Hösten på Piratförlaget

Rosengädda, nästa! av Emma Hamberg är den första delen i en serie om samhället Rosengädda och människorna som bor där, utkommer i augusti. Vi möter Bror, en 13-årig frankofil, Tessan, 29 år, som sitter fast i en dålig relation, samt Jane, en excentrisk äldre dam som hjälper alla som kan behöva henne. Det låter som fina förutsättningar för mysläsning.

Tack vare Janes magiska fingrar möts Tessan och Bror i hennes lilla hus mitt i stan. Och där börjar berättelsen. Den om att våga tro på sig själv, våga satsa allt på sin första kärlek, lära svalungar att flyga, göra perfekta rökringar, laga mat så det pirrar i kroppen och här börjar även resan till Rosengädda. En resa som förändrar alla deras liv för evigt.

Heja, heja!, även den i augusti, är Martina Haags sjunde bok, den här gången en peppande löparbok för folk som tänker att de är för gamla/tjocka/trötta/ointresserade av att börja springa. Och vem är inte gammal/tjock/trött/ointresserad av att börja springa ...

Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt.

Kast med liten kniv av Sara Kadefors (september) handlar om Jonas som lever ett bra liv med fru och två barn, han är framgångsrik företagare, engagerad pappa och handbollstränare. I uppväxten hade han det tufft, han led av dyslexi och hamnade i "dåligt sällskap", ett kompisgäng som sniffade thinner och hängde vid kiosken.

Men en dag händer det ofattbara och hela Jonas tillvaro faller samman. Efteråt handlar det bara om överlevnad. Han stänger in sig i pojkrummet där han kastar knivar in i väggen medan betygen rasar. Och ingen knackar på dörren. Den vuxna Jonas har lämnat uppväxten bakom sig. Men en natt råkar han höra ett samtal som får allt hans liv är uppbyggt kring att rämna. Smärtan från det förflutna dyker upp igen med dubbel kraft. Kanske måste han göra upp med det som var för att kunna leva på riktigt?

Ettor och nollor och 6 och 25

En vanlig bok beskattas med 6 procents moms medan momsen på e-böcker är 25 procent: SvD Opinion. Anledningen: alla EU:s medlemsländer måste anpassa momssatserna efter EU:s mervärdesskattesystem. Endast Frankrike går före och har från den 1 januari i år samma låga momssats för e-böcker som för pappersböcker.

Piratförlaget testade skattereglerna genom att sälja en e-bok med sex procents moms. Samtidigt anmälde man affären till Skatteverket, som slog fast att en e-bok är en tjänst och därför måste beläggas med 25 procents moms

E-böcker är alltså inte bara för dyrt för biblioteken, utan även för mig. Och dig. Visst, det är häftigt att betala skatt och det där, men det är ganska häftigt att läsa också!

Världens bästa krim!

Eller det ska väl snarare vara ett frågetecken i rubriken. Det är inte jag som utropar Jo Nesbøs senaste kriminalroman Panserhjerte, den åttonde, till "verdens beste", utan Thomas J.R. Marthinsen, ABC Nyheter. Jag hoppas han har rätt! Harry Hole befinner sig nu i Hongkong, för att undkomma inre demoner och en stor ekonomisk skuld, men måste raskt bege sig hem till Oslo igen för att lösa ett otäckt fall med två mördade kvinnor.

Boken utkommer på Piratförlaget i maj/juni 2010.

Mörkermannen

Unni Lindell
MÖRKERMANNEN
Kriminalroman – Piratförlaget
[0]

Inledningen till den sjunde boken om norske kriminalkommissarien Cato Isaksen påminner mig om Jo Nesbøs Frälsaren. Det är samma snabba klipp mellan olika scener som gör att man snabbt dras in i handlingen, tre parallella historier som man bara vill läsa mer om. Först: en kvinna sitter på sin balkong högt upp på sjunde våningen. Hon hör ett oväntat ljud, blir rädd. Och så nästa scen, en ung flicka känner sig iakttagen i den lilla skrubben där hon bor under sitt sommarjobb på en campingplats. Det sitter en ventil högt upp på väggen… Klipp till nästa scen, Marian Dahle stressar in på IKEA och hjälp, där borta står ju hennes chef, Cato Isaksen. Hon duckar bakom hyllorna.

Spretande trådar som ska vävas samman till ett och samma fall, det är upplägget i Mörkermannen, det förstår man rätt snart. Förutsättningarna finns för en spännande intrig, men den här gången är jag minst sagt tveksam till utförandet. Språket känns inte bra, det är lite kladdigt med onödiga upprepningar. Det finns flera exempel på när poliser eller andra repeterar varandras påståenden/slutsatser, det verkar inte vara något medvetet grepp heller, utan ger ett onödigt slarvigt intryck.

Blev ju så förtjust i Honungsfällan efter den mindre lyckade Orkestergraven, men Mörkermannen är ungefär lika tveksam som den. Författaren bjuder dock på lite mer djup i Marian Dahle, Cato Isaksens besvärliga kollega som faktiskt blir mer och mer lik Lisbeth Salander! Fast jag har nu officiellt gett upp hoppet om att någonsin få läsa mer om Bente och familjen. Den här gången är de bekvämt nog (för Cato och kanske också för Unni) kvar i sommarstugan…

Cato, nr 7

Allt skulle ha varit så bra om bara Cato hade sluppit samarbeta med nya kollegan Marian Dahle. Hon som är lika envis som Cato själv och som vägrar respektera regler och bestämmelser.

En kvinna knuffas ner från en balkong i ett höghus och omkommer. Nästan samtidigt försvinner en ung tjej från sitt sommarjobb på en campingplats i närheten. Hur hänger det här ihop? Läs mer den 15 juli, då det är dags för nästa bok om kriminalkommissarie Cato Isaksen, Mörkermannen. Förra delen i serien, Honungsfällan, gjorde mig så glad över att Unni Lindell fortfarande hade en spännande historia att berätta, jag hoppas förstås på lika bra underhållning igen. Den här gången hamnar dessutom norrmannen och hans kollegor - inklusive Marian, antar jag - på andra sidan gränsen i Värmland!

Snömannen

Jo Nesbø
SNÖMANNEN
Kriminalroman - Piratförlaget
[+]

Den första snön faller över Oslo, en kvinna försvinner spårlöst från sitt hem, där någon okänd person byggt en snögubbe i trädgården och kriminalkommissarie Harry Hole får ett anonymt brev från någon som kallar sig Snömannen. Brevet leder in Hole på ett snårigt spår, när han upptäcker att gifta kvinnor under flera år har försvunnit just i samband med det första snöfallet.

Snömannen är en bok jag har längtat efter sedan jag slog ihop författarens sjätte bok, Frälsaren, om min favoritpolis. Och lyckligtvis blir jag inte besviken. Tillsammans med Harry Hole får jag uppleva känslan av att ha missat någon detalj, någon ledtråd som sedan ligger och gnager i bakhuvudet. Vad var det nu som...? Ibland sitter jag nästan och hoppar upp och ner i stolen, Harry, Harry, jag fattar precis hur det hänger ihop! Jag har fel förstås. Jo Nesbø har den här gången lyckats väva in extra många villospår och jag vet inte om det beror på lat semesterledighet, men jag går på dem allihop. Nu kunde jag dessvärre inte läsa Snömannen på en solig strand eller i hängmattan, utan det blev i stället under en varm filt på altanen medan regnet smattrade på taket. Det var inte precis något som försämrade läsupplevelsen.

Fast det blir förstås lite elegantare på norska. En snøman är en norsk snögubbe, på svenska tvingas översättaren Per Olaisen alternera mellan snögubben och snömannen. Yeti, liksom. Dessutom - ett himla tjat om att Harry Hole är den ende som lyckats lösa ett seriemördarfall i Norge. Okej, vi fattar. Fast allt är förlåtet. Som vanligt gillar jag karaktärerna och miljöbeskrivningarna för mycket för att kunna komma med några större invändningar. Och snögubbar kommer i fortsättningen att ge mig samma rysningar som en del får av clowner. Førstebetjent Hole är välkommen tillbaka när som helst!

Honungsfällan

Unni Lindell
HONUNGSFÄLLAN
Kriminalroman - Piratförlaget
[+]

Jaha, då sitter man här med den sjätte boken om kriminalkommissarie Cato Isaksen. Unni Lindell har tidigare förvarnat om att detta kunde bli den sista i serien, men i sin blogg berättar hon att hon har forhåndssolgt denne (Honungsfällan, min anm) og de to neste Cato-krimmene til utlandet for gode forskudd. Jippi, för jag vill gärna läsa mer om Norges mest irriterande kriminalkommissarie. När Cato Isaksen återvänder till jobbet efter sin sjukskrivning får han jobba med ett fall som ligger lite väl nära hans egna erfarenheter den senaste tiden. Lille Patrik Øye anmäls försvunnen, något Cato definitivt kan identifiera sig med, med tanke på att hans egen son Georg i förra boken, Orkestergraven, kidnappades och hölls gömd i en liten kolonistuga. I det fallet fick det hela ett lyckligt slut, Georg kunde återvända oskadd till sin familj, men hur ska det gå för Patrik?

I Honungsfällan introducerar Unni Lindell en ny karaktär i polisgänget, Marian Dahle, en kvinna som Cato Isaksen genast tycker mycket illa om. Kanske för att hon verkar vara en lika stor arbetsnarkoman som han själv... Inte nog med att hon fick och tillträdde tjänsten under hans sjukskrivning, hon har också en otäck ovana att svara emot och avbryta även honom. Den store poliskommissarien! Att hon dessutom ofta har en stor hund i släptåg gör henne inte heller populärare. Har man retat sig på Cato tidigare kommer man nu att se rött, han bär sig sannerligen åt. Patrik-fallet blir snabbt mer komplicerat när det upptäcks att det finns kopplingar till en ung lettisk kvinnas död. Utredningen måste gå vidare i Lettland och det blir förstås Cato och Marian som får åka dit. Hjälp.

För ett par år sedan avslutade jag min recension av Orkestergraven med en förhoppning om att övriga familjen Isaksen i nästa bok skulle läsa lusen av den försumlige familjefadern, men så blev det förstås inte. Bente, Vetle etc lyser över huvud taget med sin frånvaro, de figurerar bara genom några få telefonsamtal och sms. I mina ögon inte bra. Bättre är lyckligtvis intrigen, precis som de psykologiska porträtten av de inblandade, något jag (också) klagade på i Orkestergraven. Honungsfällan var mycket svår att lägga ifrån sig, jag blev uppriktigt glad över att Unni Lindell skrivit en så spännande kriminalroman igen.

Honungsfällan, igen

Ellen har läst Unni Lindells nya, Honningfellen och ger den ett bra betyg. Ja, det ser helt enkelt lovande ut inför den svenska översättningen som kommer i maj mars. Och kolla nurå det Håkan Nessriga omslaget, som jag skrev om tidigare. Visst är det? (Åh, nu blev jag Barbarotti-sugen!)

Vårens böcker, del 4

Nästa års påskdeckare är redan nu utsedd hos Piratförlaget och det är inte bara en bok utan faktiskt tre stycken: Ministermordet av Gretelise Holm, Honungsfällan av Unni Lindell (sjätte boken om kriminalkommissarie Cato Isaksen, med ett omslag som ser väldigt Håkan Nessrigt ut) samt I det fördolda av Jan-Sverre Syvertsen. Jag vill träffa Cato igen, så jag väljer Unni!

Sara Kadefors

"Samhällskritik och relationsroman i sträckläsarformat", löd Bokringens omdöme om Fågelbovägen 32 som nu ska bli film med Pernilla August i huvudrollen. (Bokringens recension)

Sara Kadefors gör själv långfilmsdebut genom att regissera filmen som börjar spelas in nästa år. Lycka till!

Salto für Anfänger

Martina Haag kommer med nytt i höst, Martina-koden med nyskrivna krönikor och tidigare publicerat material från Aftonbladet och mama. Intervju finnes hos Piratförlaget där Martina bl a berättar om pågående filminspelning av hennes succébok Underbar och älskad av alla (Bokringens recension) och vad den kommer att heta på norska respektive tyska.

In my pocket

Piratförlaget köper upp (eller "investerar i") Pocketförlaget och lovar att erbjuda författarna bättre villkor än något annat förlag. I konkurrens med ex Månpocket kommer man att arbeta med licensavtal gentemot andra förlag, så det blir alltså inte bara Piratförlagets "egna" författare som kommer att komma ut på Pocketförlaget. Bara om de själva vill.

(Ett annat pocketförlag, Anderson Pocket, har jag ju skrivit om tidigare, men av någon anledning då inte till någon länk. Nu kommer den.)

Läsa är silver...

...lyssna är guld. Det tycker i alla fall de tio svenska ljudboksförlag (B Wahlströms, Bonnier Audio, Bra Böcker, Earbooks, Gammafon, Piratförlaget, Natur och Kultur Audio, Norstedts Audio, StorySide och Talande Böcker) som i år samarbetar i en gemensam ljudboksmonter (B 0822) på bokmässan i Göteborg. I montern kommer man att kunna lyssna på författare som själva läser ur sina böcker eller på en uppläsare. Kanske vågar någon ur publiken också ta chansen att själv läsa in en ljudbok i en studio. Medverkande författare är bl a Jonas Gardell, Kajsa Ingemarsson, Martina Haag, Mikael Niemi och Sara Kadefors.

Höstens böcker, del 7

Piratförlaget toppar förstås med Liza Marklunds nya, Nobels testamente, som är den sjätte boken om Annika Bengtzon. Alfred Nobel har en stor roll i den nya romanen, till att börja med skjuts Nobelkommitténs ordförande på Nobelfesten och sedan fortsätter det med spår och så där. Sötaste boken är Mark Levengoods, en... eh, jag vet inte riktigt vad det är, men ett urval av hans texter i alla fall. Sucka mitt hjärta men brist dock ej ser ut som ett gammaldags poesialbum.

Sara Kadefors kommer med sin första vuxenroman, Fågelbovägen 32, "en berättelse om relationer och makt", om Karin som är en god människa och som när hon träffar Katerina, en ung kvinna från Moldavien, plockar med henne hem som barnflicka. Och så kracklerar ytan...

Martina Haags uppföljare till succéerna Hemma hos Martina och Underbar och älskad av alla heter vitsigt nog Martina-koden. Boken innehåller både nyskrivet och gammalt, tidigare publicerat material. Martina står förresten för den roligaste presentationen i katalogen. I Stinas möten tar Stina Lundberg Drabowski oss med bakom kulisserna och berättar vad som egentligen hände när hon träffade Margaret Thatcher, Maradona, Mikael Persbrandt, Nelson Mandela m fl. Låter spännande! Ja, och så var det något Guillou-jubileum också...

Orkestergraven

Unni Lindell
ORKESTERGRAVEN
Kriminalroman - Piratförlaget
[0]

I flodvågskatastrofens skugga står julgranarna och barrar över hela Norge, julhelgen är över och landet försöker återgå till det normala livet igen. Det är förstås tufft för alla, även vid Oslopolisen där en av kollegorna har anmälts saknad i Thailand. Kriminalkommissarie Cato Isaksen är lika pressad som vanligt, med mycket jobb och det eviga problemet om vem som ska ta hand om yngste sonen Georg, som han har med Den andra kvinnan. Alldeles för ofta blir det hustrun Bente, annars någon av tonårssönerna. Det är nog inte så konstigt att lille Georg hittar på låtsaskompisar som bara han kan se, t ex den där snälle farbrorn som han pratar om ibland och som han påstår hämtar honom på fritids. För det är väl bara en låtsasvän...?

En orsak till att Georgs pappa Cato är så upptagen är att han har fått ett nytt, komplicerat mordfall på sitt bord. En natt ringer en anonym man till polisen och rapporterar att det ligger en död kvinna på en gata i centrala Oslo. Mobiltelefonen som tipsaren använder tillhör Siv Ellen Blad, den mördade kvinnan. Siv Ellen var en kvinna med många strängar på sin lyra, haha, postkassörska och violinist i operaorkestern, dessutom ensamstående mamma till en tonårstjej. Att nysta i fallet blir inte helt lätt, Cato hittar många att misstänka för mordet, t ex den före detta maken, en möjlig älskare och orkesterkollega, ett par mer eller mindre förvirrade unga män med lite olika relationer till Siv Ellen. När fallet sedan visar sig ha en koppling till ett rån på posten där Siv Ellen arbetade blir det hela ännu mer invecklat.

I Orkestergraven, det norska ordet för orkesterdike, bjuder Unni Lindell på en pusseldeckarintrig där inget är vad det ser ut att vara. Tyvärr är Cato den här gången mer än lovligt trögtänkt och jag blir heller inte särskilt gripen av författarens försök till psykologiskt porträtt av mördaren. Den femte boken om norske kriminalkommissarien Cato Isaksen får godkänt, men inte mer. Förutom intrigen, som är lite för rörig, är det för lite Bente, Vetle och de andra, även om minstingen Georg har fått en större roll. I en intervju har Unni Lindell sagt att det nog bara blir en bok till om Cato Isaksen, innan hon vill ta en paus från honom och skriva om annat. Förhoppningsvis blir nästa bok i serien bättre än Orkestergraven, som inte kan ses som något annat än en mellanbok. Och i den sista boken kanske också familjen Isaksen äntligen kan läsa lusen av den försumlige Cato!

Påskekrim

Det börjar bli dags att fundera lite över vilka böcker som ska få den stora äran att bli årets påskdeckare, detta norska fenomen som tyvärr har gått lite knackigare i Sverige. Visst är det väl ändå en sed att ta efter? Själv läser jag just nu (ja, ja, några dagar före påsk...) Ruth Rendells senaste, Tretton steg, precis lika bra som vanligt.

Piratförlaget (väl det enda svenska förlaget som har tagit tag i det här med påskekrim) rekommenderar f ö norska Unni Lindells Orkestergraven, den femte boken om kriminalkommissarie Cato Isaksen, en bok som ännu inte står på min läslista. Men den kanske hamnar där?

Befinner man sig på Gotland i påsk kan man åka till Furillen och lyssna på Håkan Nesser som berättar om sin nya bok, Människa utan hund. Jag önskar verkligen att jag kunde göra det.

Påskdeckartips:
Människa utan hund - Håkan Nesser
Tretton steg - Ruth Rendell
Orkestergraven - Unni Lindell

Sara Kadefors

Piratförlagets senaste tillskott är journalisten/radiokvinnan Sara Kadefors, vars ungdomsroman Sandor slash Ida öppnade dörren för författarkarriären på allvar. Nya boken, som egentligen var tänkt att bli tv-manus, går under arbetsnamnet Fågelbovägen 32 och beskrivs som en relationsroman, två kvinnor: en svensk gynekolog och en ung kvinna från Moldavien som arbetar som barnflicka och hushållerska i en fin stockholmsförort hos en familj där hon blir utnyttjad.

Läs mer: Piratförlaget.

Nattsystern

Unni Lindell
NATTSYSTERN
Kriminalroman - Piratförlaget
[+]

Den norske kriminalkommissarien Cato Isaksens öden och äventyr har vi de senaste åren kunnat följa i tre böcker och den planerade trilogin har nu utökats med en fjärde bok. (Möjligen blir det också en femte, Unni Lindell medger att hon har planer på en fortsättning, men att hon först vill vänta ut teveserien som ska baseras på de böcker som redan finns.) Författaren har bytt svenskt förlag och det är nu Piratförlaget som fått den stora äran att ge ut Lindells böcker. För en ära måste det räknas som. När Nattsystern kom ut i Norge hösten 2002 blev den förstås genast en stor succé (trots en del småsura recensioner...) och något annat är inte heller att vänta här i Sverige.

Det hela börjar med att en äldre kvinna, Brenda Moen, hittas skjuten mitt på gatan i Ullevål Hageby, ett lugnt och välmående villaområde. Inga spår finns efter förövaren och eftersom väskan med innehåll är intakt verkar det inte heller vara ett rånmord. Någon dag senare tillkommer ytterligare fakta i fallet, då man kommer på att det är Brenda Moens barnbarn Kathrine som de senaste veckorna förekommit på tidningarnas löpsedlar under stora rubriker. Den fjortonåriga Kathrine har anmälts saknad, senast sågs hon av en bilist nära Oslofjordtunneln. Kan hon ha något med mormoderns död att göra? Polisarbetet går minst sagt trögt i båda fallen, men när polisledningen för länge sedan har gett upp hoppet nystar Cato Isaksen själv vidare och hittar förstås ledtrådar ingen annan tänkt på.

Jag blev lite besviken på den tredje boken i serien, Sorgmantel, som kändes annorlunda än de två föregångarna, både i upplägg och intrig. Men med Nattsystern är Unni Lindell i gammal, god form igen, i den stilen jag föredrar, med polisprivatliv och mycket Cato. Det jag har klagat på tidigare, brist på redigering, stör mig inte alls i den senaste boken. Dialog, miljöskildringar - också bra. Har han slagit sig till ro nu då, den egoistiske kvinnokarlen? Nja, fortfarande finns vackra brottsplatsundersökaren Ellen Grue i hans tankar och trots att hon visst ska gifta sig vilken dag som helst verkar hon inte helt att kunna släppa kriminalkommissarien Isaksen. Och inte heller i den här boken har den hårt prövade polismannen tid att hämta lille George på dagis och informationsträffarna i Vetles klass får hustrun Bente vackert ta hand om. Det mesta är som det brukar alltså, och jag ser fram emot nästa bok i serien!

Där gräset aldrig växer mer

David Lagercrantz
DÄR GRÄSET ALDRIG VÄXER MER
Thriller? - Piratförlaget
[-]

Daniel Mill sitter hemma hos ett par vänner och tittar på deras semesterkort. Trist och tillgjort, tycker han, tills han upptäcker Kvinnan med stort K på ett av dem. I bakgrunden sitter hon och läser en mystisk bok och vännerna skänker mer än gärna fotografiet till någon bättre behövande, i detta fall Daniel. När han så råkar hitta just denna bok i sin bokhandel, ser han att den innehåller fotbollsstatistik, sammanställningar av gamla odds. En kvinna som läser en bok om odds kan säkert tänka sig att besöka ett casino, resonerar Daniel, som vid det här laget har blivit mer än fascinerad av kvinnan. Beväpnad med fotot reser han till Algarvekusten, varifrån hon sägs härstamma, till ett hotell som ligger nära ett casino. Där kommer han en märklig historia med rötter i den internationella fotbollsvärlden på spåren och med hjälp av Internet och hotelldatorn börjar han med sina efterforskningar.

Daniel Mill tycks med denna andra bok i serien bli en återkommande karaktär i författarens produktion, men om jag ska vilja återvända till sådana "seriedeckare" bör de vara något mer tilltalande, på ena eller andra sättet, än vad Mill är. Det är svårt att tycka om honom (hans kommentar om att en ung sportjournalist talar en förskräcklig värmländska som säkert får honom att låta dummare än vad han är, får mig till exempel knappast att tycka något annat än att hr Mill själv är rejält dum), men vad värre är, jag förstår honom inte alls. Och när han så gissar sig till en persons dolda motiv en gång för mycket för min smak, slår jag ihop bokens pärmar för att aldrig mer återvända. Jag tappar helt enkelt intresset för David Lagercrantz roman, som visserligen är oklanderligt välformulerad, men så kylig och arrogant att jag nästan får frostskador.

Säkert är det också lättare att skriva ihop en trovärdig kriminalhistoria om man använder sig av en huvudperson som liksom mer naturligt snavar över liken, antingen i rollen som polis eller kanske journalist. Har man ingen sådan huvudperson, utan i stället, som i det här fallet, en avhoppad aktieanalytiker, ställs det lite större krav på motivationen. För det första, varför vill Mill så gärna hitta kvinnan? Vad är det som driver honom att nysta vidare i fallet? Kanske bara det faktum att författaren vill få anledning att skriva ner sin historia? Möjligen kunde jag få svar på mina frågor om jag läste boken till slut. Men riktigt så nyfiken blir jag faktiskt aldrig.

Döden på isen

Peter Gissy, Arne Dahl, Aino Trosell m fl
DÖDEN PÅ ISEN - och andra berättelser
Novellsamling - Piratförlaget
[0]

Om man samlar ihop ett gäng nyskrivna, svenska kriminalberättelser borde man väl få något av ett tvärsnitt av den aktuella deckartrenden, en lagom blandning av Mankell och Nesser, kanske uppiffat med lite inlånade norska kryddor? Jodå, visst möter vi även i den här novellsamlingen de nästan obligatoriska, manliga, medelålders kriminalkommissarierna som löser sina fall med bravur. Jag gillar dom förstås, tro inget annat. Men det känns uppfriskande att också få läsa om en präst som i sin nya församling stöter på historien om ett mystiskt dubbelsjälvmord, en äldre postkassörska som råkat ut för ett rån och en ung, lovande författare med en mycket påträngande granne. Alla berättar de om sina mer eller mindre chockerande upplevelser i form av mord, hämnd och ond, bråd död.

Döden på isen är resultatet av skrivartävlingen Årets Deckarnovell, som hösten 2001 arrangerades av Piratförlaget, deckartidskriften Jury och Sveriges Radio P1. Samlingen har fått sin titel av tävlingens vinnande bidrag, en klurig novell av Peter Gissy, frilansjournalist med några tidigare thrillers bakom sig. Sammanlagt får vi läsa ett dussin tävlingsbidrag, alla blott tolv sidor långa, var och en precis lagom läsning att klämma mellan två busshållplatser, till en kostnad av tja, någon veckotidning.

Författarna är både väl etablerade och debuterande, flera är journalister, men även ett par andra yrkesgrupper finns representerade, som en sekreterare, en bibliotekarie. Texterna är överlag ganska städade och inte särskilt blodiga, de flesta bygger på pusselartade mysterium. Min favoritnovell? Svårt att säga, men Ingrid E Sjöstrands Djävla gubbe! sticker ut lite extra med en alldeles egen ton, precis som Ahrvid Engholms Ledtrådar, en sf-novell med MacGyver-stuk. Tyvärr är vissa bidrag märkligt platta, det drar ner helhetsintrycket, men Årets Deckarnovell är ändå ett spännande initativ som kanske blir tradition?