Dödens kemi

Simon Beckett
DÖDENS KEMI
Kriminalroman - Minotaur
[0]

I den lilla byn Manham i sjödistriktet The Broads i Norfolk går livet sin gilla gång. Romantisk engelsk idyll? Nja. Hit kommer inga turister, förutom en och annan fågelskådare. Utbölingar, det vill säga personer som inte är födda i trakten, behandlas med iskall nonchalans och byns präst går runt och blänger på alla som inte lever enligt hans strikta regelbok. Här bor sedan några år tillbaka doktor David Hunter, en gång en av landets skickligaste rättsantropologer. Förr hjälpte han polisen att lösa de allra knepigaste fallen och skrev vetenskapliga artiklar om det kemiska förloppet vid en människas förruttnelse. Numera är David Hunter dock "bara" distriktsläkare. Efter att ha förlorat sin familj, hustru och liten dotter, i en bilolycka, kraschade även hans liv och det blev nödvändigt för honom att söka sig nya vägar för att orka överleva. Därav den ganska isolerade tillvaron ute på landsbygden. Ingen i Manham känner till något om Hunters bakgrund, och så skulle han helst ha sett att det fått förbli, men när två av byns kvinnor med bara några dagars mellanrum hittas mördade och svårt stympade blir han uppsökt av polisen och låter sig motvilligt övertalas till att hjälpa till med fallet.

"Forensisk antropolog" kallas doktor Hunter också ibland i boken, det var jag tvungen att slå upp. Forensisk vetenskap (på engelska forensic science) är "ett sammanfattande begrepp för de vetenskaper som har tillämpning på det kriminaltekniska området", ämnen inom naturvetenskap/teknik och medicin såsom biologi, fysik, kemi, rättskemi, rättsmedicin, rättsodontologi, rättspsykiatri och rättsgenetik. Journalisten Simon Beckett fick uppslaget till Dödens kemi när han skulle skriva en artikel om The National Forensic Academy i USA. På institutionen, som också är känd som The Body Farm, använder man riktiga människolik för att få till en realistisk träning för poliser och kriminaltekniker och den har också inspirerat till tv-serien CSI.

Och som ett "CSI Norfolk" skulle kanske Dödens kemi kunna beskrivas. Det kryllar av maskar och flugor och detaljerade beskrivningar av både det ena och det andra. Dödens kemi är ovanligt nog en kriminalroman som på samma gång är både originell och ganska banal. De första två tredjedelarna sträckläste jag, de mer tekniska skildringarna är lysande och mycket intressanta, men karaktärsbeskrivningarna lämnar en del att önska. Gärningsmannens motiv fick jag inte heller riktigt klart för mig, så när allt ska sys ihop på slutet känns det lite svajigt. Men det är en helt okej debut, och en i alla fall för mig oväntad vändning i intrigen höjer också temperaturen några grader. Enligt författaren själv har vi inte sett det sista av doktor David Hunter än, en ny bok är redan på gång även om Simon Beckett från början skrev Dödens kemi som en engångsföreteelse. Jag ska gärna ge hans nästa bok en chans, även om kemin inte riktigt stämde (haha) i det här fallet.