Liljekonvaljkungen

Ylva Eggehorn
LILJEKONVALJEKUNGEN
Roman - Albert Bonniers Förlag
[0]

Ylva Eggehorn och jag tillhör egentligen inte samma generation, hon är född 1950 och jag knappt femton år senare. Att jag ändå känner ett slags släktskap, beror nog mycket på min egen unga föräldrageneration, men säkert också på vad hon berättar om sina tidiga läsupplevelser. Det röda garnnystanet i Historien om Någon och Josef, paraplymakarens son har visst satt djupa spår även i mig...

Huvudpersonen i Liljekonvaljekungen växer alltså upp under sent femtiotal och tidigt sextiotal. I villaområdet i Älvsjö leker hon med bästisen Mimmi, aldrig mamma-pappa-barn för dockor är så tråkiga. I stället sätter de upp små teaterstycken bakom buskarna i trädgården, inspirerade av film, böcker eller av verkliga händelser. Att det i närheten ligger ett mentalsjukhus, där de intagna i stor utsträckning får röra sig fritt ute i samhället, ger också uppslag till dramatik.

Jo, jag identifierar mig gärna med berättaren, på flera plan. Jag gillar henne så mycket att jag nästan blir irriterad över avbrotten som uppstår när hennes berättande avbryts av essäliknande texter om egnahemsbyggandet eller när författaren låter en judisk kvinna som vistas på mentalsjukhuset komma till tals. Helt malplacerat är det väl inte, men jag hade helst sett att boken enbart koncentrerade sig på att vara en tids- och barndomsskildring, sett genom flickans ögon. Där ligger denna, till stora delar självbiografiska och mycket välskrivna, boks allra största behållning.