Bergdorfblondiner

Plum Sykes
BERGDORFBLONDINER
Roman - Prisma
[0]

Hur den här boken hamnade hemma hos mig är egentligen ganska obegripligt, men en viss tonårsdotter var väl inblandad... Eller kanske berodde det på det söta omslaget. Nå ja. Jag fick i alla fall läsa om en ny och främmande värld, de rika New York-prinsessornas, en värld där hudinjektioner med C-vitamin är lika vanligt som att borsta tänderna. "Prinsessorna" är i varierande grad rika och bortskämda och på ständig jakt efter en äkta man, eller åtminstone en fästman. De har till och med ett eget språk och det var inte alltid helt lätt att hänga med bland förkortningarna och de främmande termerna. BÄM är en av de viktigaste = Blivande Äkta Man. PJ? Privat Jet, förstås. Ordlista medföljer, tack och lov. "Moi" är det som lite a la Bridget Jones berättar om sitt liv, ett liv som till skillnad mot Bridgets är oerhört glassigt och lyxigt, med ett överflöd av exklusiva designerkläder, glamorösa kändisar och glittrande tillställningar.

Bergdorf heter vår hjältinnas bästa vän Julie i efternamn, hon är arvtagerska till Bergdorf Goodman, det stora varuhuset, och förstås en Bergdorfblondin. Absolut alla vill vara en, men det är i själva verket très komplicerat, säger "Moi" och man är ju böjd att hålla med bara man läser om tjejernas fixering vid den rätta blonda hårfärgen. De ska se ut som CBK, för hon är ikonen, håret att dyrka. (Jaa, Carolyn Bessette Kennedy, förstås.) "Moi" är emellertid ingen äkta Bergdorfblondin, utan brunett, men hänger med i gänget ändå. Då och då jobbar hon som skribent för någon tidskrift, men det får inte bli så det stör de övriga engagemangen, luncher med väninnorna och utförsäljningar av provkollektioner. Lockar t ex någon snygg karl med en resa till Europa i sitt PJ kan man ju alltid skjuta upp den där intervjun med den rika jetsettjejen. Då gäller det ju bara att man inte hoppar ur taxin på väg till flyget hem för att shoppa snygga bikinisar och glömmer bort tiden och missar planet och... Ja, just så virrigt är det för det mesta.

Den överdrivna konsumtionen tycker jag kan vara magstark att läsa om, även om (eller snarare på grund av att) att man ju vet att den förekommer också i verkligheten. Plum Sykes jobbar själv som redaktör på Vogue och vet säkert vad hon talar (skriver) om. Någonstans läste jag att detta ska vara en lätt maskerad självbiografi och det verkar ju ganska troligt. I sitt tack nämner Plum (egentligen Victoria. Plommonet, du vet!) Anna Wintour, legendarisk chefredaktör, som också förekom i snacket runt Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger och böckerna hamnar båda i den genre jag envisas med att kalla "chic lit", till skillnad från "chick lit", "vanlig" tjejlitteratur. Bergdorfblondiners förtjänst, i den mån den finns, ligger i huvudpersonens Bridget-liknande kärleksproblem, så klart med ett happy end. Plum Sykes debutroman utger sig i alla fall inte för att vara något annat än den är - en lätt komedi i stil med Sex and the City, underhållande för stunden.