Hopplös och hatad av alla

Toby Young
HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA
Självbiografi - Norstedts
[0]

Titeln väcker min nyfikenhet. Att vara så hopplös att man blir hatad av precis alla man stöter på är ju en prestation i sig. Hur det nu förhåller sig med riktigheten i detta faktum ska var osagt, men Toby Young går sannerligen de flesta i sin omgivning på nerverna. Som ung och åtminstone i egna ögon mycket lovande journalist lyckas engelsmannen få sitt drömjobb på lyxiga, trendiga, glossiga New York-tidskriften Vanity Fair. 1995 flyttar han till USA med en oerhört naiv (eller poserande?) föreställning om hur det går till på amerikanska tidningsredaktioner. Och det är klart, är man uppvuxen med klassiska screwballkomedier med en charmerande Gary Grant och en orädd James Stewart i rollerna som journalister tror man kanske att man ska stöta på deras nutida motsvarigheter där. Eller inte.

Toby lyckas som sagt få drömjobbet, men väl på plats gör han inte mycket för att förvalta det. Tyngdpunkten i hans liv ligger i stället på att ta sig in på så många kändisfester som möjligt, springa på innekrogar och ragga snygga fotomodeller. I det oerhört kändistäta registret i slutet av boken hittar man såväl Mohammed Al Fayed, Pamela Anderson och Martin Amis - och då rör vi oss fortfarande bara under A... Vissa identiteter sägs vara skyddade, men jag menar, svårt att lista ut vilken känd fotomodell som tycker att Tobys polare är "bättre än de Niro"? Toby blir bästis med Candace Bushnell (Sex and the city) och bor ihop med Sophie Dahl, fotomodellen. Livet borde leka, men gör det inte. Besvikelsen över att inget riktigt blev som Toby tänkt sig blir allt tyngre att bära och fem års hårt festande i New York sätter självklart också sina spår, särskilt när karriären går utför i allt raskare takt.

Att boken är självironisk är egentligen inte rätta ordet, Toby Young är öppen och ärlig om sina misstag och framstår mest som en liten engelsk skolpojke som bara råkar förolämpa alla runt omkring för att han helt enkelt inte begriper bättre. Att vara journalist i New York är alls inte som det var i London, det upptäcker Toby snart. I New York belönas smarta frågor och listiga påhitt med att man får kalla handen nästa gång det börjar dra ihop sig till samarbete med pressen. Boken är delvis en attack på den kändisfixerade medievärlden, där Toby glatt erkänner att han inte var ett dugg bättre själv, delvis en intressant och bitterrolig jämförelse mellan det brittiska och det amerikanska mediesamhället. Toby Young för en diskussion om hur många av de amerikanska månadstidningarna givit upp sin yttrandefrihet för att sitta i kändisarnas (agenternas) knä och där bara den mest undergivna journalisten får intervjua de stora stjärnorna.