Och sen Paulette

Barbara Constantine
OCH SEN PAULETTE
Roman - Sekwa
[-]

Ferdinands gård känns tom, hans hjärta ännu tommare sedan sonen med familj flyttat därifrån. Han saknar dem, saknar de små barnbarnen som är både sötare och intelligentare än hans egna barn var en gång. Som lök på laxen känner han inte längre igen sig själv, över en natt har han blivit bräcklig. Han kan börja gråta för ingenting. Revan i hans pansar är rejäl och han försöker förtvivlat täppa till den.

I granngården, eller snarare i en förfallen stuga, bor Marceline. Man vet inte riktigt var hon kommer ifrån. Ryssland eller kanske Ungern. Försörjer sig gör hon genom att sälja egenproducerad honung, frukt och grönsaker på torget. När taket på hennes hus rasar in känns det självklart för Ferdinand att erbjuda henne logi. Och så blir hans gode vän Guy änkling och börjar missköta sig själv, skulle det inte passa bra om han också flyttade in i deras lilla kollektiv? Tillsammans börjar vännerna rusta upp gården, de många rummen kommer återigen till användning och fylls av liv och lust. Och kanske finns det fler personer i deras närhet som skulle behöva någonstans att bo.

Ännu en söt feelgoodkaramell från Sekwa, gillar du Emma Hambergs böcker om Rosengädda kommer du säkert tycka om Och sen Paulette också. Det finns till och med en åsna som tuggar upp grönsakslandet och river staket, jmfr Tessans get Bella. Tyvärr räcker inte myspyset riktigt till för att kompensera andra brister. Författaren Barbara Constantine är född i Frankrike av amerikanska föräldrar men jag tror inte vi kan skylla bokens lite märkliga språk på det ... Jag sliter faktiskt mitt hår över ständiga tempusbyten när jag läser, presens i ena stycket, i nästa stycke böjs verbet och vi hamnar i dåtid. Snurrigt! I en diskussion med Sanna fick jag veta att franskan har "fnuttisjutton olika tempus", har det något med saken att göra, ni franska språkproffs?