Keine Ahnung är en novellsamling av Karen Duve, som genast efter
Dies ist kein Liebeslied blev en favoritförfattare, trots att jag bara läst en enda av hennes böcker. Temat i den boken känns igen i novellerna, t ex påminner titelnovellen lite om
... Liebeslied, men det är ännu svartare. Deprimerad ung kvinna bedövar sig med droger, lätta att få tag på genom pappa apotekaren, familjen har stora planer för henne men själv hänger hon mest på diskot Sitrone, "
ein Ort, an dem ich lieber unglücklich war als an allen anderen Orten." Vi befinner oss i början av åttiotalet, där vi också hamnar i novellen
89/90.
Novellerna är skrivna i jag-form, vad jag kan märka handlar det inte uttalat om samma kvinna, även om det i flera fall finns likheter, gemensamma drag och omständigheter. Ett par av kvinnorna har t ex en väldigt lyckad storasyster, medan de själva vilsna vandrar omkring inför det som kallas "det riktiga livet".
Den avslutande långnovellen
Im tiefen Schnee ein stilles Heim berättar suggestivt om en ung kvinna som hamnar i en ny och ovan situation. Hennes uppväxt var minst sagt udda och svår, och när hennes mamma dör och hon förlorar allt i en bostadsbrand, tvingas hon börja ett nytt liv med sina på alla sätt begränsade resurser. Jag kommer att tänka på Ingrid Nolls skildringar av lite avvikande personer som på något sätt hamnar i en karusell av oväntade händelser och inte riktigt vet hur de ska ta sig ur dem. Kanske Marie Hermansson också?
Jag kommer absolut att läsa mer av Karen Duve, jag uppskattar hennes stil och svarta o/e torra humor. T ex beskrivs arbetskamraterna på en fabrik i en av novellerna med "
Die jüngeren Frauen träumten davon zu heiraten; die Frauen die schon verheiratet waren, spielten Lotto". (De yngre kvinnorna drömde om att gifta sig, kvinnorna som redan var gifta spelade på Lotto.") Hi hi!
