Strindbergsutmaningen: Inferno

Publicerad 1897, läst som e-bok från iBooks, visst svindlar det lite? Skriven på franska under författarens korta äktenskap med österrikiska journalisten Frida Uhl. Börjar med att Strindberg 1894 lämnar av sin hustru på järnvägsstationen för att hon ska åka till parets lilla dotter som blivit sjuk. Strindberg blir kvar, ensam - men fri - i enkel lägenhet i Quartier Latin där han börjar ägna sig åt kemiska experiment med målet att så småningom kunna tillverka guld. Det är en värld med absint, kokotter och gatnymfer, ligapojkar och kotterier på crémerier.

När jag börjar läsa har jag en föreställning om en ganska obehaglig självbiografi skriven av en man i djup psykos, men att till och med Strindbergsmuseet anser att författaren mycket medvetet komponerade Inferno för att efterkomma litterära förväntning hos en publik med intresse för ockultism och alkemi får mig att ändra inställning. Boken sägs alltså vara skriven på spekulation och att författaren led av psykiska besvär och förföljelsemani är inte så säkert. Jag övergår till att läsa Inferno som en thriller, en spökhistoria. En ganska tröttsam spökhistoria visar det sig, med skrynkliga örngott som bildar ansikten, med sanndrömmar och andra märkliga sammanträffanden där ett par kvistar på marken kan bli till en fiendes initialer och så vidare.

Det känns till sist överdrivet självupptaget. När Strindberg sedan om igen skriver att han ser sig som den rättfärdige mannen suckar jag för mig själv. Alltid ett offer. Berättelsen avslutas med några rader till den läsare som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag. The lady doth protest too much, methinks!