Vattenuret

Jim Kelly
VATTENURET
Kriminalroman - Minotaur
[0]

Omslaget till Vattenuret pryds av glödande lovord från storheter som Donna Leon, Colin Dexter och Val McDermid och en sådan bok blir man ju lite nyfiken på. Vattenuret, ja, det är över huvud taget mycket vatten, översvämningar, drunkningsolyckor etc, i den här boken där huvudpersonen heter Philip Dryden (på svenska skulle han väl ha hetat Torkel...). Dryden jobbar som journalist på den lilla landsorttidningen The Crow och jag kan genast börja kryssa i min mentala checklista för manliga huvudpersoner i kriminalromaner. Ensamvarg? Ja. Alkoholproblem? Njae. Men trasslig familjesituation då? Ja, det kan man lugnt säga. Drydens hustru Laura ligger sedan ett par år tillbaka i koma på ett dyrt privat sjukhem, följden av en bilolycka då Dryden satt bakom ratten.

Annars är han en sann antihjälte, Dryden, rädd för vatten, hundar, höjdar, ja, för det mesta faktiskt. Men det är i vanliga fall inget större problem, jobbet innebär till exempel inga direkta utmaningar, det är mestadels rutinuppdrag om kvinnoföreningsmöten och guldbröllop. Privat håller han sig oftast på sin kant, eller i sin bostad, PK 122, en av marinens utrangerade kustpatrullerande båtar. Men så hittar lokalpolisen liket av en man i bagageutrymmet på en bil som dumpats i floden och ganska snart ett till, en död man, eller egentligen bara ett skelett, på taket till byns stolthet, den medeltida katedralen. Har de båda dödsfallen något samband? (Gissa...)

Vattenuret är författarens debutroman, ytterligare en lyckad satsning från Minotaur. Jag hoppas ändå att nästa bok, som faktiskt kom i februari i år, The Fire Baby, även den med Philip Dryden som huvudperson, kan bli ännu ett strå vassare. bland sackar det, läsningen känns en aning seg, trots (eller kanske på grund av) alla turer i intrigen. Men jag gillar Dryden och personerna i birollerna, en salig blandning av zigenare, en homosexuell präst, en mycket speciell taxichaufför, reportrar med varierande kapacitet på The Crow, affärsidkare och poliser. Plus också för skildringen av hur det går till på den lilla tidningsredaktionen. Jim Kelly är själv journalist, just nu på något större tidningen Financial Times, så det känns insatt och levande. Minus för den avslutande resumén i slutet av boken (X flyttade till Y, Z avled till följd av sina skador, medan W öppnade konditori i garaget och så vidare), lika irriterande i böcker som i filmer.