Fågeln som vrider upp världen, V

Slut! Fini! Men jag utbrister inte i något "Äntligen", Haruki Murakami har gett mig härlig och tankeväckande läsning och det känns lite sorgligt att lämna hans surrealistiska och mycket speciella värld. Jag gillade att läsa boken med sällskap i form av Bokcirkeln i P1. Det funkade bra att dela upp läsningen i portioner om ca 150 sidor, att stanna till efter varje del och lyssna på diskussionen. Det fick mig att lägga märke till andra saker och detaljer som jag annars säkert hade missat.

I sista delen flyter dröm, verklighet och mardröm ihop än mer, de olika världarna vävs in i varandra och intrigen stegras med rasande fart. Toru fortsätter att gå över gränser och hamnar återigen i den hotellsvit han besökt många gånger i sitt medvetande. Eller hur det nu är med det ... I denna parallella värld begår han ett brott som när han vaknar upp till verkligheten igen, när han återvänder till sin plats på brunnens botten, visar sig ha en sorts motsvarighet IRL. Och därigenom kommer flödet i gång i hans liv igen, brunnen fylls av vatten, han är renad och kan gå vidare. Ah, ljuva symbolik :)

Och jag fick så klart inte svar på alla mina frågor och funderingar, men det behövdes inte. Det här handlade om något helt annat. Jag har fått en bra introduktion till Murakamis författarskap och kommer definitivt läsa mer. Kanske kan jag t o m göra ett nytt försök med Norweigan Wood, där jag avbröt läsningen efter halva boken. Eller ska jag hellre välja något annat? Boktipsa gärna!