Bokhyllerunda - Å

Tidigare i år gick kriminalförfattaren Reginald Hill bort och deckarfansen sörjer. Jag tyckte mycket om hans böcker om det omaka paret Dalziel och Pascoe, men tröttnade lite på okronologisk utgivning och slarviga översättningar. Tyvärr. Återkallad till livet är dock en bra deckare!

Reginald Hill
ÅTERKALLAD TILL LIVET
Kriminalroman - Mintoaur
[+]

Året var 1963, den tid då den gamla guldålderns falnande solnedgång imploderade och övergick i den nya glitterålderns psykedeliska gryning. Under en urengelsk weekend på den gamla herrgården Mickeldore Hall i Yorkshire, med jakt och finare middagar, nannies och hemliga kärleksaffärer, inträffar ett mystiskt mord. Efter sitt erkännande sitter sedan den amerikanska barnsköterskan Cissy Kohler fängslad i nära trettio år för att ha varit med om att ta livet av sin arbetsgivare Pamela Westropp. När plötsligt nya uppgifter gör gällande att hon är oskyldig, släpps Kohler hastigt på fri fot och försvinner tillbaka till sitt hemland.

För trettio år sedan var den unge poliskonstapeln Andrew Dalziel snarare kraftig och muskulös och gjorde knappast skäl för sitt nutida smeknamn, Den Tjocke. En sak gäller dock fortfarande, han är övertygad om att Kohler är skyldig till brottet. Dalziels lojalitet till sin gamle, nu avlidne, chef för kriminalpolisen i Mid-Yorkshire får honom att ta sig an utredningen med välbekant kraft. Att hans vän och överordnade skulle ha haft fel i sina slutsatser, vill han inte höra talas om. När Den Tjockes närvaro blir mer än en aning besvärlig, föreslår polisledningen att han nog bör ta ut lite semester, främst för att alla andra ska få arbetsro. Detta blir en utmärkt anledning för Dalziel att ta sig över till andra sidan Atlanten, där han fortsätter bedriva sina efterforskningar så som bara han kan, beskrivet så elegant och roligt som bara Reginald Hill kan.

Återkallad till livet är den fjärde boken i svensk översättning, där vi läsare får det stora nöjet att möta Dalziel, en man som kliver fram som en burdus och överårig Karlsson på taket med kollegan Peter Pascoe i rollen som förståndiga lillebror. Redan 1992 kom boken i original, kronologiskt följer den på fantastiska Mysteriespel. Och det här är i stort precis lika fantastiskt bra, en lättnad efter min besvikelse över den en smula långtråkiga Det mörka arvet. Till sist: visst kan jag stå ut med ett och annat skriv-/stavfel, att han blir hon, att bara blir vara etc. Men när, som i den här boken, barnsköterska blir barsköterska, ja, då orkat jab inta med. Förhoppningsvis hinner det bli bättring innan den artonde (!) boken i Dalziel/Pascoe-serien, Arms and the Women, kommer på svenska.

Bokfrågornas ABC: D

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favoritförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?
Ruth Rendell/Barbara Vine är min favoritförfattare förstås!

Stephen Booth skriver deckare som utspelar sig i Peak District i norra England och jag utnämner härmed poliserna Ben Cooper och Diane Fry – i mycket tuff konkurrens – till mina favoritpersoner i deckarvärlden. Svart som synden är den åttonde boken i serien och den senaste jag läste. Del nio, Sista samtalet, kom för några veckor sedan, som vanligt på Minotaur.

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Jag måste ju svara något av Shakespeare, men har svårt att välja. Filmatiseringarna av Much Ado About Nothing och Hamlet är favoriter, kanske främst pga Kenneth Branagh… Och Romeo och Julia – läst och sett ett antal gånger.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
Hmm … får kanske återkomma här.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
I Johan Theorins Nattfåk är vintern högst närvarande, snöstormens bitande vindar riktigt svider i kinderna under läsningen. Iskalla kårar av flera anledningar.

Svart som synden

Stephen Booth
SVART SOM SYNDEN
Kriminalroman – Minotaur
[+]

Ingen blir särskilt glad när ett lik och snart ett till dyker upp på den ödsligt belägna lantgården Pity Wood, vare sig byggarbetarna som gjorde fynden eller kriminalinspektör Diane Fry. Det är bara en vecka kvar till jul, den efterlängtade ledigheten ser ut att kunna bli inställd och kriminalassistent Ben Cooper lyser med sin frånvaro. Annars är ju detta precis hans grej, som Fry uttrycker sig. Gården har stått tom efter två gamla bröder och det visar sig snart att deras försök att bredda verksamheten inte var alldeles snyggt, eller lagligt. Då återstår bara identifieringen. Och kanske också motivet. Och varför inte gärningsmannen.

Svart som synden är den åttonde boken i Stephen Booths kriminalserie, något som säkert kan få en ovan ”serieläsare” att baxna. Men det som kan vara jobbigt är annars bara att behöva vänta ett år på att nästa del/avsnitt i serien ska komma ut. Det hade nog CSI-fansen aldrig orkat med!

Vi rör oss alltså en bra bit ut på landet och Stephen Booth lyckas som vanligt med att skildra allt annat än pratsamma bybor, illegala invandrare som används som svart arbetskraft och inflyttade storstadsbor som försöker finna sin plats i hierarkin. Dessutom serveras en rejäl dos gammalt skrock. Cooper blir flummigare än någonsin, Fry är iskall som vanligt, något även hennes överordnade börjar få upp ögonen för. Är det egentligen så självklart att hon passar i E-distriktet?

Nr 8

Välkommen till världen Dying to Sin av Stephen Booth, den åttonde boken om mina favoritpoliser Ben Cooper och Diane Fry. Story: under ett byggnadsarbete på en lantgård upptäcks en människohand, begravd i leran. När polisen gräver upp inte bara ett lik, utan två, drar utredningen om vad som kan ha hänt i gång. I ett fall "as cold as the ground" har Cooper och Fry bara människornas minnen att gå efter när de försöker lösa den tragiska gåtan.

Läs det första kapitlet på http://www.stephen-booth.com/. Svensk utgivning på gång från Minotaur. Jag står först i kön.

Höstens böcker, del 7

My Darling Minotaur. Dalziels död heter Reginald Hills nya, där Dalziel blir allvarligt skadad i en explosion och hamnar i koma. Hans medhjälpare Pascoe får nu ensam försöka reda ut vad som låg bakom explosionen. Nytt också från Peter Robinson, som skriver om kriminalkommissarie Annie Cabbot och överkommissarie Banks. I djävulens sällskap heter hans senaste bok.

Mitt eget intresse riktas i höst nog främst mot Simon Beckett, författaren till Dödens kemi, och hans Skrivet i eld. Stämningen verkar påminna lite om hans förra bok, nu hamnar rättsantropolog David Hunter på den isolerade ön Runa i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust för att identifiera ett svårt sönderbränt lik.

I skydd av mörkret

Stephen Booth
I SKYDD AV MÖRKRET
Kriminalroman - Minotaur
[+]

Två fall. Det första: en kvinna och hennes två barn omkommer i en nattlig husbrand, maken var ute och festade med polarna och klarade sig därför med livet i behåll. När branden visar sig vara anlagd är det givetvis honom polisen vill kolla upp lite noggrannare. Det andra: en äldre kvinna som levt ett tillbakadraget liv hittas mördad i sitt hem, i ett hus där hon gjort stora ansträngningar för att få vara i fred, med avancerade larmsystem och gallergrindar. Mysteriet tätnar när det visar sig att hon skjutits genom det öppna sovrumsfönstret från en åker en bit därifrån. Råkade hon bara komma i vägen för en tjuvskytt eller blev hon avrättad? Och i så fall varför?

Att återvända till det idylliska lilla Edendale känns den här gången betydligt dystrare, i ett land i förändring där rasismen frodas och välbeställda engelsmän flyttar ut till landsbygden för att hitta tillbaka till "det gamla landet", de gamla goda tiderna utan invandring och EU. Någon bygemenskap att tala om existerar ändå knappt längre. I stället ansluter man sig till Grannar mot inbrott, inte så mycket för att hjälpa andra utan för att själv få beskydd om något skulle hända. Diane Fry och Ben Cooper har återigen fått inte bara ett, utan två problem att lösa och gör det förstås med den äran, även när utredningen kommer att sträckas ut över landets gränser. Att de två fallen, som till en början verkade helt fristående, hänger ihop upptäcker de förstås snart. Som vanligt, måste man väl säga.

Lyckligtvis har jag ingenting emot ett sådant upplägg - jag gillar att läsa om poliserna, gillar språket och miljöskildringarna, om det så är en a-lagares gamla husvagn eller en myllrande gatufest i någon småstad. Stephen Booth har skrivit sex kriminalromaner om Fry och Cooper (och jag har läst dem alla). Vissa böcker i serien har varit lite svagare än andra, men på det hela taget är det här min favorit bland kriminalserier. Även efter den sjunde boken håller mitt intresse i sig och jag kan ärligt säga att jag ser fram emot nästa del i serien - på sin myspace (jeah!) berättar författaren att han kommer att skriva åtminstone tre böcker till om Fry och Cooper.

Vårens böcker, del 6

Orkar vi med ett avsnitt till? Jo då. Det här är kort. Minotaur, förlaget som bara ger ut kriminalromaner, bjuder i vår på I skydd av mörkret av Stephen Booth (mars). Och det spelar egentligen ingen roll vad den handlar om, Bokringens trogna besökare vet att jag tänker läsa den i vilket fall som helst. Hej Cooper och Fry! Denise Minas nya bok (januari) är "en stark och fängslande uppföljare till Blodsarv" - Vargtimmen, och Ian Rankin, en författare jag ännu inte upptäckt, s a s, kommer i mars ut med I de dödas namn. Så där ja!

Dödens kemi

Simon Beckett
DÖDENS KEMI
Kriminalroman - Minotaur
[0]

I den lilla byn Manham i sjödistriktet The Broads i Norfolk går livet sin gilla gång. Romantisk engelsk idyll? Nja. Hit kommer inga turister, förutom en och annan fågelskådare. Utbölingar, det vill säga personer som inte är födda i trakten, behandlas med iskall nonchalans och byns präst går runt och blänger på alla som inte lever enligt hans strikta regelbok. Här bor sedan några år tillbaka doktor David Hunter, en gång en av landets skickligaste rättsantropologer. Förr hjälpte han polisen att lösa de allra knepigaste fallen och skrev vetenskapliga artiklar om det kemiska förloppet vid en människas förruttnelse. Numera är David Hunter dock "bara" distriktsläkare. Efter att ha förlorat sin familj, hustru och liten dotter, i en bilolycka, kraschade även hans liv och det blev nödvändigt för honom att söka sig nya vägar för att orka överleva. Därav den ganska isolerade tillvaron ute på landsbygden. Ingen i Manham känner till något om Hunters bakgrund, och så skulle han helst ha sett att det fått förbli, men när två av byns kvinnor med bara några dagars mellanrum hittas mördade och svårt stympade blir han uppsökt av polisen och låter sig motvilligt övertalas till att hjälpa till med fallet.

"Forensisk antropolog" kallas doktor Hunter också ibland i boken, det var jag tvungen att slå upp. Forensisk vetenskap (på engelska forensic science) är "ett sammanfattande begrepp för de vetenskaper som har tillämpning på det kriminaltekniska området", ämnen inom naturvetenskap/teknik och medicin såsom biologi, fysik, kemi, rättskemi, rättsmedicin, rättsodontologi, rättspsykiatri och rättsgenetik. Journalisten Simon Beckett fick uppslaget till Dödens kemi när han skulle skriva en artikel om The National Forensic Academy i USA. På institutionen, som också är känd som The Body Farm, använder man riktiga människolik för att få till en realistisk träning för poliser och kriminaltekniker och den har också inspirerat till tv-serien CSI.

Och som ett "CSI Norfolk" skulle kanske Dödens kemi kunna beskrivas. Det kryllar av maskar och flugor och detaljerade beskrivningar av både det ena och det andra. Dödens kemi är ovanligt nog en kriminalroman som på samma gång är både originell och ganska banal. De första två tredjedelarna sträckläste jag, de mer tekniska skildringarna är lysande och mycket intressanta, men karaktärsbeskrivningarna lämnar en del att önska. Gärningsmannens motiv fick jag inte heller riktigt klart för mig, så när allt ska sys ihop på slutet känns det lite svajigt. Men det är en helt okej debut, och en i alla fall för mig oväntad vändning i intrigen höjer också temperaturen några grader. Enligt författaren själv har vi inte sett det sista av doktor David Hunter än, en ny bok är redan på gång även om Simon Beckett från början skrev Dödens kemi som en engångsföreteelse. Jag ska gärna ge hans nästa bok en chans, även om kemin inte riktigt stämde (haha) i det här fallet.

I brevlådan

... i dag kom två efterlängtade böcker från Minotaur förlag, Dödens kemi av debutanten Simon Beckett (webbsajt här) samt Måntunneln av Jim Kelly. Recensioner kommer så snart som möjligt. Mums. Hoppas jag. Av Kelly har jag tidigare läst Den förlorade sonen och Vattenuret , måttligt imponerad, så nu måste han helt enkelt bli bättre om jag ska ge honom ytterligare en chans. Dödens kemi hoppas jag mycket på.

Dödens plats

Stephen Booth
DÖDENS PLATS
Kriminalroman - Minotaur
[+]

I anonyma telefonsamtal till polisen i Derbyshire talar en förvrängd röst om mord som kommer att begås, om ett dödande som är planerat med omsorg, nästan kärleksfullt, och om något som kallas Dödens plats. Det stället vill polisen förstås hitta, men var ska man börja leta? På det mest uppenbara alternativet - en kyrkogård eller gammal begravningsplats? Eller är det mer symboliskt menat, som någon nedlagd fabrik? Kanske är det rent av ett dåligt skämt, ett utslag av någons sjuka fantasi, men man vågar heller inte nonchalera samtalen. När en kvinna rapporteras saknad, förmodligen kidnappad från ett parkeringshus sent en kväll, får polisen, och kriminalinspektör Diane Fry, upp det spår man har väntat på. Med hjälp av bevakningskameror (som nu även har kommit upp i lilla Edendale) är jakten på gärningsmannen i gång.

På sitt håll pysslar kriminalassistent Ben Cooper med något helt annat. Långt ute i skogen har man funnit likdelar och polisen arbetar nu för att identifiera kroppen. Till att börja med vet man bara att den döda är en vit kvinna i fyrtioårsåldern, men ingen som kan stämma in på den beskrivningen har rapporterats saknad i trakten. En konstnär, anställd på universitetets institution för patologi, lyckas bygga upp ett ansikte med utgångspunkt från kraniet och bilden publiceras också i tidningarna. Snart hör en anhörig av sig och påstår att det måste vara hennes syster som man har hittat. Problemet är bara att systern dog för drygt ett år sedan och blev kremerad. Hur kan då hennes stoft ha hamnat mitt ute i naturen? Och vems kropp var det som kremerades i stället? Och framför allt - varför?

Att sätta sig ner med en ny kriminalroman om Ben Cooper och Diane Fry känns alltid som att komma hem för mig. Stephen Booths sjätte bok gör mig inte på något sätt besviken, även om jag gärna hade sett att polisprivatlivet, det för mig så viktiga, förts framåt med åtminstone ett par centimeter. Jag vill ju veta mer om Frys syrra, som nu bara skymtar till vid ett enda tillfälle. Jag vill läsa mer om Bens trista lägenhet och torftiga kärleksliv. Mer. Varning utfärdas om du vet med dig att du är lite äckelmagad, här ges nämligen otroligt detaljerade beskrivningar av vad som händer med en kropp efter döden. Jag vet nu allt, eller åtminstone betydligt mer än jag faktiskt vill veta, om enzymer, balsameringar och kremeringar. Med skräckblandad förtjusning noterar jag också att man på BBC just nu håller på med förberedelserna för en tv-serie baserad på böckerna. Hur ska det gå? Del sju i kriminalserien, Scared to Live, finns förresten redan på engelska. En resa "to the other side of Europe and back" och "a charismatic Bulgarian police officer" som väcker känslor i Fry utlovas, men jag kan sätter mig på händerna och väntar på den svenska utgåvan.

Höstens böcker, del 5

Orkar ni med ännu en del i serien...?

Minotaurs höstutgivning gäller det nu, och förlaget toppar klokt nog med en ny bok av min favorit Stephen Booth. Dödens plats heter hans nya kriminalroman som kommer ut i augusti och det skulle förvåna mig mycket om den inte är lika bra som de fem föregående böckerna i serien. Minotaur kan också berätta att BBC planerar en tv-serie baserad på Stephen Booths böcker. Bokringens entusiastiska recensioner av dessa finns här.

Nykomlingen Simon Beckett verkar intressant. I Dödens kemi skriver han om David Hunter, en före detta rättsantropolog, som numera lever ett tillbakadraget liv som läkare i en liten by i Norfolk. När två unga kvinnor hittas mördade vill den lokala polisen ha hans hjälp och Hunter låter sig motvilligt övertalas etc.

Reginald Hills böcker har jag nästan slutat läsa, eftersom det blir så jobbigt. I oktober kommer I minnenas tecken, och Peter Robinsons nya, En bit av mitt hjärta, släpps månaden innan, i september. Kanske kommer jag inte att läsa den heller, på grund av tidigare nämnda problem. Jag har tyvärr ingen aning om vilka böcker i ordningen detta är.

Däremot hamnar Måntunneln av Jim Kelly på min lista. Det är tredje boken om journalisten Philip Dryden, se Bokringens recensioner av Vattenuret och Den förlorade sonen. Jag hoppas på en spännande utveckling av Laura-fallet!

Måntunneln

Jim Kelly
MÅNTUNNELN
Kriminalroman - Minotaur
[-]

Jim Kelly är en författare som jag av någon anledning som jag inte ens själv begriper har gett osedvanligt många chanser. På något sätt har jag trots alla vresiga invändningar jag har haft mot hans böcker ändå gillat att läsa om journalisten Philip Dryden och hans trogne vapendragare Humph, en sunkig taxichaffis som fördriver väntetiden med att studera språkkurser via bilens kassettbandspelare och fylla på sitt förråd av miniflaskor med sprit genom körningar till Stanstedflygplatsen. Tillsammans slåss det udda paret mot väderkvarnar... eh, brottslingar och deras nästan motvilliga vänskap är småmysig att läsa om. Men nu är det slut på smekmånaden. Inga fler böcker av Jim Kelly kommer över min tröskel i fortsättningen. Måntunneln orkade jag inte ens läsa ut.

Nå ja, så här långt kom jag i alla fall: Dryden har inte mycket att pyssla med på jobbet, så han och Humph tillbringar dagarna med att åka omkring i den gamla rostiga taxin och leta efter lämpliga uppslag till artiklar. En dag hamnar de ute på en arkeologisk utgrävning en bit utanför staden Ely. Under andra världskriget låg där ett läger för italienska och tyska krigsfångar och i en mystisk tunnel, kanske en gång använd som flyktväg, har man hittat liket av en man som blivit skjuten i huvudet. På något sätt lyckas man identifiera det mycket gamla skelettet som en italiensk fånge. Det märkliga är bara att mannen snarare tycks ha tagit sig in i lägret än försökt fly därifrån! som förlaget så upphetsat ropar. Polisen är inte särskilt intresserad (och inte jag heller), men Dryden tycker att det luktar artikeluppslag och forskar ivrigt vidare i saken. Det ska komma att handla om en inbrottsvåg som pågick som intensivast vid tiden för kriget (gäsp), konststölder (gäsp, gäsp) och gamla människor som en gång bodde på gamla herrgårdar (suck).

För en gångs skull kommer faktiskt efterordet (det förhatliga...) väl till pass. Trots att jag som sagt aldrig blev intresserad eller fångad av intrigen, utan avbryter min läsning innan jag ens har kommit till halva boken, tänkte jag att det kunde vara kul att läsa om hur det gick för de inblandade i den här soppan. Det var det inte. Heller. Inga fler böcker av Jim Kelly, utlovade jag i recensionens början, men vill bara komma med ett liten brasklapp. Skulle författaren mot all förmodan skriva en bok som helt och hållet utspelar sig i Humphs gamla taxi vill jag gärna läsa den.

Den förlorade sonen

Jim Kelly
DEN FÖRLORADE SONEN
Kriminalroman - Minotaur
[0]

Förra året läste jag Jim Kellys debutroman Vattenuret, läsvärd, men tyvärr inte riktigt helgjuten. Intrigen svajade ibland och jag hade även vissa andra invändningar, men bland det jag uppskattade fanns huvudpersonen, antihjälten och journalisten Philip Dryden samt det mycket speciella persongalleriet, t ex den udda taxichauffören Humph. Det var tillräckligt för att jag skulle vilja läsa författarens andra kriminalroman, en fristående fortsättning på Vattenuret.

Den här gången hamnar Philips stackars hustru Laura i centrum för handlingen. Efter en allvarlig bilolycka ligger hon i koma och vistas sedan fyra år tillbaka på ett exklusivt sjukhem, något Philip inte alls har råd med egentligen, men som han genom vissa trick har fått försäkringsbolaget att betala. Spännande är att Laura nu har börjat göra små försök till att kommunicera med omvärlden. Med hjälp av en sorts maskin kan hon trycka fram bokstav för bokstav i meddelanden som oftast är totalt obegripliga, men där Philip ibland kan tyda vissa ord. I samma rum som Laura ligger den cancersjuka Maggie, en kvinna som har haft ett hårt liv. Som ung förlorade hon flera medlemmar av sin familj, bland annat sin lille son, när ett bombplan störtade intill hennes hem. Den tragiska händelsen fick följder som ingen hittills vetat något om, inte förrän Maggie nu bestämmer sig för att berätta vad som verkligen hände den där kvällen.

Med Den förlorade sonen fortsätter Jim Kelly i samma stil som i Vattenuret, faktiskt ända ner till den förhatliga efterskriften. Det är lagom spännande, en ganska ordinär brittisk deckare, fast inget jag känner mig särskilt överväldigad av. Händelserna i boken är tragiska, men jag blir ändå aldrig riktigt gripen av dramatiken. Bokens enda spänningsmoment finns i mina ögon i skildringen av Laura, som i och för sig ligger blixt stilla i koma... Det är bara för att få reda på hur det går för henne, om hon blir frisk och vaknar upp eller inte, som jag kommer att läsa mer av Jim Kelly.

Ett sista andetag

Stephen Booth
ETT SISTA ANDETAG
Kriminalroman - Minotaur
[+]

Detta är den femte boken om kollegorna Cooper och Fry och för trogna Bokringsbesökare behöver jag väl vid det här laget inte dra upp hur olika de båda poliserna är, vad de har för tidigare historia och så vidare (om du inte har någon aning kan du gärna ta en titt på recensionerna av de tidigare böckerna). I den förra boken, Blindspel, fördes ett antal nya personer in i den pågående handlingen och ett par av dem figurerar även i Ett sista andetag. Till exempel har Diane Frys lillasyster Angie, den sedan länge försvunna, flyttat in hos Fry, om inte för gott, så för ett tag i alla fall. Andra personer har flugit sin kos, men ständigt lika närvarande är landskapet, det karga i Peak District, de små byarna och dess invånare.

Samtidigt som Fry så gott det går försöker hantera sin nya, ovana livssituation har hon som vanligt en del att göra på jobbet. En livstidsdömd mördare, Mansell Quinn, kommer i dagarna att bli frisläppt från fängelset i Derbyshire och allmänheten varnas, med all rätt visar det sig. När Quinns exhustru hittas mördad verkar allt tyda på att han är ute efter att hämnas gamla oförrätter. Quinn blev fjorton år tidigare dömd för det brutala mordet på sin älskarinna, som också var bäste vännens hustru. Men omständigheterna i fallet är som man säger oklara. Till att börja med förklarade Quinn att han var oskyldig, men senare tog han på sig skulden, för att ytterligare en tid senare återigen hävda sin oskuld. Varför? Och varför kan man nu inte hitta Quinn? Och i hur stor fara svävar egentligen Ben Cooper, med tanke på att det var hans pappa som en gång i tiden grep Quinn?

"Lite ljummet intressant", tyckte jag i min recension att den förra boken, Blindspel, var (i och för sig ett omdöme jag har fått ta tillbaka när jag läst om boken. Ibland undrar jag var jag får allt ifrån...). Ett sista andetag biter sig däremot fast direkt, med en intrig som är spännande, med oväntade vändningar och bra personskildringar. Mitt intresse för polisprivatliv får sitt, Ben Cooper ensam i sin lilla lägenhet i staden med sina katter, Diane Fry hemma hos sig med struliga, men efterlängtade, men struliga syrran. Tackar, ännu en bok att återvända till i den enda kriminalserie jag faktiskt läser om med ojämna mellanrum (- för att inte tala om hur snygga böckerna faktiskt är bredvid varandra i bokhyllan)!

Vattenuret

Jim Kelly
VATTENURET
Kriminalroman - Minotaur
[0]

Omslaget till Vattenuret pryds av glödande lovord från storheter som Donna Leon, Colin Dexter och Val McDermid och en sådan bok blir man ju lite nyfiken på. Vattenuret, ja, det är över huvud taget mycket vatten, översvämningar, drunkningsolyckor etc, i den här boken där huvudpersonen heter Philip Dryden (på svenska skulle han väl ha hetat Torkel...). Dryden jobbar som journalist på den lilla landsorttidningen The Crow och jag kan genast börja kryssa i min mentala checklista för manliga huvudpersoner i kriminalromaner. Ensamvarg? Ja. Alkoholproblem? Njae. Men trasslig familjesituation då? Ja, det kan man lugnt säga. Drydens hustru Laura ligger sedan ett par år tillbaka i koma på ett dyrt privat sjukhem, följden av en bilolycka då Dryden satt bakom ratten.

Annars är han en sann antihjälte, Dryden, rädd för vatten, hundar, höjdar, ja, för det mesta faktiskt. Men det är i vanliga fall inget större problem, jobbet innebär till exempel inga direkta utmaningar, det är mestadels rutinuppdrag om kvinnoföreningsmöten och guldbröllop. Privat håller han sig oftast på sin kant, eller i sin bostad, PK 122, en av marinens utrangerade kustpatrullerande båtar. Men så hittar lokalpolisen liket av en man i bagageutrymmet på en bil som dumpats i floden och ganska snart ett till, en död man, eller egentligen bara ett skelett, på taket till byns stolthet, den medeltida katedralen. Har de båda dödsfallen något samband? (Gissa...)

Vattenuret är författarens debutroman, ytterligare en lyckad satsning från Minotaur. Jag hoppas ändå att nästa bok, som faktiskt kom i februari i år, The Fire Baby, även den med Philip Dryden som huvudperson, kan bli ännu ett strå vassare. bland sackar det, läsningen känns en aning seg, trots (eller kanske på grund av) alla turer i intrigen. Men jag gillar Dryden och personerna i birollerna, en salig blandning av zigenare, en homosexuell präst, en mycket speciell taxichaufför, reportrar med varierande kapacitet på The Crow, affärsidkare och poliser. Plus också för skildringen av hur det går till på den lilla tidningsredaktionen. Jim Kelly är själv journalist, just nu på något större tidningen Financial Times, så det känns insatt och levande. Minus för den avslutande resumén i slutet av boken (X flyttade till Y, Z avled till följd av sina skador, medan W öppnade konditori i garaget och så vidare), lika irriterande i böcker som i filmer.

Kameleonten

Jules Hardy
KAMELEONTEN
Kriminalroman - Minotaur
[+]

Om lagen inte tillämpar dödsstraff när man tycker att det är befogat, om brottslingar gång på gång lyckas undkomma straff, har man då rätt att ta lagen i egna händer och själv släcka livet hos den människa som begått ett särskilt avskyvärt brott? Ja, det tycker i alla fall mr Candid. Likt en undanglidande skugga har han i många år ägnat sig åt ett privat korståg mot brottslighet, i Portland, Los Angeles, Miami, San Diego, ja, över hela USA. Antalet lik växer, våldtäktsmän och pedofiler och langare av narkotika och barnporr hittas döda, mördade, till och med inne på slutna fängelser med mycket hög säkerhet. Ändå menar en del att Mr Candid är en påhittad legend, "en önskedröm", men polisen är övertygad om att han finns. Till exempel talar över nitto döda sitt tydliga språk. Trots detta har man inget annat spår än en ganska otydlig fantombild och en allmängiltig gärningsmannaprofil.

Kriminalinspektör Flanagan arbetar vid Miamipolisen när han får korn på denne seriemördare. Flanagan, lång och kraftig med skrynkliga kläder och rufsigt, blont hår - Rolf Lassgård skulle säkert kunna spela honom i filmatiseringen - tar till och med ut sina semesterdagar för att i lugn och ro kunna undersöka fallet närmare när en påtaglig ledtråd av en slump kommer i hans väg. Ett annat spår i bokens intrig handlar om Twyla, vacker, men alkoholiserad husmor (nej, sjukvårdsdirektör ska det ju heta), på vårdhemmet Smaragden, ett ställe som verkligen sett bättre tider, precis som patienterna (nej, gästerna). En av dem är den skröpliga Iris, vars käraste ägodel är fotot på den vackre sonen, en mystisk man, som sköterskan Bronwen blir nyfiken på. Berättelsen svänger sedan som en pendel, mellan depressionens Amerika på tjugotalet och en het sommar i slutet av nittiotalet, mellan olika karaktärer, bland annat en som skriver brev, en viss C...

Kameleonten är denna brittiska författares andra bok, en välskriven, skrämmande och, som det känns, realistisk skildring av den undre världen i USA, om övergrepp och våld och om de som försöker styra upp i skiten, även om metoderna skiljer sig rätt rejält åt. Det är faktiskt riktigt ruskigt om man är extrakänslig av sig, som jag, som flera gånger får gåshud medan jag läser. Men jag får också en oförglömlig läsupplevelse, om arv och miljö, om det goda och det onda här i världen och var gränsen egentligen går, om man ens kan veta en sådan sak.

Blindspel

Stephen Booth
BLINDSPEL
Kriminalroman - Minotaur
[+]

Stephen Booth har blivit en av mina allra största favoriter när det gäller kriminalromaner, så när han kommer ut med en ny Cooper-Fry-bok är det en riktig högtidsstund för mig. I den fjärde boken i serien har kriminalassistent Ben Cooper och hans chef, kriminalinspektör Diane Fry, fortfarande inte rett ut sin trassliga relation och jag verkar aldrig kunna tröttna på att läsa om deras komplicerade förhållande. Möjligen är inte alla lika besatta som jag, så därför kan jag inte rekommendera att man börjar med den här boken om man aldrig har läst författaren förut. Eftersom förhållandet mellan Cooper och Fry inte utvecklas nämnvärt i Blindspel förstår man nog inte särskilt mycket om man man inte har läst någon av de föregående böckerna.

Och kanske blir man inte heller lika översvallande entusiastisk inför Stephen Booth om Blindspel är den första boken man läser. Inte så att den blev en besvikelse, boken är verkligen inte dålig. Nej, snarare är den bara minst bra av de böcker som hittills har kommit ut i serien. Intrigen är blott ljummet intressant, behållningen för mig ligger i att jag återigen får träffa mitt favoritpolispar, om jag nu får bunta ihop de två motpolerna till ett "par". (Jag misstänker nämligen att ingen av dem skulle gilla det något vidare... [= ganska besatt kommentar])

Handlingen då, den "ljummet intressanta"? Fry håller i utredningen av ett fall där en ung kvinna, Emma, är anmäld saknad sedan två år. De förtvivlade föräldrarna lever fortfarande i hopp om att dottern en dag ska komma tillbaka. De ger ett allmänt förvirrat intryck och det är inte lätt för polisen att få deras hjälp i utredningen. Mitt i alltihopa lånas Ben Cooper ut som rådgivare till något som kallas för landsbygdsteamet, det vill säga de små byarna i Peak District, där handlingen sedan utspelar sig till största delen. En man har hittats mördad, en man som bodde i den lilla byn Withens, och som Cooper snart upptäcker vill man där helst sköta sig själv. Att kalla byn inavlad är kanske att gå lite för långt, men så gott som alla är släkt med alla och de har vad det verkar en hel del skumma affärer för sig. Polisen är därför inte särskilt välkommen när de försöker gå vidare med mordutredningen, men voilà! Man upptäcker att det finns ett samband mellan Frys och Coopers respektive fall och så korsas deras vägar återigen. Nya, bra personer förs in i handlingen, som Tracy Udall, tuff polisassistent och ensamstående mamma, och dessutom någon som verkar misstänkt lik ett love-interest för Ben!

Iskallt spår

Stephen Booth
ISKALLT SPÅR
Kriminalroman - Minotaur
[+]

Det är tidigt på morgonen. Det är mörkt och kallt och snöigt och kriminalassistent Ben Cooper fäller huttrande upp kragen till sin oljerock, ända upp till kanten av tweedkepsen. Det är vinter i Edendale, men inte vilar busarna för det. Cooper får strax ett larm om en grov misshandel och därefter hittar man redan i bokens inledning i rask fart både ett och två dödsoffer som möjligen har tagit livet av sig, möjligen har frusit ihjäl i den stränga kylan.

Det är dock inte slut med detta. Ett dött spädbarnslik upptäcks under vingen på ett gammalt flygplansvrak, samma flygplan som en ung kanadensisk kvinna rest till Edendale för att undersöka närmare. Inget verkar hänga ihop till att börja med, men det gör det ju förstås ändå. Kriminalsinspektör Diane Fry får fullt upp när hon ska börja nysta i alla härvor. Polisen är underbemannad och Frys liv blir ju inte heller enklare av att den egensinnige Cooper som vanligt vägrar gå i hennes strikta ledband. Än värre blir det när han faktiskt verkar hysa något som liknar ett varmt intresse för den vackra kanadensiskan.

Den tredje boken i serien om poliserna Ben Cooper och Diane Fry handlar en hel del om det förflutna, om mörka hemligheter, familjefejder och om kriget, det som bara omnämns just så, utan en tanke på alla de krig som utspelats sedan dess. Även i nationalparken Peak District, det populära turistområdet i norra England där Booths senaste bok förstås utspelar sig även denna gång, finns det spår av andra världskriget. Spåren är ibland synliga för ögat, som flygplansvrak där motordelar och trasiga vingar ligger utspridda över landskapet, men också mer subtila i form av människors öden och minnen av krigstiden. Iskallt spår sägs vara fristående, men som Booth-fan tycker jag förstås att man gör bäst i att läsa alla tre böckerna. Carla Wiberg har gjort en så gott som felfri översättning, alltid värt att uppmärksamma lite extra.

I ondskans spår

Peter Robinson
I ONDSKANS SPÅR
Kriminalroman - Minotaur
[0]

När polisen gör en utryckning till ett bostadsområde i Leeds på grund av ett våldsamt familjegräl, gör man samtidigt en fruktansvärd upptäckt i husets källare - ett av rummen har använts som begravningsplats. Ur det stampade jordgolvet sticker vad som först ser ut som små svampar upp. Det är inga svampar. Det är människotår. Överkommissarie Alan Banks har länge letat efter någon som gått under namnet Kameleonten, en förmodad men ännu oidentifierad seriemördare, som härjat i trakten. Det verkar nu som om man äntligen har hittat den skyldige, en respekterad lärare. För ovanlighetens skull börjar boken i slutet av utredningen, men det ska visa sig att fallet ändå är långt ifrån klappat och klart.

Ledtrådarna går långt tillbaka i det förflutna och många människors liv blir påverkade när polisen börjar gräva i fallet. Den misshandlade hustrun, t ex, hon bär på en hel del hemligheter, upptäcker Banks, men eftersom hon påstår sig ha drabbats av minnesförlust, blir det ingen lätt match att förhöra henne om händelseförloppet. Kameleonten själv hamnar efter ingripandet på sjukhus med krossad skalle och polisen som åstadkom detta hävdar självförsvar. Visserligen hann den misstänkte hugga ihjäl hennes kollega med machete, men det blir ändå läge för internutredning. Här kommer vår vän Annie Cabbot in i bilden, hon arbetar nu som kriminalkommissarie vid just denna avdelning, en nödvändig pinne på den karriärstege hon bestämt sig för att klättra uppför.

I ondskans spår bjuder på väldigt otäck läsning, flera gånger känner jag mig rejält illamående, faktiskt. Men det är spännande och välskrivet, om än ganska annorlunda den förra boken, En ovanligt torr sommar. Eller rättare sagt, den förrförra boken, för tyvärr har förlaget av någon anledning hoppat över den föregående boken i serien, Cold is the grave. Det gör att det känns som om man missat något, vilket man ju också har, både när det gäller Banks privatliv och hans yrkeskarriär. Detta är den tolfte boken i serien, den andra på svenska, och förhoppningsvis kommer böckerna om Alan Banks i kronologisk ordning i fortsättningen. Annars tappar man ju en del av det som är så läslockande och så bra med återkommande "seriedeckare". Såväl Banks som Robinson är värda ett mycket bättre öde än detta hattande fram och tillbaka.

Återkallad till livet

Reginald Hill
ÅTERKALLAD TILL LIVET
Kriminalroman - Mintoaur
[+]

Året var 1963, den tid då den gamla guldålderns falnande solnedgång imploderade och övergick i den nya glitterålderns psykedeliska gryning. Under en urengelsk weekend på den gamla herrgården Mickeldore Hall i Yorkshire, med jakt och finare middagar, nannies och hemliga kärleksaffärer, inträffar ett mystiskt mord. Efter sitt erkännande sitter sedan den amerikanska barnsköterskan Cissy Kohler fängslad i nära trettio år för att ha varit med om att ta livet av sin arbetsgivare Pamela Westropp. När plötsligt nya uppgifter gör gällande att hon är oskyldig, släpps Kohler hastigt på fri fot och försvinner tillbaka till sitt hemland.

För trettio år sedan var den unge poliskonstapeln Andrew Dalziel snarare kraftig och muskulös och gjorde knappast skäl för sitt nutida smeknamn, Den Tjocke. En sak gäller dock fortfarande, han är övertygad om att Kohler är skyldig till brottet. Dalziels lojalitet till sin gamle, nu avlidne, chef för kriminalpolisen i Mid-Yorkshire får honom att ta sig an utredningen med välbekant kraft. Att hans vän och överordnade skulle ha haft fel i sina slutsatser, vill han inte höra talas om. När Den Tjockes närvaro blir mer än en aning besvärlig, föreslår polisledningen att han nog bör ta ut lite semester, främst för att alla andra ska få arbetsro. Detta blir en utmärkt anledning för Dalziel att ta sig över till andra sidan Atlanten, där han fortsätter bedriva sina efterforskningar så som bara han kan, beskrivet så elegant och roligt som bara Reginald Hill kan.
Återkallad till livet är den fjärde boken i svensk översättning, där vi läsare får det stora nöjet att möta Dalziel, en man som kliver fram som en burdus och överårig Karlsson på taket med kollegan Peter Pascoe i rollen som förståndiga lillebror. Redan 1992 kom boken i original, kronologiskt följer den på fantastiska Mysteriespel. Och det här är i stort precis lika fantastiskt bra, en lättnad efter min besvikelse över den en smula långtråkiga Det mörka arvet. Till sist: visst kan jag stå ut med ett och annat skriv-/stavfel, att han blir hon, att bara blir vara etc. Men när, som i den här boken, barnsköterska blir barsköterska, ja, då orkat jab inta med. Förhoppningsvis hinner det bli bättring innan den artonde (!) boken i Dalziel/Pascoe-serien, Arms and the Women, kommer på svenska.