Fågeln som vrider upp världen, del I

Jag har alltså valt att läsa Fågeln som vrider upp världen, min andra bok i höstens utmaning Tre på tre tillsammans med P1:s Bokcirkel, eller egentligen genom att lyssna på gamla avsnitt/diskussioner. Och jag har hittat fler som gjorde samma sak när det hela gick live, för ett och ett halvt år sedan, Fru E till exempel. Kul!

De första 150 sidorna är avklarade, med ett första intryck av att det är otroligt lättläst, för att vara en potentiell Nobelpristagare. Denna moderna klassiker tar sin början sommaren 1984 i Tokyo där Toru Okada, 30, påstår sig trivas ganska bra med sitt liv som arbetslös hemmaman. Främst ägnar han sig åt att bläddra fram recept, handla mat, laga mat, äta mat, men nog är det något som saknas. Som Babben Larsson i panelen sa, han befinner sig i ett vakuum i sitt liv. En eventuell 30-årskris kanske? Små detaljer i vardagen får så stor betydelse för honom, t ex fågeln som i trädgården hörs knirra och knarra, den som vrider upp världen varje dag.

Under dessa första 150 sidor presenteras en rad karaktärer och jag känner att jag ska anteckna deras namn för att minnas: Torus hustru Kumiko, som jobbar långa arbetsdagar på en tidning, Noburu Wataya, katten som verkar ha sprungit till skogs och kanske aldrig mer kommer hem igen, Noburu Wataya, Kumikos bror (ja, med samma namn som katten!), systrarna Malta och Kreta Kuno som verkar fixerade vid vatten i olika former, spåmannen herr Honda, den egensinniga tonårstjejen Mei ... Det är en rad mörka historier som travas på varandra, kanske griper de in i varandra så småningom?

Lars Gustafsson tyckte det var intressant att ha ett avstånd till kulturen man läser om, men påpekade även likheten med västerländsk littteratur, där bl a Ibsen och Strindberg också skriver om olika typer av självbedrägeri. Eftersom Haruki Murakami översatt en hel del västerländsk litteratur är det inte omöjligt att han närmat sig "vårt" tankesätt och därför blivit så omtyckt och läst i väst. Jag tänker tidig Paul Auster, med det där lite mystiska, oklara, med många slingriga trådar som sedan vävs samman. Panelen pratade också om hur hustruns värld verkar helt dold för Toru och kom vidare till frågan om man verkligen kan lära känna sina nära och kära riktigt på riktigt? Är inte deras värld, som H M skriver, som ett mörklagt rum där man möjligen kan lysa upp något litet hörn med sin tändare då och då, innan det blir mörkt igen? Jag ser mycket fram emot nästa 150 sidor!