Kyoto och fjärilarna

Lennart Ramberg
KYOTO OCH FJÄRILARNA
Thriller - Kabusa Böcker
[0]

På en miljöforskningsstation på Svalbard väntar doktoranden Kimi Hoorn nervöst på att hans chef ska dyka upp och ta tag i sitt livs stora projekt. Eftersom han tyvärr aldrig dyker upp blir det Kimi som får sköta stora presentationen och genomförandet, dvs se till att en enorm ballong kommer upp i luften, mäta halterna av växthusgasen fluormetan i atmosfären och sedan analysera resultaten. Men det är något som inte stämmer med mätningarna och Kimi forskar vidare. Till sin hjälp får han snart miljöorganisationen Serve Earth som är ute i samma ärende, efter en inbjudan från Kimis just nu frånvarande chef. Att Serve Earth sedan också är mycket intresserade av att hamna i media hör kanske till? Men till vilket pris som helst?

Samtidigt långt borta i Sibirien: ett aluminiumsmältverk förbereder sin börsnotering utomlands och vad miljönissarna har för sig är naturligtvis mycket intressant. Den farliga gasen fluormetan produceras nämligen främst vid aluminiumproduktion och med tanke på Kyotoprotokollet vill det till att man nu börjar ta ansvar för vad man släpper ut. Särskilt om man drömmer om att så snart som möjligt få slippa ifrån det smällkalla klimatet och hustrun redan har börjat titta på hus på franska rivieran...

En bok om så högaktuella och viktiga ämnen som miljöforskning och klimathotet hade jag verkligen förhoppningar om att kunna rekommendera, såväl till redan övertygade som alla andra. Får man dessutom i sig lärdomarna i thrillerform borde väl succén vara ett faktum. Men det funkar tyvärr inte riktigt så. Finansmannen och it-miljonären Lennart Ramberg är mycket väl insatt i det han skriver om, men som det så ofta blir när man vill få med så mycket fakta som möjligt glöms läsbarheten bort lite. Det märks att författaren har doktorerat i teknisk fysik. Teknisk. Fysik. Ja, precis. Annars kommer jag faktiskt att tänka på Dan Brown när jag läser Kyoto och fjärilarna, berättartempot är högt och det klassiska bladvändarknepet där berättarperspektivet skiftar ofta används med framgång. Tyvärr är Ramberg lite väl förtjust i sin manlige huvudperson, precis som Brown och hans Robert Langdon, och någon borde ha sett till att det allra sista kapitlet fick ett helt annat utseende!