Jag kliver in i Donna Tartts värld, hänger upp en
Stör ej-skylt på dörren och stänger sedan igen. Och öppnar inte för någon. Jag har läst och älskat såväl
Den hemliga historien som
Den lille vännen (
min recension), så när jag i ögonvrån sett några lite varierande omdömen har jag genast vänt bort blicken. Jag vill inte läsa några recensioner innan jag själv är klar med boken. Och boken, det är förstås
The Goldfinch - Donna Tartt,
Steglitsan som den svenska titeln blev. En ny roman av Donna Tartt är en händelse av gigantiska proportioner i litteraturvärlden, det blir lätt så när varje bok tar över tio år att skriva.
Precis som älskade Harriet i
Den lille vännen drabbas huvudpersonen, trettonårige Theo Decker, av sorg, ställs inför psykiska sjukdomar och våld, och precis som Harriet lämnas han av sin pappa när denne överger familjen. Det är sedan under ett museibesök med mamma som hela hans värld rasar samman, Metropolitan Museum utsätts för ett terrorattentat, mamman dör i bombexplosionen medan Theo överlever. Omtumlad och chockad stapplar han ut från förödelsen, men han är inte tomhänt: i en plastkasse har han en liten tavla, Carel Fabritius 1600-talsmålning
Steglitsan samt en ring han fått av okänd man inne på museet. Ringen leder honom vidare till Hobie, konsthandlare och möbelrestaurerare, där han blir varmt mottagen. Det är dock bara första stoppet på Theos resa och hela tiden har han till tröst sin tavla, sin ssskatt som kanske kan vara till någon liten hjälp när han försöker ta sig igenom sorgen, obesvarad kärlek, den svåra skoltiden då lärarna inte längre ser honom, bara ser tragedin.
Jag började läsa
The Goldfinch under mitt läsmaraton i mars, parallellt med kortare böcker. 771 sidor Tartt är inte optimalt att ta med sig i handväskan och jag har flera gånger önskat att jag läst boken på min iPad, för mina handleder! Om du har följt bloggen har du sett att jag har haft problem, jag trodde att det kunde bero på någon eventuell läshets, men så hörde jag en intervju med Donna Tartt där hon avslöjade att hon inspirerats av Charles Dickens och då klarnade det en smula. Jag är inte riktigt vän med Dickens, försökte ge honom en rejäl chans under hans jubileumsår 2012, men det är för myllrigt, för pratigt, för mycket helt enkelt.
Och
The Goldfinch känns lite som den oklippta versionen, där precis vartenda samtal fått stå kvar oredigerat och jag kan inte riktigt förstå vinsten med det. Och alla dessa frågande tonfall, jag blir åksjuk! Samtidigt gillar jag huvudstoryn med tavlan, jag läser gärna om konstnärer och deras verk, älskar excentriske Hobie och att läsa om New York-mys och Las Vegas-mörker, men det är allt det där andra ... Ett tag önskade jag faktiskt att boken bara skulle ta slut någon gång, men så sjönk jag på nytt ner i Donna Tartts värld och plötsligt funkade det igen. Om du tycker att den här recensionen verkar kluven och obestämd har du alldeles rätt. Jag älskar och hatar. Och jag kommer aldrig glömma Theo Decker.
Tegelstensutmaningen: bok nr 3 (771 sidor)
