Två amerikanska kändisar, journalisten och författaren Upton Sinclair och politikern Woodrow Wilson, står i centrum för Joyce Carol Oates femte roman i hennes s k gotiska serie,
De fördömda. Jag har läst i alla fall den första titeln i denna serie,
Bellefleur, men det var inte den som lade grunden till min relation med JCO, det gjorde
Morgonstjärnan (
Son of the Morning, 1978), en mycket obehaglig skildring av religiös fanatism.
I
De fördömda (
pocket) handlar det om en förbannelse som i början av 1900-talet drabbade några familjer i universitetsstaden Princeton, på den tiden en liten landsortsstad med bara ett par tusen invånare. Den unga överklassbruden Annabel rövas bort från altaret av en mystisk man som synts i staden tidigare, en kameleont som beskrivs som allt från stilig och elegant till paddliknande och obehaglig. Detta är bara den första av en rad oförklarliga händelser som drabbar staden.
Mina anteckningar om boken sträcker sig över flera sidor, ändå vet jag inte riktigt vad jag ska säga om
De fördömda. Kanske hade jag uppskattat boken mer om jag varit intresserad av Sinclair och Wilson, eller om jag älskat gotiska romaner? Hemsökta hus, mystiska främlingar och spökflickor har jag annars inga problem med, tvärtom. Och jag gillar det boknördiga i
De fördömda, att karaktärerna läser allt från Emily Dickinson och Jane Austen till Walt Whitman, att Mark Twain dyker upp i handlingen, att det blir aka porr
gone wrong. Men det blir lite för mycket, lite för babbligt. Och då är det ändå en stram historiker som håller i pennan, när han ska dokumentera händelserna för eftervärlden. Mest gillar jag att läsa om ett par av de kvinnliga karaktärerna, om blåstrumpan Wilhelmina, den sjukliga Adelaides kodade dagböcker och när Annabel berättar om sitt hemska öde. Men det är många andra som vill komma till tals också och då blir det inte lika intressant längre.
Joyce Carol Oates får ibland kritik för sin stora produktion, men jag gillar att hon bara kör på, vräker ur sig precis det hon vill, att hon har kul med sitt språk, sin talang, och verkar göra vad som faller henne in. Nu ser jag fram emot emot att läsa nya
Carthage (som
Karthago på Albert Bonniers Förlag i september), som beskrivs som en utveckling av temat i
Det var vi som var Mulvaneys, så den måste jag se till att läsa först. Med Joyce Carol Oates finns det alltid något nytt att upptäcka, underbart!
Tegelstensutmaningen: bok nr 5 (689 sidor)
