Klassiker: Värdinnan

Den här boken utspelar sig på den tiden då man hyrde sig ett rum hos någon äldre dam/fattig änka. Man kanske hade en förmyndare som betalar ut en nypa pengar, ett farsarv, inte mycket men det räcker i alla fall till att hyra en liten skrubb någonstans. Man hankar sig fram med något vetenskapligt projekt och två år senare upptäcker man att man blivit en fullkomlig enstöring. Det är dags att gå ut och röra på sig igen. Precis så är det för Ordynov, huvudpersonen i kortromanen Värdinnan - Fjodor Dostojevskij, från 1847 och ett av författarens tidigaste verk.

När Ordynov ger sig ut i St Petersburg haglar intrycken över honom, till sist måste han ta en paus från allt och tar sin tillflykt till en kyrka. En gammal man och en ung, vacker kvinna med mjölkvit hy där fascinerar honom, efter gudstjänsten följer han efter dem men blir avvisad. Det är ganska tråkig läsning med lättrörda hjärtan som bultar eller fylls med krampaktig hänryckning, läppar som skälver etc. Ordynov lyckas i alla fall skaffa sig ett rum som inneboende hos det intressanta paret (Far och dotter? Herre och tjänare? Ett kärlekspar?).

Så klart blir han snart sjuk i hög feber med tillhörande suggestiva feberfantasier och får vård av den vackra kvinnan. Eller är det något han bara drömmer om, som en hallucination? Jag vet faktiskt inte, jag fattar inte den här boken och det är jag inte ensam om heller. Kritikerna har inte varit förtjusta, vare sig då eller nu, men Värdinnan ses som en föregångare till större verk, som Brott och straff och Bröderna Karamazov.