Halality

Jeff Matthews
HALALITY
Roman - Wahlström & Widstrand
[0]

Då och då dyker det på nätet upp olika tester man kan göra för att kontrollera hur gammal man "egentligen" är och hur många vuxenpoäng man lyckas skrapa ihop genom att erkänna att man brukar storhandla, att man går och lägger sig före tolv en fredag och att man faktiskt minns när Abba vann med Waterloo 1974. När jag börjar läsa Halality känns det som om jag uppnår high score i alla sådana tester, någonsin. Boken har kultförklarats som nyskapande i författarens hemland Danmark. Som en film, som en mikrofon nersänkt i Köpenhamns nattliv, radikalt och intensivt lyder några av omdömena. Själv får jag först mest ont i huvudet, precis som jag får när jag någon gång vågar mig ut i det anspråkslösa nattliv som erbjuds i mina trakter.

Phoenisis och Procyon, två unga danskar, hamnar utan egentlig anledning i slagsmål med ett invandrargäng på väg hem från en uterunda. För Procyon blir utgången dödlig, han knivhuggs brutalt och dör i ambulansen på väg till sjukhuset, medan Phoenisis klarar sig undan med mindre skador. Redan på sjukhuset uppsöks han av en sensationslysten journalist, som vill fotografera såväl den levande som den döde och skriva om det i sin tidning. Detta leder sedan vidare till att Phoenisis får kontakt med en helgalen nynazist som mer än gärna vill hjälpa till att hämnas den stolte danens död. Phoenisis med sitt halvaustraliensiska påbrå är måttligt intresserad, men följer i alla fall med till en sunkig lägenhet, komplett med hakkors, vapenförråd och norsk death metal.

Det blir spännande läsning, bland annat för att texten är så experimentell. Den består främst av direkta repliker, då och då avbrutna av Phoenisis tankar i kursiv. Svordomar ersätts med symboler, som blixtar, små knutna nävar och stjärnor, precis som det brukar se ut i tecknade serier. Tempot är högt, för att inte säga ursinnigt, berättandet brutalt och naket, ofta vulgärt, men det annorlunda greppet fungerar också. Det är medryckande och faktiskt till och med roligt, humorn är förstås mycket svart. Och det känns verkligen som jag deltar i en mörk undre värld, där det mångkulturella samhället har brakat ihop kapitalt, där nassar spöar upp kickers med baseballträn som sedan hämnas och får dubbelt igen och så vidare, och så vidare. Att det sedan är ett ställe där jag inte alls vill befinna mig, är en helt annan sak.