En tunn bok om att vara tjock

Kråke Lithander
EN TUNN BOK OM ATT VARA TJOCK
Självbiografi - Albert Bonniers förlag
[0]

För några år sedan recenserade jag den lilla kokboken Kråkes kök, där fem års matkåserier, tidigare publicerade i tidningen Amelia, var samlade. Recepten var utmärkta, men jag gillade även Kråkes personliga sätt att berätta om sitt liv, om de stökiga måltiderna hemma i köket, restaurangbesök, sin familj etc. Här, i En tunn bok om att vara tjock, har författaren gått ett steg vidare genom att skildra sin egen livshistoria lite mer ingående, och då med tonvikt på... eh, vikt. Som ung tonåring hade Kråke problem med att hålla vikten och hon kände sig mobbad och utstött av sina jämnåriga. När jag nu läser om hur en psykolog en gång försökte hypnotisera den unga Kråke till att känna avsmak för smörgåsar och spagetti får raderna en helt annan klang än när samma anekdot återgavs i kokboken.

Men den fula ankungen skulle bli en svan. Kråke fick några år - och ett antal kilon - senare ett modellkontrakt hos den då nybildade Stockholmsgruppen. Det blev även fotomodelljobb utomlands och därefter en tid som krögare i Paris innan Kråke återvände till Sverige. Släktgården Tomarp utanför Kristianstad lockade, det blev en hektisk tid med hotellverksamhet och restaurangrörelse. Och så en dag stod hon plötsligt där som ensam mamma och stressad egenföretagare, med hotell och bondgård och ekonomiska bekymmer. Till sin förvåning fann hon sig väga 140 kilo, trots ideliga bantningskurer. Hon bestämmer sig för att den enda utvägen är operation av magsäcken, en gastric banding där en ring, en "svångrem", sätts om magsäcken så att den blir timglasformad. Det ska komma att bli flera ingrepp, en helrenovering från topp till tå, tänder, haka, bröst, ja, rubbet.

Man kan förstås tycka vad man vill om att Kråke har möjlighet att betala de pengar som krävs för att hon ska slippa stå i vårdkö i fem år och i stället få tid för operation i princip samma vecka. Och man kan ha olika åsikter om själva ingreppen, ställa det i förhållande till "den långa vägen", med rätt diet, motion etc. Men efter att ha läst Kråkes syn på saken blir det svårare att komma med några fördömanden i den vägen: Det finns alltid anledning till ett missbruk, jag ser missbruket som ett symptom, skriver Kråke. Alla orkar eller klarar inte av att ta sig ur sitt helvete själva. Det är inte skamligt, det är bara sorgligt. Kråke tycker som så många andra att utseendefixering kan bli riktigt farligt och alla kan ju inte springa iväg och operera sig, men hon avslutar: Finns det en enda människa som kan stanna upp i tid, skrämd av min viktresa, så var den värd att berätta. Och som avskräckande exempel funkar boken bra, det gör den.