Jag har alltså valt att läsa
Fågeln som vrider upp världen, min andra bok i höstens utmaning
Tre på tre tillsammans med P1:s Bokcirkel, eller egentligen genom att lyssna på gamla avsnitt/diskussioner. Och jag har hittat fler som gjorde samma sak när det hela gick live, för ett och ett halvt år sedan,
Fru E till exempel. Kul!
De första 150 sidorna är avklarade, med ett första intryck av att det är otroligt lättläst, för att vara en potentiell Nobelpristagare. Denna moderna klassiker tar sin början sommaren 1984 i Tokyo där Toru Okada, 30, påstår sig trivas ganska bra med sitt liv som arbetslös hemmaman. Främst ägnar han sig åt att bläddra fram recept, handla mat, laga mat, äta mat, men nog är det något som saknas. Som Babben Larsson i panelen sa, han befinner sig i ett vakuum i sitt liv. En eventuell 30-årskris kanske? Små detaljer i vardagen får så stor betydelse för honom, t ex fågeln som i trädgården hörs knirra och knarra, den som vrider upp världen varje dag.
Under dessa första 150 sidor presenteras en rad karaktärer och jag känner att jag ska anteckna deras namn för att minnas: Torus hustru Kumiko, som jobbar långa arbetsdagar på en tidning, Noburu Wataya, katten som verkar ha sprungit till skogs och kanske aldrig mer kommer hem igen, Noburu Wataya, Kumikos bror (ja, med samma namn som katten!), systrarna Malta och Kreta Kuno som verkar fixerade vid vatten i olika former, spåmannen herr Honda, den egensinniga tonårstjejen Mei ... Det är en rad mörka historier som travas på varandra, kanske griper de in i varandra så småningom?
Lars Gustafsson tyckte det var intressant att ha ett avstånd till kulturen man läser om, men påpekade även likheten med västerländsk littteratur, där bl a Ibsen och Strindberg också skriver om olika typer av självbedrägeri. Eftersom Haruki Murakami översatt en hel del västerländsk litteratur är det inte omöjligt att han närmat sig "vårt" tankesätt och därför blivit så omtyckt och läst i väst. Jag tänker tidig Paul Auster, med det där lite mystiska, oklara, med många slingriga trådar som sedan vävs samman. Panelen pratade också om hur hustruns värld verkar helt dold för Toru och kom vidare till frågan om man verkligen kan lära känna sina nära och kära riktigt på riktigt? Är inte deras värld, som H M skriver, som ett mörklagt rum där man möjligen kan lysa upp något litet hörn med sin tändare då och då, innan det blir mörkt igen? Jag ser mycket fram emot nästa 150 sidor!
Tre på tre - tre böcker efter eget tema under hösten passade mig bättre. Jag valde att läsa på temat Nobelpriset och fick tre fina läsupplevelser: Afrikanen, Fågeln som vrider upp världen samt Gräset sjunger. Vill mer än gärna upprepa succén under våren, kanske med titlarna i denna tematrio.
... är att den är inbakad i Lundströms Bokradio! Det blir ett problem när man tänker sig läsa boken som det bokcirklas om, fast inte just nu, och vill vara med och bokcirkla, fast inte just nu. 
Nej, nu ljög jag, Lundströms Bokradio är ingen bokpodd, även om jag lyssnar på den som podcast. Det är ett litterärt veckomagasin som man också kan lyssna på via webbsidan eller i direktsändning i P1 lördagar kl 08.05 eller i repris måndagar kl 18.05. Jag hänger den här gången inte med i bokcirkeln om Den store Gatsby - F. Scott Fitzgerald, men blir lite sugen på nästa cirkel då det blir Processen - Franz Kafka. Även om jag helst vill läsa den på tyska ;) Till första träffen på lördag den 17 november ska det första kapitlet vara läst.
Nu befinner läsningen sig i nerförsbacke, detta var den näst sista delen enligt Bokcirkelns uppdelning. Och Fågeln ... fortsätter att fascinera mig. Nu när det bara återstår 140 sidor undrar jag förstås om jag kommer att få några förklaringar till allt underligt som har inträffat. Kommer de många trådarna knytas ihop så att jag till sist sitter där med ett litet prydligt paket i handen? Tillåt mig tvivla!
Sidorna 303-450 är avklarade och jag befinner mig djupt inne i denna märkliga, svindlande läsupplevelse där drömmar spelar en allt större roll. Och jag blir smått galen av alla ledtrådar som jag vill tyda. Den där brunnen, är det en metafor för medvetandet? Naturligtvis vet vi inte allting, men de flesta svaren finns här inne. Det gäller bara att ta sig in, säger Kreta Kano och knackar sig på tinningen. Är det ungefär som att ta sig ner i en brunn? frågar Toru. Ja, just det, säger Kreta. Gaah.
Jag har alltså valt att läsa Fågeln som vrider upp världen, min andra bok i höstens utmaning Tre på tre tillsammans med P1:s Bokcirkel, eller egentligen genom att lyssna på gamla avsnitt/diskussioner. Och jag har hittat fler som gjorde samma sak när det hela gick live, för ett och ett halvt år sedan, Fru E till exempel. Kul!
Bokcirkeln i P1 avslutas med denna sorgliga novellklassiker från 1903, som skrevs när nio år återstår av Strindbergs liv (han avled den 22 maj 1912, 63 år gammal). Den korta texten bygger på en papperslapp som hänger vid telefonen i ett hem, med en rad nummer och namn. Novellen är heller inte mycket längre än så när den berättar om en ung man med sorgflor på hatten som efter sista flyttlasset har gått vandrar runt i sin tomma lägenhet för att se om han glömt något. Eventuellt är den baserad på brodern Axels liv, som förlorade hustru och barn inom en period på två år, eller kanske skildrar den Augusts egen upplevelse när hustrun Harriet tar med sig deras barn och tillbringar sommaren på annan plats.
