Orkestergraven

Unni Lindell
ORKESTERGRAVEN
Kriminalroman - Piratförlaget
[0]

I flodvågskatastrofens skugga står julgranarna och barrar över hela Norge, julhelgen är över och landet försöker återgå till det normala livet igen. Det är förstås tufft för alla, även vid Oslopolisen där en av kollegorna har anmälts saknad i Thailand. Kriminalkommissarie Cato Isaksen är lika pressad som vanligt, med mycket jobb och det eviga problemet om vem som ska ta hand om yngste sonen Georg, som han har med Den andra kvinnan. Alldeles för ofta blir det hustrun Bente, annars någon av tonårssönerna. Det är nog inte så konstigt att lille Georg hittar på låtsaskompisar som bara han kan se, t ex den där snälle farbrorn som han pratar om ibland och som han påstår hämtar honom på fritids. För det är väl bara en låtsasvän...?

En orsak till att Georgs pappa Cato är så upptagen är att han har fått ett nytt, komplicerat mordfall på sitt bord. En natt ringer en anonym man till polisen och rapporterar att det ligger en död kvinna på en gata i centrala Oslo. Mobiltelefonen som tipsaren använder tillhör Siv Ellen Blad, den mördade kvinnan. Siv Ellen var en kvinna med många strängar på sin lyra, haha, postkassörska och violinist i operaorkestern, dessutom ensamstående mamma till en tonårstjej. Att nysta i fallet blir inte helt lätt, Cato hittar många att misstänka för mordet, t ex den före detta maken, en möjlig älskare och orkesterkollega, ett par mer eller mindre förvirrade unga män med lite olika relationer till Siv Ellen. När fallet sedan visar sig ha en koppling till ett rån på posten där Siv Ellen arbetade blir det hela ännu mer invecklat.

I Orkestergraven, det norska ordet för orkesterdike, bjuder Unni Lindell på en pusseldeckarintrig där inget är vad det ser ut att vara. Tyvärr är Cato den här gången mer än lovligt trögtänkt och jag blir heller inte särskilt gripen av författarens försök till psykologiskt porträtt av mördaren. Den femte boken om norske kriminalkommissarien Cato Isaksen får godkänt, men inte mer. Förutom intrigen, som är lite för rörig, är det för lite Bente, Vetle och de andra, även om minstingen Georg har fått en större roll. I en intervju har Unni Lindell sagt att det nog bara blir en bok till om Cato Isaksen, innan hon vill ta en paus från honom och skriva om annat. Förhoppningsvis blir nästa bok i serien bättre än Orkestergraven, som inte kan ses som något annat än en mellanbok. Och i den sista boken kanske också familjen Isaksen äntligen kan läsa lusen av den försumlige Cato!