Honungsfällan

Unni Lindell
HONUNGSFÄLLAN
Kriminalroman - Piratförlaget
[+]

Jaha, då sitter man här med den sjätte boken om kriminalkommissarie Cato Isaksen. Unni Lindell har tidigare förvarnat om att detta kunde bli den sista i serien, men i sin blogg berättar hon att hon har forhåndssolgt denne (Honungsfällan, min anm) og de to neste Cato-krimmene til utlandet for gode forskudd. Jippi, för jag vill gärna läsa mer om Norges mest irriterande kriminalkommissarie. När Cato Isaksen återvänder till jobbet efter sin sjukskrivning får han jobba med ett fall som ligger lite väl nära hans egna erfarenheter den senaste tiden. Lille Patrik Øye anmäls försvunnen, något Cato definitivt kan identifiera sig med, med tanke på att hans egen son Georg i förra boken, Orkestergraven, kidnappades och hölls gömd i en liten kolonistuga. I det fallet fick det hela ett lyckligt slut, Georg kunde återvända oskadd till sin familj, men hur ska det gå för Patrik?

I Honungsfällan introducerar Unni Lindell en ny karaktär i polisgänget, Marian Dahle, en kvinna som Cato Isaksen genast tycker mycket illa om. Kanske för att hon verkar vara en lika stor arbetsnarkoman som han själv... Inte nog med att hon fick och tillträdde tjänsten under hans sjukskrivning, hon har också en otäck ovana att svara emot och avbryta även honom. Den store poliskommissarien! Att hon dessutom ofta har en stor hund i släptåg gör henne inte heller populärare. Har man retat sig på Cato tidigare kommer man nu att se rött, han bär sig sannerligen åt. Patrik-fallet blir snabbt mer komplicerat när det upptäcks att det finns kopplingar till en ung lettisk kvinnas död. Utredningen måste gå vidare i Lettland och det blir förstås Cato och Marian som får åka dit. Hjälp.

För ett par år sedan avslutade jag min recension av Orkestergraven med en förhoppning om att övriga familjen Isaksen i nästa bok skulle läsa lusen av den försumlige familjefadern, men så blev det förstås inte. Bente, Vetle etc lyser över huvud taget med sin frånvaro, de figurerar bara genom några få telefonsamtal och sms. I mina ögon inte bra. Bättre är lyckligtvis intrigen, precis som de psykologiska porträtten av de inblandade, något jag (också) klagade på i Orkestergraven. Honungsfällan var mycket svår att lägga ifrån sig, jag blev uppriktigt glad över att Unni Lindell skrivit en så spännande kriminalroman igen.