Människa utan hund

Håkan Nesser
MÄNNISKA UTAN HUND
Kriminalroman - Albert Bonniers Förlag
[+]

Håkan Nesser har sannerligen en imponerande produktion bakom sig och det är väl inte särskilt djärvt att våga gissa att han har en lika stor framför sig. Lite av en vit fläck är han ändå för mig, det måste erkännas. Jag har läst böcker ur kriminalserien med Van Veeteren förstås, men t ex 60-talsskildringarna missade jag helt. Bland annat därför kände jag att det var hög tid att hoppa på tåget igen när författaren nu introducerar en ny kriminalkommissarie, den italienskättade Gunnar Barbarotti. Skulle det vara en ny Van Veeteren eller något helt nytt?

I Människa utan hund får vi träffa familjen Hermansson, där pappa Karl-Erik nu ska fira sin 65-årsdag tillsammans med äldsta dottern Ebba som blir 40. Firandet får hela familjen att sammanstråla i barndomshemmet som snart ska säljas då föräldrarna, båda lärare, efter pensionen ska flytta till Senilkusten. Ja, i Spanien, alltså. Yngsta dottern Kristina kommer med man och spädis, framgångsrika läkaren Ebba med man och två tonårssöner och så är det familjens svarta får, Runk-Robert. Ja, det är öknamnet som sonen har fått efter sin tid i dokusåpan Fångarna på Koh Fhuk. Eller Fucking Island, som den snabbt döptes om till av kvällspressen. Det är Robert som är skuld till att firandet inte blir så storstilat som åtminstone Karl-Erik drömt om, det är Robert som får alla att tassa runt på tå utan att nämna Det Där som hände i tv. Man kan förstå att Robert själv vill ta en paus från familjens sköte, gå en sväng, ta en rök. Det är bara det att han aldrig kommer tillbaka. Och sedan försvinner ännu en familjemedlem. Vad är det egentligen som händer?

Det dröjer drygt 180 sidor innan Gunnar Barbarotti får göra entré i boken, men det gör mig inte ett dugg. Den inledande skildringen av den problemfyllda familjen Hermansson är mästerlig, bara att läsa och njuta av komplicerade familjestrukturer och begravda hundar i diverse garderober. Nesser har f ö i en intervju sagt att han var tvärsäker på att han inte skulle använda sig av en hjälte a la Van Veeteren igen, men att han efter 200 sidor i det som skulle bli Människa utan hund märkte att det behövdes en utredare och så dök den sympatiske Barbarotti upp. Däremot står kriminalinspektören inte i centrum, ett grepp som nog är lite ovanligt i genren. Spänning tillsammans med väl utvecklade karaktärer och ett härligt språk gör att första boken i den planerade Barbarotti-kvartetten får ett högt betyg. De tre delarna som återstår i serien tänker jag absolut inte missa.