Stockholms undergång

Fruktan
STOCKHOLMS UNDERGÅNG
Noveller - Undrentide
[+]

Att Stockholm en dag ska gå under är förstås bara en tidsfråga, det vet alla som läser dystopier! Men hur kommer det gå till? Någon rymdkatastrof, en livsfarlig epidemi, översvämning? Till alla mina egna teorier har jag nu fått en hel rad nya, med hjälp av Fruktan, som namnet till trots är något så trevligt som ett skrivarkollektiv med tio författare av skräck, fantasy och science fiction.

Jag ska direkt erkänna att det var Boel Bermann som lockade dit mig. Jag föll ju så för hennes science fiction-dystopi Den nya människan (min recension) och jag blir inte heller besviken på hennes bidrag till skräckantologin Stockholms undergång. Boel Bermann bidrar med två av de tolv berättelserna och båda två hör till mina favoriter i samlingen. I Råttorna drabbas jag av min största fasa i livet, medan De vita finstämt och sorgligt skildrar en älskad persons sista tid i livet, med en obehaglig skräcktouch så klart.

När det gäller skräck föredrar jag att bli skrämd av rätt ren science fiction, gärna med läskiga virus och hotande himlakroppar, men av avslitna lemmar och skvättande blod mår jag bara illa. Erik Odeldahls spännande och skrämmande Lönelördag hamnar någonstans mitt emellan, Anders Fagers dramatiska Fem timmar är en annan sf-favorit, precis som den vackra men kusliga Regnbågen av Eira A Ekre. En på det hela taget välskriven antologi som ger mycket att upptäcka vad man än föredrar i genren.

Sankmark

Jhumpa Lahiri
SANKMARK
Roman - Brombergs
[+]

Att livet går i cirklar, att ingenting någonsin är nytt under solen, det är ett tydligt tema i den indisk-amerikanska författaren Jhumpa Lahiris senaste och mycket läsvärda roman. Det man helst av allt vill slippa i sitt liv upprepar sig ändå, lika oundvikligt som översvämningarna i den sumpiga stadsdelen Tollygunge, där dammarna flödar över varje gång det regnar. Det är där, utanför Calcutta i Indien, som två bröder växer upp på 1960-talet, Subhash och Udayan, lika som tvillingar på utsidan men så olika på insidan. Anförda av den djärvare Udayan drar de ut på pojkäventyr som när de blir äldre utvecklas till något helt annat, och mycket farligare.

Det är en orolig tid, över hela världen reagerar studenter på orättvisor, så även i Indien. Udayan engagerar sig i den kommunistiska naxalitrörelsen som ser upp till Mao Tse-Dung och vill att Indien ska följa Kinas exempel. Subhash, som alltid stått i skuggan av sin starkare bror, väljer en annan väg, ett lugnt liv som doktorand i kemi i Rhode Island. Det är inte bara studierna som lockar, erkänner han. Han vill också göra något som hans bror aldrig skulle gjort. På andra sidan jordklotet trappas våldet upp, demonstrationerna blir allt våldsammare. Och så en dag får Subhash ett telegram, något som för honom kommer att innebära att han har annat än fast mark under fötterna. Hans liv blir osäkert som ett gungfly då han lever med en hemlighet som om den avslöjas kan rasera allt.

Som vi kunde se i Babel tog Sankmark 15 år att skriva, arbetet lades flera gånger åt sidan och Jhumpa Lahiri berättade också om hur hon läser sitt manus och skalar av för att få ett så rent språk som möjligt. Och jag är så lycklig över det, hennes lite torra stil är mycket mer min smak än t ex en annan tegelsten jag läste nyligen, The Goldfinch - Donna Tartt (min recension). Förutom bröderna som står i centrum för släktkrönikan finns det även flera gripande kvinnoporträtt, från tjänsteflickan som tar hand om brödernas åldrande mamma till den unga kvinnan som för att överleva måste fatta inte bara ett kontroversiellt beslut. Jag har hittills läst allt som Jhumpa Lahiri skrivit och det kommer jag fortsätta med, en favoritförfattare som lyckas beröra mig varje gång.

Tegelstensutmaningen: bok nr 4 (508 s)

Pappersstäder

John Green
PAPPERSSTÄDER
Roman - Bonnier Carlsen
[0]

Jag läser sällan YA, men när John Greens senaste på svenska låg i bokresans presentpåse kändes det som ett bra tillfälle att pröva igen. Jag har inte läst dundersuccén Förr eller senare exploderar jag, men har så klart som bokbloggare inte missat alla positiva inlägg om den. Pappersstäder inleds med en en intresseväckande prolog, det är en vanlig dag i parken då nioåriga kompisarna Margo och Quentin hittar en död man vid ett träd. Margo blir nyfiken medan Quentin baravilldärifrånochcyklahemochberätta. I sin anteckningsbok inleder Margo en utredning (à la Harriet Spion - Louise Fitzhugh!), hon älskar mysterier och redan här reflekterar Quentin över att det kanske var därför hon blev ett själv ... Vad är det egentligen som har hänt?

Många år senare börjar det närma sig examen från high school, Quentin och Margo bor fortfarande grannar men medan Q, som han kallas, mest hänger med orkesternördarna går Margo sina egna vägar, en tjej mit Wanderlust. Inget blir heller lättare av att Quentin är obotligt kär i sin barndomskompis, känslor som verkar obesvarade. När hon mitt i natten dyker upp utanför hans sovrumsfönster för att be om hjälp med en snillrik hämndaktion är han därför inte svårövertalad. I ett nattligt Orlando och med en lista på elva problem, varav minst fem kräver flyktbil med chaufför, får Quentin uppleva sitt livs natt och någonstans vågar han hoppas att allt nu kommer att förändras, till det bättre för hans egen del alltså. Men! Nästa dag är Margo försvunnen. På grund av ett par mystiska ledtrådar, som Q är övertygad om att hon lämnat till just honom, kommer han fram till att hon faktiskt vill bli hittad och inleder därför sin egen utredning, en jakt som avslutas med en hysterisk roadtrip.

Jag måste ge extra plus för att en av Margos ledtrådar får vara WW, Walt Whitman och hans dikt Leaves of Grass. Även Emily Dickinson får vara med på ett hörn! Pappersstäder är författarens tredje bok från 2008 som nu har översatts till svenska av Ylva Stålmarck. Den senaste, Förr eller senare exploderar jag blev film (The Fault in our Stars), samma sak kommer så klart ske även med Pappersstäder (Paper Towns). Min hjärna går via Hazels syretank till Emma i teveserien Bates Motel och landar vid Freddie Highmore i rollen som Quentin. No? Nå ja, jag hade inte jättefel i alla fall ... Och visst, det kan nog bli mer YA för mig, i alla fall av John Green.

Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig

Emma Karinsdotter
OCH HIMLARNA SKA FALLA HIMLARNA SKA FALLA HIMLARNA SKA FALLA NÄR DU RÖR VID MIG
Roman - Sadura förlag
[-]

Längsta boktiteln någonsin? Den visar sig rätt snart vara kännetecknande för debuterande Emma Karinsdotters sätt att skriva, som stream of consciousness där huvudpersonens inre monolog flödar fram över sidorna och där jag som läsare måste släppa taget och flyta med i ordströmmen. Huvudpersonen, det är Jonna som sitter med sin flickvän Elin vid frukostbordet när det förflutna plötsligt gör sig påmint i paridyllen, i form av en tidningsartikel med en bild av bokens "du", Niki, strulig rocktjej som turnéledaren Jonna har ett passionerat förflutet med.

Det var i Oslo Jonna och Niki träffades för första gången, på en klubb med människor överallt kroppar i olika höjd bredd och skal. Som träd. Jag går mellan stammarna valkig bark mot mina händer när jag försöker ta mig fram i skogen. Det blir ett ordentligt blixtnedslag i Jonna när hon får syn på den sexiga trummisen, med starka tatuerade armar och böljande mörkt hår. Kärleken verkar också besvarad, i alla fall till en början, men så är det ju det där med sex, drugs & rock'n'roll & turnéliv ... Eftersom jag sätter betyg på böckerna jag får från olika förlag ser du redan i inledningen av inlägget att boken inte var något för mig, men förlagschefen för Sadura berättar att den allra första författaren som kontaktades när det blev aktuellt att starta eget var Emma Karinsdotter.

Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig är skriven med ett språk som är lika passionerat som kärlekshistorien, ett språk som författaren inte vill begränsa med skiljetecken. Även om det kan vara spännande med nya konstnärliga grepp blir det ändå för mycket, som det amerikanska socker som snöar ner på Jonna och Niki vid deras innerliga kärleksord. Ordflödet skymmer berättelsen, för även om personerna kan sägas vara ganska klyschiga gillar jag att läsa om det mörka, om de förbjudna känslorna i ett förhållande. Intressant är att Emma Karinsdotter precis som sin karaktär Jonna har jobbat inom musikbranschen, bl a som turnéledare, hennes personliga erfarenheter sätter förstås färg på berättelsen.

Sången ur det kinesiska rummet

Sam Ghazi
SÅNGEN UR DET KINESISKA RUMMET
Roman - Norstedts
[+]

Så skönt spejsigt silvrigt omslag, det var nog mest därför boken med den konstiga titeln fångade mitt intresse när jag började packa upp böckerna i bokresans bokkasse. Sam Ghazi är ett nytt namn för mig, det här är hans romandebut efter att tidigare ha publicerat en diktsamling. En poetisk science fiction är alltså vad jag förväntar mig, och det är faktiskt också vad jag får i Sången ur det kinesiska rummet, en mycket läsvärd sådan.

Efter en actionfilmsliknande upptakt i regnskogen och sedan ett hopp ut i rymden, något som får mig att tänka på Carl Sagans Kontakt, hamnar vi i ett framtida Stockholm, där Nya City byggts upp med hjälp av underbetalda amerikanska arbetare och Slottet finns bevarat i en glaskupol i något som nu heter Gamla Innerstaden. Ovanför allt susar tågen fram på en monorail, now we're talking! I ett avancerat labb jobbar läkaren/forskaren Simona med en helt ny robot, en cancerdiagnostiker som ska tränas upp för att ta hand om särskilt knepiga fall - en svårbestämd buktumör, ett par tarmbiopsier osv. Maskinen, som går under namnet Cepheus, lär sig flera års läkararbete på bara ett par månader, något som dock i maskinens tidräkning känns som en evighet. Det är en avancerad apparat, varje ex är en enorm investering för företaget Waseda, ledande inom forskning om medicinsk robotik.

Några i personalen ser Cepheus som en kravlös kollega, andra på arbetsplatsen känner hotet av denna s k artficielle, en gökunge som ser ut som en stor insekt utan bakkropp, en sorts E.T. med långa fingrar och tindrande ljusdioder i handflatorna. Titelns kinesiska rum kommer från ett tankeexperiment, ett argument mot tanken att en dator eller någon teknisk apparat kan göras medveten eller intelligent, enligt wikipedia. Cepheus börjar nämligen snart gå sina egna vägar, vilket är något helt nytt för de artificiella i denna framtidsvärld. Roboten börjar skapa, tänka självständiga tankar, skriva lyrik, och det är vackert men inte särskilt ändamålsenligt. Så vad ska man göra? Stänga av maskineriet, försöka reparera, eller bara låta allt vara som det är? Har en robot rätt till ett eget liv? Till sin frihet? Vad är frihet och vem har rätt att vara fri? Vad är virtuell verklighet, och vad är ... ja, verklighet?

Varför kom du hit?

Julia Svanberg
VARFÖR KOM DU HIT?
Roman - Månpocket
[0]

Beach. Att förlora Gemma (min recension). Dra (min recension). Tre titlar som Siv använde för att "sälja in" den här boken till mig när vi under bokresan packade upp våra presentpåsar. (Här är f ö hennes egen recension av boken.) Jag har läst och gillat dem alla och ämnet, backpackerromantiken satt under lupp, intresserar. Enligt Mix förlag, där boken först kom ut, befinner Varför kom du hit? sig någonstans i gränslandet mellan reportage, fiktion och debattbok. Författaren Julia Svanberg står bakom bloggen mammasmachete.se där hon berättar om sina egna upplevelser i Latinamerika, men romanen är inte självbiografisk. Jag antar att det ändå är oundvikligt att det finns vissa paralleller i en dokumentärroman.

När Ellens pojkvän vill fortsätta utforska Colombias sevärdheter väljer hon att stanna kvar på hostel Papegojan i Bogotá. Där träffar hon colombianska Lila som också drömmer om att resa och se världen, men på grund av sin nationalitet har hon inte alls samma möjligheter. Precis som i Att förlora Gemma får jag redan i inledningen veta att det hänt något hemskt, här att en 24-årig svensk hittats död i Columbia. Det är Swedish Guy som bodde med tjejerna på hostelet och som i sitt jobb som frilansjournalist träffade en del farliga typer. Ganska snart förstår jag att även Lila har råkat illa ut. Eller har hon bara gjort allvar av sin stora dröm att resa till Paris?

Julia Svanberg är en van skribent som skickligt lindar sina intrigtrådar, något för yvig dialog för min smak men det är nu så hon tänker sig att berättarjaget Ellen pratar/skriver/tänker. Flera sköna slängar åt turister som vill plocka sina egna magic mushrooms i koskiten, som är tacksamma för att gerillakrigen har hindrat turistindustrin från att komma och "förstöra" precis alla de orörda platserna, som i kamerasökaren letar efter motiv med exakt rätt mått av elände. Det är dessa vassa kommentarer som blir mina favoriter i denna läsvärda bok.

Inventering

Erlend Loe
INVENTERING
Roman - Alfabeta
[+]

Den missförstådda och åldrande poeten Nina Faber har efter lång frånvaro från den litterära scenen kommit ut med en ny diktsamling, Bosporen, samlade impressionistiska intryck över utsikten från sitt fönster i Istanbul, där hon bott de senaste tio åren. Tillsammans med förläggaren har åttio dikter valts ut, Nina är nöjd med resultatet men känner sig ändå lite osäker på hur detta ska gå. Det är så mycket som har förändrats medan hon varit borta. Många tongivande kritiker, både sådana hon legat med och inte, hade gått ur tiden och ersatts av yngre förmågor som undantagslöst blickade framåt, och som inte enkelt lät sig liggas med.

Hon är heller inte helt nöjd när hon ser tillbaka på sitt liv och vad hon har åstadkommit, vare sig privat eller i arbetslivet. Innerst inne drömmer hon ändå om att alla ska få upp ögonen för henne igen, att det ska börja trilla in såväl nya pengar som trevliga inbjudningar till framträdanden och nattsudd med dans. Så blir det inte alls. Redan den första recensionsdagen går det snett med det mesta och när bokhandeln där hon skulle haft en uppläsning ställer in "p g a inventering" får hon helt enkelt nog och drar ut på Oslos gator för att söka upp sina belackare.

Jag vet inte om Erlend Loe talar genom Nina Faber när det gäller förhållandet mellan kritiker och författare, men det är lite roligt att tänka att det är så. Att leva på att kommentera andras verk, antagligen utan att själv ha lyckats producera något av vikt, det är faktiskt ynkligt! (Därigenom kan man möjligen dra slutsatsen att t ex bokbloggare står helt utanför denna kritik. Det är nämligen försvinnande få som kan leva på bloggeriet!) Samma sak är det med förlagen som nu för tiden kontrolleras helt av marknadsavdelningsmänniskorna, vars huvudsyfte är att skriva en säljande katalogtext, kort och intresseväckande, så att bokhandlare vill satsa på boken och recensenter vill läsa. Jag måste fnissa lite när jag läser Inventerings egen säljtext, en galet rolig och absurd berättelse om en poet som går bärsärkagång. Visst handlar boken om poeten som förvandlades till en rasande hondjävul, men jag uppfattar den varken som "galet rolig" eller särskilt absurd, snarare ganska sorglig och mycket tänkvärd.

6/10: Det nakna ögat

Yoko Tawada
DET NAKNA ÖGAT
Sadura förlag - Roman
[+]

Jag brukar ibland skriva om bok som blir film men här är det tvärtom, filmer som blir till en bok. Nästan i alla fall. Kapitlen i Det nakna ögat är döpta efter Catherine Deneuve-filmer, från Repulsion till Dancer in the Dark, via bl a Belle de Jour och Indochine. Och inte bara det, själva berättelsen tar också sitt avstamp i filmerna, det skulle kunna kännas konstruerat men jag tycker mest att det är vackert. Alltihop inleds med den kända scenen från Roman Polanskis storfilm från 1965, med den långa tagningen av det svartvita ögat, det nakna.

Bokens jag är en ung vietnamesisk kvinna som blivit inbjuden till DDR och Östberlin för att tala under rubriken "Vietnam som offer för den amerikanska imperialismen". Hon träffar tyske Jörg, det blir party och nästa dag vaknar hon upp i Bochum! Med sin kidnappare inleder hon ett förhållande, men den lilla lägenheten känns snart klaustrofobisk och nästan overklig, precis som i filmen som fått ge kapitlet dess namn. Det nya livet, mannen, maten, affärerna, allt är så nytt och konstigt. Mellan mina fyra väggar tryckte frågorna mig. Ute på gatan fick jag däremot en känsla av att inte längre var avskuren från det förflutna. Det ena leder till det andra och så hamnar hon i Paris, där biografen, ciné-ma blir en trygg famn, hennes nya "ma". Trots att hon knappt förstår ett ord franska fördriver hon tiden med att se filmer med Catherine Deneuve och skådespelerskan blir en allt viktigare del i hennes liv.

En tysk torsdag då jag gör ett sällsynt undantag. För omväxlings skull läste jag denna tyska bok, Das nackte Auge, i svensk översättning, nya förlaget Sadura frågade och det lät intressant, så varför inte? Det är jag glad för nu, jag tyckte mycket om den här boken. Yoko Tawada är född i Japan, flyttade till Tyskland i början av 80-talet och skriver nu på både japanska och tyska. En prisbelönt författare som jag gärna vill läsa mer av, för Det nakna ögat gav mersmak, med ett underbart språk och dessutom i en riktigt fin översättning av Sofia Stenström.

Läsmaraton: bok 6/10

Andra som läser och pratar tyskspråkig litteratur i dag:

mimmimarie - berättar om Mozart, människan bakom notstället
Sanna - har läst om en hippieingenjörs uppgång och fall
Ingrid - pratar poesi

Kvinnan i svart

Susan Hill
KVINNAN I SVART
Thriller - Modernista
[+]

Långt ute i otillgängliga sankmarker där den täta dimman sänker sig över levande och döda ligger det gamla huset Eel Marsh House. Den enda vägen dit svämmas regelbundet över av tidvattnet, men det är inte den enda anledningen till att den unge ambitiöse advokaten Arthur Kipps får en besvärlig tid där. Han har fått i uppdrag att reda ut gamla mrs Drablows dödsbo, men när han anländer till byn märker han att invånarna inte alls är intresserade av att diskutera den döda, hennes kusliga hus eller hennes affärer. Ingen kommer heller till den gamla kvinnans begravning, men det är inte det som ger Kipps den största chocken den dagen. Ute på kyrkogården visar en mycket blek svartklädd kvinna sig för honom, hon är faktiskt så blek att hon inte ser riktigt levande ut ...

Kvinnan i svart är en älskad och ryslig spökklassiker men även en sorglig skildring av ett tragiskt kvinnoöde. Titeln får mig att tänka på The Woman in White - Wilkie Collins (1859) och Susan Hill har också nämnt att hon nog hade den i bakhuvudet när hon skrev sin egen bok 1983. Den enda likheten mellan de båda böckerna finns väl egentligen bara i den smått klassiska inledningen, där en ung man får ett uppdrag som innebär att han måste bege sig till ett stort gammalt hus på den engelska landsbygden. Medan Collins huvudperson arbetade som teckningslärare berättar Hill om advokaten Kipps, Collins skrev en spänningsroman, Hill en spökhistoria med extra allt.

Boken blev en (inte så bra) film 2012 med bl a Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds och Janet McTeer, men det finns även en version från 1989 (på youtube!) med bl a Adrian Rawlins som också kommer medverka i en uppföljare som spelas in just nu. The Woman in Black: Angel of Death baseras på en bok som ej är skriven av Susan Hill, men precis som med de skillnader som finns mellan boken och dess filmatiseringar har detta skett med författarens goda minne. She was "always open to someone else taking my books and recreating them in another medium … or taking the stories forward into 'another life' . - artikel i Guardian.

Till sist delar jag ut ett extra plus för Ola Klingbergs fina översättning som bidrar till den autentiska edvardianska känslan, men även ett minus. Det stämningsfulla bokomslaget har fått välförtjänt beröm, men hur beklämd blir man inte över den stora chockrosa dekalen som döljer nästan en fjärdedel av framsidan?

Och sen Paulette

Barbara Constantine
OCH SEN PAULETTE
Roman - Sekwa
[-]

Ferdinands gård känns tom, hans hjärta ännu tommare sedan sonen med familj flyttat därifrån. Han saknar dem, saknar de små barnbarnen som är både sötare och intelligentare än hans egna barn var en gång. Som lök på laxen känner han inte längre igen sig själv, över en natt har han blivit bräcklig. Han kan börja gråta för ingenting. Revan i hans pansar är rejäl och han försöker förtvivlat täppa till den.

I granngården, eller snarare i en förfallen stuga, bor Marceline. Man vet inte riktigt var hon kommer ifrån. Ryssland eller kanske Ungern. Försörjer sig gör hon genom att sälja egenproducerad honung, frukt och grönsaker på torget. När taket på hennes hus rasar in känns det självklart för Ferdinand att erbjuda henne logi. Och så blir hans gode vän Guy änkling och börjar missköta sig själv, skulle det inte passa bra om han också flyttade in i deras lilla kollektiv? Tillsammans börjar vännerna rusta upp gården, de många rummen kommer återigen till användning och fylls av liv och lust. Och kanske finns det fler personer i deras närhet som skulle behöva någonstans att bo.

Ännu en söt feelgoodkaramell från Sekwa, gillar du Emma Hambergs böcker om Rosengädda kommer du säkert tycka om Och sen Paulette också. Det finns till och med en åsna som tuggar upp grönsakslandet och river staket, jmfr Tessans get Bella. Tyvärr räcker inte myspyset riktigt till för att kompensera andra brister. Författaren Barbara Constantine är född i Frankrike av amerikanska föräldrar men jag tror inte vi kan skylla bokens lite märkliga språk på det ... Jag sliter faktiskt mitt hår över ständiga tempusbyten när jag läser, presens i ena stycket, i nästa stycke böjs verbet och vi hamnar i dåtid. Snurrigt! I en diskussion med Sanna fick jag veta att franskan har "fnuttisjutton olika tempus", har det något med saken att göra, ni franska språkproffs?

Halvblodsblues

Esi Edugyan
HALVBLODSBLUES
Roman - Leopard Förlag
[0]

Den gamle jazzbasisten Sid blir ganska chockad när Chip, hans barndomsvän och kompis från det tysk-afroamerikanska bandet Hot-Time Swingers, söker upp honom hemma i Baltimore en dag. De är i åttioårsåldern nu, de andra i bandet är döda, borta, kontakten för länge sedan bruten. De har levt sina egna liv efter den där tiden i Berlin i slutet av trettiotalet och varför inte fortsätta så? Men Chip berättar om en dokumentärfilmare som letar efter deras bandkollega, underbarnet Hiero Falk som kallades "en tysk Louis Armstrong", men som försvann spårlöst efter att Gestapo grep honom. (Det är nog inte bara jag som kommer att tänka på Rodriguez i Malik Bendjellouls underbara Searching for Sugarman?) Chip vill nu att Sid följer med till Berlin, där dokumentärfilmen ska visas på en festival tillägnad Hiero.

Det är Sid som berättar historien och det är verkligen han som berättar, fritt och flödande, inte direkt talspråk, men med många slanguttryck och svordomar. En kvinna är en böna, eller möjligen en donna. Ansiktet är nian eller nunan etc. Jag får flera gånger påminna mig om att författaren Esi Edugyan inte alls är någon gammal svart man från Baltimore, utan en 34-årig kvinna från Kanada, med ursprung i Ghana. Parallellt med de gamla herrarnas resa till Berlin berättar Sid mer om tiden med Hot-Time Swingers, om Paris, då "Stövlarna" tog över jazzklubbarna i Montmartre, om Berlin, där de mer ljushyade kunde ta sig fram med förfalskade ariska passerkort, om Hiero, den legendariske jazztrumpetaren, tysk men en mischling, ett halvblod. Vad hände egentligen med honom?

Halvblodsblues nominerades till såväl Bookerpriset 2011 som Orangepriset 2012. Det är inte illa. Och jag är lite förvånad. Intrigen, själva storyn, är guld, genomförandet inte lika bra. Ingen skugga över översättaren Ia Lind, men jag blir så trött på att läsa om folk som ständigt mulnar, rodnar, blänger mörkt, smilar och ruskar på huvudet. Det känns alldeles för ... billigt. Ändå lyckas boken sätta i gång en rad bilder i mitt huvud, det känns som om jag har sett en film när boken är utläst och ja, den borde bli film med ett härligt soundtrack och med svartvita filmsekvenser från tiden i Paris och Berlin och nog borde det finnas någon liten roll för Denzel ...?

Kyss mig först

Lottie Moggach
KYSS MIG FÖRST
Thriller - Modernista
[+]

Identitetsstöld är något som kan ge kalla kårar hos de flesta, men i det här fallet är "offret" mer än villigt att lämna ut mycket privata uppgifter om sig själv. Hon, Tess, tänker nämligen ta livet av sig men vill skona de anhöriga, så hennes liv på internet, med mejl, uppdateringar och bilder på Facebook etc måste med hjälp utifrån fortsätta precis som vanligt. (Ungefär som i Levande och döda i Winsford - Håkan Nesser!) Det är där den unga datanörden Leila kommer in i bilden. Hon är en ensam tjej som hänger en hel del på filosofisajten Red Pill, namnet så klart taget från Matrix där det röda pillret visar sanningen, hur obehaglig den än kan vara.

Red Pill är ett forum där man kan diskutera livet under kategorier som religion, kultur, ekonomi med mera. Ett av de viktigaste kriterierna för att få delta är "rationellt tänkande", slarvigt språkbruk tillåts ej, inte heller ostrukturerat babbel om vad vi för tillfället kom att tänka på. Webbplatsens grundare är Adrian, han förespråkar libertarianism och tror på självägarskap, inklusive rätten till sin egen kropp, sitt liv och sin död. När han kontaktar Leila angående "Projekt Tess" blir hon smickrad och känner samtidigt att hon kan göra en insats för en medmänniska. Leila som älskar World of Warcraft tycker att det ska bli som att ha en avatar, fast mycket bättre och lägger ner stor möda på att kartlägga den karismatiska Tess, med diagram, foton och tidslinjer. Ingen lätt uppgift då den andra kvinnan levt ett kaotiskt liv och dessutom berättat lite olika versioner för olika personer. Som man ju gör. Kanske.

Daily Beast blurbar och kallar Kyss mig först "den första stora romanen om Internet" och jag tror banne mig de har rätt. Brittiska journalisten Lottie Moggach följer i Alex Marwoods fotspår (Onda flickor, min recension) med en fängslande debut som förutom den rena spänningsläsningen dessutom väcker en del funderingar på liv och död. Och kanske också på vad vi egentligen håller på med när det gäller sociala medier. Förlaget Modernista lockade mig med "En The Talanted mr Ripley för Facebookeran" och jag är inte ett dugg besviken. Jag varnar för sträckläsning!

Viviane Élisabeth Fauville

Julia Deck
VIVIANE ÉLISABETH FAUVILLE
Roman - Sekwa
[+]

Du är inte helt säker men det känns som om du för fyra fem timmar sedan gjorde något du inte borde ha gjort.

Det är något som har hänt, inser Viviane Élisabeth när hon går runt i den nästan tomma lägenheten där hon är nyinflyttad. I famnen har hon sin 12-veckors bebis. Det känns som det är något som har hänt i alla fall, men det enda som återstår av minnet är ett svart hål. Fast redan nästa dag är minnet tillbaka och det är ingen trevlig insikt. Hon har mördat en människa, närmare bestämt sin psykolog.

Viviane Élisabeth glider sedan med lätthet in i olika roller när hon börjar ägna dagarna åt att följa mordutredningen, både på avstånd och på närmare håll när hon till och med tar kontakt med vittnen eller misstänkta. Under antaget namn så klart, och först efter att hon har sövt ner dottern med "örtmedicin". Men vad är sant, vad är verkligt och vad är ett resultat av huvudpersonens tilltagande vansinne? Eller förlossningsdepression?

Viviane Élisabeth Fauville är en kort roman, bara runt 150 sidor i häftad variant, men en otroligt intensiv och skrämmande berättelse ur en mördares perspektiv (inte kursiv!). Viviane Élisabeth är sannerligen ingen sympatisk karaktär, fördomsfull och arrogant ... ja, och så har vi det där med mordet också förstås ... Hon är djupt förvirrad och pratar om andra som arroganta och störda, för i hennes verklighet suddas gränserna snabbt ut. Författaren Julia Deck debuterar med en litterär mordgåta med ett alldeles speciellt språk, intrigen är mångtydig och hela tiden lika fängslande. Skildringen av Viviane Élisabeths tillstånd känns lika klaustrofobisk som självaste The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman. Vilket fynd!

Utsuddade spår

Dror Mishani
UTSUDDADE SPÅR
Kriminalroman - Brombergs
[+]

En israelisk deckare, intressant och lite exotiskt, tyckte jag när jag läste om denna första bok i en planerad trilogi om kommissarie Avraham Avraham, Avi kallad. Han är till viss del som de flesta andra kommissarier vi lärt känna i bokvärlden genom åren, lite fördomsfull, lite överviktig, ganska ensam, jobbar för mycket, röker för mycket. Vissa av oss tycker att det är bästa sortens polis, andra har tröttnat på stereotypen. Och exotiskt, nja, israeler är förstås som alla oss andra som ser på House och Law & Order, läser Murakami och Män som hatar kvinnor. Man äter Subway-mackor och det förekommer slagsmål på Gennesaretsjöns stränder, precis som på andra ställen. (Okej, lite exotiskt tycker jag allt att det är!)

En tonårskille försvinner från sitt hem i en lugn förort söder om Tel Aviv, något den upptagne Avi Avraham till en början viftar bort, men det visar sig snabbt att sextonårige Ofer faktiskt är försvunnen, spårlöst dessutom. En tjänstvillig granne, dessutom Ofers privatlärare i engelska, är den ende som har något att berätta i fallet. Eller ... verkar han inte lite för intresserad? Kan det vara så att han försöker påverka polisarbetet av en anledning? Utredningen slingrar sig hit och dit, ingen är säker på någonting och Avi lider svårt när han tar på sig skulden för misslyckandet.

Utsuddade spår är mycket spännande läsning. Dror Mishani, litteraturprofessor med kriminalromaner som specialitet, är trots att han är debutant ett proffs som låter mig vänta länge innan han låter alla pusselbitar falla på rätt plats. Kanske lånar författaren ut ett personlighetsdrag till sin huvudperson när han låter Avi läsa klassiska kriminalare och påpeka vilka fel Poirot och de andra gör i sin utredning! Det antyds lite om konkurrensen mellan israeliska polisen och säkerhetstjänsten Shin Bet, det skulle jag gärna läsa mer om i kommande delar. För läsa dem vill jag. Jag ser fram emot att träffa Avraham Avraham igen, chefen Ilana, kollegorna Ma'alut och Shrapstein, vill läsa om de för mig exotiska miljöerna och det där allmängiltiga, som är sig likt för oss alla överallt, kärlek, hat, liv, död.

Bokklubben vid livets slut

Will Schalbe
BOKKLUBBEN VID LIVETS SLUT
Roman - Modernista
[0]

Tänk dig att du ska ge dig ut på en resa. Du vet inte riktigt hur lång resan kommer att bli, men du vill ändå ha en bok att läsa på planet. Inte för kort - du vill inte bli sittande i flygstolen utan något att läsa. Men inte heller för lång - du vill ju hinna läsa ut den innan du kommer fram, vill veta hur boken slutar innan det så att säga är för sent. Precis så (svårt) är det att välja ut böcker när man är med i en bokklubb "vid livets slut".

Just den här bokklubben har bara två medlemmar, journalisten Will Schalbe och hans mamma Mary Anne. Böcker har alltid fungerat som en bro mellan mamma och son, som ett sätt att ta upp och diskutera lite obehagligare ämnen, något att lugna nerverna med vid oro eller stress. Och vad kan vara mer stressande än att dels genomgå cellgiftsbehandling för bukspottskörtelcancer, dels sitta vid sin mammas sida och se henne må allt sämre? Under Mary Annes sista tid i livet hinner hon och Will läsa och diskutera en lång rad böcker, alla samlade i en litteraturlista längst bak i boken. Flera titlar är bekanta för mig, men jag får också nya spännande boktips.

Will Schalbe är alltså journalist, ingen stor författare, och kanske är det därför den sanna berättelsen inte lyckas beröra mig. Det är ändå lite svårt att vara kritisk mot något som så uppenbart är skrivet med hjärteblod, en kärleksfull hyllning till minnet av en älskad mamma, en stark kvinna med stort engagemang för flyktingfrågor, som outtröttligt samlar in pengar för att bygga bibliotek i Kabul och som alltid öppnar famnen för behövande. Och så är det det här med bokklubben också ... Will Schalbe säger det själv: Hur skulle en bokälskare kunna undgå att älska en bok som i sin tur handlar om kärleken till böcker? Då handlade det om Drottningen vänder blad - Alan Bennett, jag ville gärna att det skulle gälla även Bokklubben vid livets slut, men förälskad blev jag tyvärr inte.

Sorgsna själar

Léonora Miano
SORGSNA SJÄLAR
Roman - Sekwa
[0]

Ordet afrope, det var det som gjorde mig nyfiken på den här boken. Förlaget Sekwa förklarar:

Termen « afropeisk » försöker beskriva personer av subsaharisk eller karibisk härkomst och europeisk kultur: individer som visserligen äter friterad plantain (matbanan/Ö.a.) men vars särdrag inte skiljer speciellt mycket från dem man finner i de Franska regionerna.

Och subsaharisk, det är heller inget ord som finns i mitt förråd, men det är Afrika söder om Saharaöknen, den del av Afrika som inte ingår i Nordafrika. Ett annat ord som förekommer ofta i Sorgsna själar är Hexagonen. Med det menas det sexkantiga landet Frankrike och det är där Antoine, Snow, med just ett subsahariskt ursprung, bor. Han är en riktig charmknutte som gärna flirtar och raggar upp tjejer för en het natt.

Det är dock en mask för att ingen ska få se den sjuårige pojke som övergavs av sin mamma och uppfostrades av sin mormor. Då och då åker han för att hälsa på mamman som nu lever ett beklämmande torftigt liv i en förslummad förort, slänger åt henne några mynt och drar sedan så fort han kan. Att Antoine kan leva gott trots att han inte gör mycket mer än att drömma om ett nytt liv som kändis och fotomodell beror på att han lånar ut sin identitet till bland annat sin bror Maxime och därför kan inkassera halva hans lön. Men så får Maxime ett nytt uppdrag i sitt jobb, nere i hemlandet, och han tänker ta mamman med sig. Hur ska det nu gå med försörjningen? Och med allt annat? Ja, det är bara början på förändringarna ...

Sorgsna själar utspelar sig precis som de tidigare av Léonora Mianos böcker som finns översatta till svenska, Nattens inre och Konturer av den dag som nalkas, i det fiktiva centralafrikanska landet Mboasu, söder om Sahara. Jag har inte läst dem, kanske är det därför som jag känner mig lite distanserad under läsningen ... Ni vet ju att jag gillar exil-temat men här studsar jag mest fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna, särskilt bokens andra del känns som att författaren bara rabblar upp vad personerna gör. Intressantast är att läsa om de motsättningar som finns mellan norra Afrika och södra, och jag är glad att ha lärt mig mer om afropéerna, som ser sig som icke-européer som av olika anledningar hamnat i Europa.

Onda flickor

Alex Marwood
ONDA FLICKOR
Kriminalroman - Modernista
[+]

När jag läser ett recensionsexemplar, och alltså ska skriva en recension om boken efteråt, brukar jag då och då stanna upp för att anteckna någon rad, markera ett stycke som stöd för ett senare blogginlägg. När jag nu ser i skrivblocket är det nästan tomt ... Inte för att jag inte har hittat något att anteckna, utan för att jag inte har hunnit! Precis lika ivrigt, ja, glupskt som jag brukar svepa välgjorda brittiska deckarserier har jag nu slukat Onda flickor, bara en tugga till, och en till.

1986 dömdes två elvaåriga flickor för mord på en liten fyraårig tjej, de fick sedan skyddad identitet och bytte namn för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Ha! As if ... Slumpen gör att de många år senare stöter på varandra igen. Det är förstås meningen att de inte ska ha någon som helst kontakt men en av flickorna, Kirsty, jobbar nu som journalist och hon vill väldigt gärna få information om ett brutalt mord som begåtts på ett nöjesfält i den lilla kuststaden Whitmouth där den andra flickan, Amber, arbetar som städare. Samtidigt fortsätter seriemördaren seriemörda, men det är ändå inte denna "strandstrypare" som står i centrum och som allt kretsar kring, utan Kirstys och Ambers relation och gemensamma historia.

I 400 tätskrivna sidor har författaren Alex Marwood (pseudonym för brittiska journalisten Serena Mackesy) mig helt i sin hand, bit för bit pusslar hon ihop bakgrunden och flickornas förflutna tills hela den fruktansvärda bilden står klar. Jag antar att hon hämtar från egna erfarenheter när hon ger kvällsjournalistik och skandalpress ett par välriktade kängor, om hur sanningen kan förvridas när spaltutrymme måste fyllas och tidningar säljas. Onda flickor är författarens första kriminalroman och hon jobbar nu med sin nästa bok, The Killer Next Door. Vi är många som kommer att kasta oss över den!

Fjärilseffekten

Karin Alvtegen
FJÄRILSEFFEKTEN
Roman - Brombergs
[+]

Fjärilseffekten, du vet? Teorin om att en liten händelse på ett ställe, en fjäril som fladdrar med vingarna, kan resultera i en stor förändring på en helt annan plats, kanske som en stor orkan. I Karin Alvtegens senaste får vi redan i inledningen veta att en bil av någon anledning har kört rakt in i ett tåg, flera personer omkommer, bland dem bilföraren. Och så hoppar vi tillbaka fem månader i tiden och historien kan börja byggas upp. För det är ett bygge, med trådar som slingrar hit och dit och in i varandra.

Persongalleri:

Bodil - med ett liv bakom sig som inte blev som hon trott. 55 år gammal drabbas hon av en obotlig sjukdom så vad ska hända nu? Ska man göra upp med det förflutna? Tänka på sig själv? Ta sitt ansvar?
Viktoria - Bodils dotter, en framgångsrik jurist, som brottas med egna problem. Kan det verkligen hjälpa att träffa en psykolog, vad ska man prata med en sådan om och varför och vad får det för konsekvenser?
Andreas - en "helt vanlig" småbarnspappa med villa, familj och eget företag som efter att ha blivit utsatt för ett rån går in i väggen och sedan blir ingenting sig likt för någon.

Fjärilseffekten måste få ha kvar överraskningseffekten, men den grep verkligen tag i mig och vägrade släppa taget. Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa om Bodil, Viktoria och Andreas, tre vitt skilda livsöden men ändå förenade - för allting hänger ihop, miljoner tillfälligheter sammanlänkande i ett oändligt nät. Karin Alvtegen har tagit med sig deckarens rafflande intrig från sina tidigare böcker, även ett obevekligt driv och flyt i språk och dialog. Det blir dessutom filosofiskt med många tankeväckande vändningar. På Karin Alvtegens Facebooksida publiceras citat ur boken, jag har också noterat flera rader som jag vill minnas och spara länge.

8/10: Undret

R.J. Palacio
UNDRET
Roman - Brombergs
[0]

August, 10 år, har en enda önskan: att se alldeles vanlig ut, vara någon som folk på gatan inte ens lägger märke till. Så är det tyvärr inte nu, för August föddes med ett kraftigt missbildat ansikte. Familj och vänner är förstås vana vid hans speciella utseende, men nu när det börjar bli dags att efter hemundervisningen gå vidare till nya utmaningar, till en riktig skola, är August nervös. När till och med pappa pratar om att det är som att leda ett lamm till slaktbänken ...

Jag läser (nästan) aldrig ungdomsböcker, det är inte "min grej". Den här lyckades nästla sig in ändå, i hemlandet USA är den just YA, men här säljs den som vuxenlitteratur. Det gör mig lite förvånad, men jag antar att det är genren som kallas crossover, för både stora och små. Det finns mycket jag gillar med Undret, som greppet med att flera karaktärer får säga sitt. Vi får inte bara veta vad August tycker, även personerna runt omkring honom, som en syster och olika vänner, berättar. Särskilt storasystern Via gör mig rörd: August är solen. Jag, mamma och pappa är planeter som kretsar kring solen. Nej, det är inte lätt att stå vid sidan av heller alla gånger.

Förlaget Brombergs har för att lansera boken dragit i gång en kampanj enligt amerikansk förlaga, Välj vara snäll, en uppmaning jag instämmer helhjärtat med, men jag måste ändå gnälla lite. På översättningen, närmare bestämt. Jag blir faktiskt arg över att förlaget slarvar bort det här, för mitt helhetsintryck blir lidande av alla konstigheter. Att rektorn mr Tushman i den svenska versionen av Undret får heta mr Rumpman ... ja, jag gnisslar tänder. Det finns många andra exempel på saker som inte funkar men jag låter bli att kommentera dem. Snäll, som sagt.

Läsmaraton: bok 8/10

6/10: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Nathan Englander
VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM ANNE FRANK
Noveller - Brombergs
[+]

Englanders smartaste, roligaste, modigaste och allra vackraste bok, säger min idol Jonathan Safran Foer på omslaget och jag får tro på hans ord. Jag har inte läst något av amerikanen Englander tidigare, men visst är det smart och ofta vackert. Roligt, nja. Modigt, jo, det får man väl säga. Det kan vara bra att närma sig en ny författare genom en novellsamling, just den här har som tema judiskt liv och Förintelsen.

Titelnovellen, Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, tar upp något jag har sett i media på olika håll - är det inte dags att gå vidare nu, släppa Förintelsen, massmord har ju skett/sker över hela världen, sluta älta ... Här bor vi tjugo minuter från centrala Miami, men egentligen är det 1937 och vi bor i utkanten av Berlin, som en av karaktärerna i novellen säger. Nathan Englander skruvar till det lite ytterligare och det låter som religionskritik, att man inte kan bygga judendomen på en grund som bara består av ett enda fruktansvärt brott. Den här fixeringen vid Förintelsen som ett nödvändigt bevis för en identitet. Två par träffas, pratar om gamla och nya tider, röker på och leker "Anne Frank-leken". Vem skulle hjälpa om det hände i dag? Svaret blir oväntat.

I novellen Systerkullarna blir det nedslag på samma plats, på toppen av en höjd någon mil öster om Jerusalem, från 1973, vid fyra olika tillfällen med några års mellanrum, fram till vår tid, en berättelse som kan läsas med djup symbolik, om religion, om politik. Och det är kontroversiellt, beroende på var man har sina sympatier, precis som i den våldsamma Gratis frukt till unga änkor, som väl inte går att tolka på något annat sätt än ... ja, läs den. Nathan Englander får mig att tänka till, sedan vrida på de tankarna ett par varv. Jag är glad att jag läste boken, den ger perspektiv på flera sätt.

Läsmaraton: bok 6/10