Fågeln som vrider upp världen, del IV

Nu befinner läsningen sig i nerförsbacke, detta var den näst sista delen enligt Bokcirkelns uppdelning. Och Fågeln ... fortsätter att fascinera mig. Nu när det bara återstår 140 sidor undrar jag förstås om jag kommer att få några förklaringar till allt underligt som har inträffat. Kommer de många trådarna knytas ihop så att jag till sist sitter där med ett litet prydligt paket i handen? Tillåt mig tvivla!

Ett par nya personer har kommit in i handlingen, det är en mor och son som får gå under de vackra täcknamnen Muskot och Kanel. Muskot lånar ut pengar till Toru för att han ska kunna köpa granntomten med den älskade brunnen, men nog verkar hon ha någon baktanke ... Hon berättar även om en fruktansvärd (så klart) händelse i en djurpark 1945, vid krigsslutet. Djurparkens veterinär, en lång stilig karl, har ett blåsvart märke på sin högra kind - ganska precis som Toru.

Och så har vi grannflickan Mei som nu befinner sig på någon mystisk plats, men som skriver brev till Toru. Brevväxling blir det även med hustrun Kumiko som han till sist får kontakt med. Eller mejlväxling snarare, och något chattliknande. Allt känns så klart mycket mystiskt, dubbeltydigt, och jag börjar fundera på om Mei i själva verket har dött, eller är det Toru som har dött, eller Kumiko? Eller ingen av dem? Av någon anledning kommer jag att tänka på den kusliga filmen The Others med Nicole Kidman. Ja, det är sådana saker som den här boken gör med en!

Lite delade meningar i bokcirkelns panel. Lars Gustafsson talade om litterära verk som broar som faller ihop om de blir för långa, han hör nu vissa knakningar i Fågeln ... Babben Larsson påpekade att det speciella berättarsättet, kyligt och utan känslor, gör att författaren kan berätta sådant som annars inte skulle ha gått att berätta, som man skulle ha blundat för, eller som hon sa, som man skulle ha lämnat biosalongen för. Som krigets grymheter, folk som flås levande eller så det där hemska som hände i djurparken ...