Insekternas sång

Kristina Sandberg
INSEKTERNAS SÅNG
Roman - Albert Bonniers Förlag
[0]

Nej, någon hästtjej var jag aldrig. Ändå kan jag identifiera mig med flickorna på ridlägret på Åsens ryttargård, som den här boken handlar om. Fjorton flickor i olika åldrar och med olika bakgrund tillbringar ett par heta sommarveckor tillsammans. Där finns den tysta, som mest bara hänger med, den tuffa och brådmogna, hårdsminkad med mascaraklumpar hängande i de tunna ögonfransarna, det är det bekanta flätandet av varandras hår, tuggummi och läppglans, bad i kalla insjöar, midsommarfirande. Föreståndarinnan Miriam, en kvinna fast i ett problemfyllt äktenskap, och de unga ridlärarna Åsa och Monika jobbar på och gör sitt bästa för att ge flickorna det de - eller deras föräldrar - betalat för. De vuxna verkar inte märka mycket av den hotfulla stämningen som uppstår i lägret.

Kristina Sandberg debuterade 1996 med romanen I vattnet flyter man. I sin nya bok skriver hon återigen om hur det är att leva där i gränslandet mellan barndom och pubertet. En generationsroman om man så vill, om att växa upp och bli kvinna, vilket förstås känns ganska underbart efter alla Lundellar, Kerouacar, Östergrenar. Precis som jag hade författaren svårt att identifiera sig med dessa pojke-blir-man-skildringar och bestämde sig för att det var tonårsflickornas uppväxt hon ville skildra i sitt författarskap. Det är bara att tacka och ta emot.

Insekternas sång är en bra och spännande bok, språket flyter och det är som sagt lätt att känna igen sig. Tyvärr dras betyget ned en del på grund av det abrupta slutet. I princip alla trådar lämnas hängande i luften, vilket är synd på en så fint uppbyggd berättelse. Man får faktiskt inte behandla sin läsare hur som helst...