Fågeln som vrider upp världen, del II

Nix, inget Nobelpris till Haruki Murakami i år, Asien var rätt, men nu lär det väl dröja för hans del, om det någonsin blir något. Jag fortsätter i alla fall min läsning av Fågeln som vrider upp världen. Och jo då, även Torus fru sprang till skogs, precis som katten i bokens första del. I hennes ställe kommer löjtnant Mamiya, bekant med spåmannen herr Honda, med sina berättelser om vad han upplevde under det kinesisk-japanska kriget och hur dessa två män lärde känna varandra. Och det är förfärliga händelser, med ingående skildring av ruskig tortyr, ett långt stycke som blir en stark kontrast till bokens annars ganska svala ton.

Torus liv blir annars bara allt snurrigare med underliga drömmar och märkliga sammanträffanden. Jag kan nästan förstå honom när han löser detta genom att sätta sig i en djup brunn på granntomten. Panelen i P1:s Bokcirkel reagerade på att Toru inte verkar reagera, inte särskilt mycket i alla fall. Vad som än händer resonerar han kyligt, känslolöst eller är det snarare avtrubbat? Står hoppet nu till tonårstjejen Mei som verkar vilja väcka honom ur förlamningen, ur depressionen, om det nu är en sådan? I den här boken kan verkligen precis vad som helst hända!