Ensam

Jo, det blev ju lite mer Strindberg med Bokcirkeln i P1, kortromanen Ensam (1903) som jag hittade på Projekt Runeberg. Det tredje äktenskapet, det med Harriet Bosse, håller på att gå sönder, författaren är nu 54 år, lite äldre och klokare och säkert ganska trött på allt bråk och tjafs i privat- och arbetslivet. Och han börjat tänka till också: Om jag bara haft en gnista medlidande med deras känslor jag sårat! Om! Men det var väl för mycket begärt av en ung man som aldrig erfarit något deltagande från de andra!

Och fortfarande ogillar han hundar, detta orena djur! Noterar annars många citat om ensamhet och om livet medan huvudpersonen (Strindberg själv, får man anta) strövar omkring i Stockholm med alla minnen, nästan stryker längs väggarna för att inte träffa någon jobbig bekant som vill prata. Han lever ensam, i sällskap med Balzacs femtio volymer med fyra tusen personer (en tysk har räknat ihop dem!) eller med karaktärerna han skildrar i sina texter, men när arbetsdagen är slut blir det återigen så tomt och han längtar tills klockan ska bli tio så att han kan få gå och lägga sig!

Precis som panelen hoppade jag över de två långa dikterna, eller skumläste dem. Inget för mig. Men det andra, mycket fint och visst känner man en viss värme för den åldrande giganten:

Man rår slutligen ensam om sin person. Ingens tankar kontrollera mina, ingens tycken, nycker trycka mig. Nu börjar själen växa i nyförvärvad frihet, och man erfar en oerhörd inre frid och stilla glädje och en känsla av säkerhet och självansvar.

Till sista Strindbergsträffen läser vi Ett halvt ark papper, även den från 1903.