Löpgravsvägen

Kari Hotakainen
LÖPGRAVSVÄGEN
Roman - Forum
[0]

"En manlig röst i den feministiska debatten", en bok om en familj där mannen sedan många år har skött de "traditionella" sysslorna som hemmapappa och vad som händer när hans fru lämnar honom, det låter intressant, eller hur? Men redan på sidan 9 får jag problem. Då får jag nämligen reda på att den lugne, gode, nästan helgonlike Matti har slagit sin hustru Helena och att det är därför hon nu har lämnat honom. Det var bara ett enda slag, försäkrar Matti (och författaren?) gång på gång och när jag dessutom läser omdömen som att författaren ses som talesman för en hel generation - en mansgeneration, som har försökt anpassa sig till kvinnornas jämställdhetskrav, blir det svårt att hålla tillbaka en viss negativ reaktion. Läser jag in för mycket? Tolkar jag budskapet, metaforerna, fel? Till sist orkar jag helt enkelt inte tänka på det, utan ägnar mig att läsa texten rad för rad, utan några tolkningar över huvud taget.

Det som händer är följande: Matti bestämmer sig för att vinna tillbaka sin hustru med ett litet, sött, rött hus i Helsingfors villakvarter, ett sådant som hon alltid har drömt om. Själv stortrivs han med att bo i höghuslägenheten, men nu handlar det om vad Helena vill ha, alternativt vad Matti tror att hon vill ha. Att läsa om hur Matti systematiskt går till väga för att hitta sitt hus är underhållande, särskilt om man någon gång själv har befunnit sig i rollen som husspekulant. Matti skyr inga medel i sin kamp för att finna det rätta huset. Han studerar såväl säljarna av husen som mäklarnas försäljningsteknik och jargong ingående med hjälp av bandspelare och kikare, inte alltid så trevligt, men det är roligt att läsa om, åtminstone till en början, för snart går det hela totalt överstyr.

Boken har faktiskt kallats för den första mäklarromanen och historien berättas med flera olika röster. Förutom Matti själv kommer även Helena till tals, precis som mäklare, grannar och husägare. Jämförelsen med Arto Paasilinna är väl oundviklig, men liknelser med Kurt Vonnegut har också förekommit och på bokens innerflik tar man i och jämför författaren med såväl Swift som Voltaire... Ja, det här är samhällssatir förstås, finländsk sådan, vilket till vis del kan bli otydligt för mig som svensk läsare som inte är tillräckligt insatt i vårt grannlands klassamhälle, bostadspolitik etc. Husköparsvängen kan jag dock lätt identifiera mig med (påstridiga mäklare, tvivelaktiga objekt). Skildringen av en människa bedrövad av sorg och längtan ger också boken en sorts styrsel, ett dystert tungsinne som balanserar upp cynismen och gör Löpgravsvägen till tänkvärd läsning, där skrattet alltid fastnar i halsen. I Finland blev boken en stor succé, en prisbelönt bestseller, och Löpgravsvägen är dessutom nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2004. En filmatisering är också på gång.