Ett hus på landet

Laura Shaine Cunningham
ETT HUS PÅ LANDET
Självbiografi? - Wahlström & Widstrand
[0]

När man läser baksidestexten får man intrycket av att denna bok är en variant på charmiga Ett år i Provence av Peter Mayle eller kanske något av James Herriot. Jag ser fram emot att läsa om hur författaren rustar upp och gör i ordning sin vackra gård, hur hon skaffar getter och höns och bekantar sig med grannarna. Jag förväntar mig en del roliga berättelser och dråpliga anekdoter, helt i stil med tidigare nämnda författares verk. Och visst är det något sånt som jag också får, till viss del.

Laura Shaine Cunningham berättar först ganska omständligt om vägen fram till sitt drömhus, det dröjer alldeles för länge (över 100 sidor) innan hon ens är där. Hon skriver om sina upplevelser i barndomen, om hur hon som det asfaltsbarn hon är besöker grönskande parker och hur hon är med om inspelningen av vad som måste vara en slags porrfilm. Längtan till Guds fria natur ska vara gemensam nämnare för dessa olika äventyr, men informationen känns ofta bara onödig. Otåligt läser jag vidare.

Och ser man på - till sist hamnar Laura verkligen ute på landet! Tillsammans med sin man bosätter hon sig i en vacker ljusgul byggnad, kallad Värdshuset, en lugn oas norr om hetsen i New York City. Gården är utrustad med verandor, uthus och tennisbana och dessutom medföljer ett par smått excentriska grannar. Kapitlen som berättar om poolproblem, trilskande getter och egensinniga kor är roliga och varma, de kan mest liknas vid lyckade kåserier eller tidningskolumner. Det är möjligt att de också har publicerats som sådana, författaren skriver i ett efterord om att en version av boken tidigare har varit införd i tidningen The New Yorker. Just den här delen är bäst, men som helhet känns boken ändå ganska splittrad, det gemensamma temat till trots.