig sjukvårdsmottagning och en underjordisk skola hemma i lägenheten tillsammans med sin mor läkaren. På grund av ett talibanskt Moment 22, där ingen kvinna får undersökas av manliga läkare och inga kvinnliga läkare tillåts arbeta, blir den lilla mottagningen livsviktig och Latifas mamma tillbringar mycket tid med att plåstra om misshandlade kvinnor och sy ihop unga våldtagna flickor med stympade könsorgan.

Språket är enkelt och rakt på sak, ungefär som om dagboksanteckningar ligger till grund för berättelsen, men mycket smärtsamt, redan i titeln. Talibanernas kvinnohat går utanpå det mesta, det är obegripligt, men Latifa identifierar det som en önskan att helt enkelt utrota de afghanska kvinnorna, könsrasism. Hon anser också att talibanerna inte har en aning om vad Koranen förespråkar, att deras dekret är mest bara snurriga avvikelser tvärsemot vad de heliga texterna säger. Latifa avslutar sin berättelse med några korta rader om händelseutvecklingen hösten 2001; den 11 september träffas Förenta Staternas huvudstad i hjärtat... den 7 oktober går USA i krig mot talibanerna. Ingen vet än hur fortsättningen blir.

Kvinna och FBI-agent

Candice DeLong
KVINNA OCH FBI-AGENT
Självbiografi - Forum
[0]

I böcker och filmer kittlar de vår fantasi, de tuffa, smarta, orädda (och snygga) agenterna som jobbar på amerikanska Federal Bureau of Investigation. Men hur är deras liv i verkligheten, bortom Arkiv X? När Candice DeLong efter tjugo år som agent inom FBI går i pension övertalas hon att berätta sin historia i bokform. Hon har kallats "verklighetens Clarice Starling" (från När lammen tystnar), och kan se tillbaka på en ruggig karriär kantad av seriemördare, våldtäktsmän och terrorister. DeLong tillhörde den första generationen av kvinnor som sökte sig till FBI i slutet av sjuttiotalet, då det bara fanns 4 kvinnor bland totalt 8000 agenter, en siffra som i våra dagar i alla fall har stigit till 15 %.

Det är intressant att läsa om hur det kom sig att hon från början slog in på agentkarriären. Under flera år arbetade DeLong som sjuksköterska, men redan då var hon öppen för utmaningar utöver det vanliga. Arbetsplatsen var en sluten psykiatrisk högriskklinik, hon fick se och höra en hel del under sin tid på sjukhuset. Fler gånger under sin FBI-karriär kan hon skaka på huvudet åt manliga kollegor som försöker "skydda" henne från olika situationer, för Candice har ju varit med förr. Hon berättar om hur hon började med att vilja hjälpa sina lidande medmänniskor och försöka förstå hur det går till när psykoser får grepp om en människa, trettio år senare i arbetet med profilering av gärningsmän... gällde det att försöka rädda framtida offer för den typen av våld.

Under sina anställningsår arbetade DeLong alltså med att utveckla tekniken med profilering och hon har mycket spännande att berätta om den metoden i denna allra första memoarbok som skrivits av en kvinnlig FBI-agent. Någon "inside information" blir det ändå inte, byrån ger sitt tillstånd till boken, men ser också till att ingen känslig information om nationens säkerhet eller pågående utredningar röjs. Den här boken skrevs för övrigt pre 11 september... Kvinna och FBI-agent avslutas med kapitlet Hajstaketet där författaren ger konkreta tips för hur man kan skydda sig mot överfall. Mycket känns kanske överdrivet på vår svenska och förhoppningsvis tryggare mark, men man kan väl inte vara nog försiktig... Candice DeLong arbetar nu bl a som föreläsare om sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn.

Ett hus på landet

Laura Shaine Cunningham
ETT HUS PÅ LANDET
Självbiografi? - Wahlström & Widstrand
[0]

När man läser baksidestexten får man intrycket av att denna bok är en variant på charmiga Ett år i Provence av Peter Mayle eller kanske något av James Herriot. Jag ser fram emot att läsa om hur författaren rustar upp och gör i ordning sin vackra gård, hur hon skaffar getter och höns och bekantar sig med grannarna. Jag förväntar mig en del roliga berättelser och dråpliga anekdoter, helt i stil med tidigare nämnda författares verk. Och visst är det något sånt som jag också får, till viss del.

Laura Shaine Cunningham berättar först ganska omständligt om vägen fram till sitt drömhus, det dröjer alldeles för länge (över 100 sidor) innan hon ens är där. Hon skriver om sina upplevelser i barndomen, om hur hon som det asfaltsbarn hon är besöker grönskande parker och hur hon är med om inspelningen av vad som måste vara en slags porrfilm. Längtan till Guds fria natur ska vara gemensam nämnare för dessa olika äventyr, men informationen känns ofta bara onödig. Otåligt läser jag vidare.

Och ser man på - till sist hamnar Laura verkligen ute på landet! Tillsammans med sin man bosätter hon sig i en vacker ljusgul byggnad, kallad Värdshuset, en lugn oas norr om hetsen i New York City. Gården är utrustad med verandor, uthus och tennisbana och dessutom medföljer ett par smått excentriska grannar. Kapitlen som berättar om poolproblem, trilskande getter och egensinniga kor är roliga och varma, de kan mest liknas vid lyckade kåserier eller tidningskolumner. Det är möjligt att de också har publicerats som sådana, författaren skriver i ett efterord om att en version av boken tidigare har varit införd i tidningen The New Yorker. Just den här delen är bäst, men som helhet känns boken ändå ganska splittrad, det gemensamma temat till trots.

Floder av röd jord

Natasha Illum Berg
FLODER AV RÖD JORD
Dokumentär - Norstedts Förlag
[0]

Svältkatastrofer, aids, ofattbart lidande, biståndsarbete och naturkatastrofer, det är väl den bild av Afrika som många av oss har. Ytterligare en dimension framträder när man läser Floder av röd jord, en bild av en oerhört vacker kontinent med stora kontraster, med grönskande akacieträd och röd sand och utanför tältduken galopperande buffelklövar och smygande lejon i natten. Intresset för jakt och längtan till Afrika hade svenskfödda danskan Natasha Illum Berg i blodet, uppvuxen som hon var med jagande far, farfar och farmor. Blott 24 år gammal reser hon själv till Tanzania för att förverkliga sin dröm om att jaga buffel och impala på den afrikanska savannen, himmel och helvete på samma plats.

Professionell storviltjägare är ett mansdominerat yrke, det är inte helt lätt att som ung, vit kvinna ta sig fram i den världen. Nästan fem år tar det för henne att få den speciella licens hon behöver för att kunna arbeta, det är mycket längre tid än det tar för "alla andra". Dagligen utsätts hon för trakasserier och påhopp, både från kollegor och jaktkunder. Borde hon inte egentligen vara hemma vid spisen och föda barn? Själv säger hon sig ändå inte kämpa för feminismen, utan för humanismen, för rätten att göra vad hon vill, arbeta med det hon vill och för att först och främst inte ses som kvinna, utan få vara människa.

Jag börjar läsa boken med en förhoppning om att få förstå varför. Precis som så många andra undrar jag hur man kan sitta i timmar och vänta på ett djur för att sedan helt sonika skjuta ned det. Natasha Illum Berg är van vid att ge svar på tal och hon gör det också, gång på gång i kapitlet På middag med en djurmördare. Jägare älskar naturen och djuren på ett alldeles speciellt sätt, berättar författaren och beskriver ömsint sitt förhållande till Afrikas farligaste djur, "de fem stora": lejonet, leoparden, elefanten, noshörningen och buffeln. Mycket intressant och spännande läsning med många för mig helt nya tankegångar i denna bok som författaren själv kallar för "en kärleksförklaring till Afrika, naturen och jakten".

Dags att bruka allvar

P D James
DAGS ATT BRUKA ALLVAR
Självbiografi - Forum
[0]

Dagen efter sin sjuttiosjunde födelsedag börjar den världsberömda deckarförfattaren Phyllis Dorothy White James, mer känd under initialerna P D, för första gången i sitt liv att skriva dagbok. Hela tiden är dokumentet avsett att publiceras, för även om hon själv anser att detta är "den mest självupptagna formen av skrivande", inser hon ju att det faktiskt kan finnas något slags intresse för hur hennes liv har tett sig genom åren. Anteckningarna börjar i augusti 1997 och fortsätter i tolv månader framåt, berättandet pendlar mellan nutid och det förflutna. Bland annat får vi följa med på författarturnén för boken Ett slags rättvisa och förbluffas över hennes fortfarande mycket aktiva arbetsliv med styrelsemöten, föredrag, boksigneringar, mottagningar, luncher och middagar. P D James berättar också om mer familjära tillställningar, men här finns inget av skvaller eller intimiteter, Dags att bruka allvar är som sagt en helt och hållet offentlig dagbok.

P D James är en konservativ kvinna och vi förstår snart att hon tycker att mycket var bättre förr, det gäller både skolundervisning, barnuppfostran och porträttmålning. Välformulerad som alltid berättar hon mycket fängslande om själva författararbetet, om hur hon får idéer till intriger, om vad hon tycker om filmatiseringarna av sina böcker och hur det gick till när hon började skriva på den allra första boken, Cover her face. Detta är i mitt tycke den allra roligaste läsningen. Visst är även skildringen av hur det var att växa upp under 20- och 30-talen intressant, men det är som författare jag känner - och vill känna - P D James.

I Dags att bruka allvar finns förutom dagboksanteckningarna också två bilagor; ett anförande som hon höll inför BBC:s styrelse samt en analys av Jane Austens Emma som detektivroman. Jag erkänner villigt att jag kastade mig över den senare, medan jag inte alls läste den första bilagan. Kanske gör jag det någon gång, när det blir dags för mig att bruka lite allvar...