Vad jag älskade

Siri Hustvedt
VAD JAG ÄLSKADE
Roman - Norstedts
[++]

Året är 1975 när konsthistorikern Leo Hertzberg en dag går in på ett galleri i SoHo, New York, där han genast fascineras av en stor tavla, cirka två meter hög och två och halv meter bred, [som] föreställde en ung kvinna som låg på golvet i ett tomt rum. Det är helt enkelt en fantastisk målning med många djup, målad av den då helt okände konstnären William, Bill, Wechsler. Leo känner sig manad att söka upp Bill i hans ateljé och männen blir genast vänner. När boken tar sin början är Leo närmare sjuttio år och berättar om vad som hände i hans liv under ett kvarts sekel. Utgångspunkten är hans vänskap med Bill. De båda männen umgås nästan dagligen, de bor i varsin lägenhet i samma hus och tillbringar semestrarna tillsammans.

Närgånget får vi följa deras respektive äktenskap, lära känna deras familjer och ta del av deras och fruarnas arbete. Det blir många djupa, lärda diskussioner om allt från ätstörningar och hysteri till konstnärer och deras verk. Dessutom skrivs det på avhandlingar och hålls föreläsningar, sådant jag brukar falla för i Carol Shields romaner. Männens vänskap hålls vid liv under åren, deras liv utvecklas till viss del parallellt, ibland vid sidan av varandra. De blir pappor ungefär samtidigt och sönerna tar över vänskapstråden från sina fäder. Samtidigt finns här en sorts kriminalintrig och ju mer man får lära känna personerna, desto kusligare blir det. Leos berättande känns intimt och mycket mänskligt och från de allra första meningarna dras jag in i handlingen. Men precis som är avsikten med Bills verk (det är mycket lätt att se dem framför sig) undrar man vad som är verkligt, sant, och vad som bara är ett sken, dolt under ytan.

Siri Hustvedt är även känd som Paul Austers norskättade hustru, jag har läst och tyckt mycket om hennes två tidigare romaner på svenska - Ögonbindeln samt Lily Dahls förtrollning. Båda har en sorts krypande spänning, man vet att något har gått eller kommer att gå snett, men man vet inte riktigt vad eller när eller ens hur. Samma stämning finns i Vad jag älskade, och även om det av någon anledning bär mig emot att jämföra de författande makarna med varandra finns det också oftast i Austers böcker samma slags vändning, en twist i handlingen som gör att allt vänds upp och ner, då förutsättningarna och ens egna förväntningar på läsningen får helt nya villkor. Och för att göra en författarjämförelse till - precis som Anne Tyler lyckas Hustvedt skapa människor man engagerar sig i, känner med och minns långt efter att boken är utläst, samtidigt som boken är oerhört välskriven. Ibland när jag har läst en bok vill jag genast börja läsa om den igen. Det här är en sådan bok.