In i öknen

Anna-Karin Palm
IN I ÖKNEN
Noveller - Albert Bonniers Förlag
[+]

Äntligen en ny bok av Anna-Karin Palm! Hennes tidigare produktion omfattar romaner och noveller i en skön blandning; Faunen, Utanför bilden, Målarens döttrar, Lekplats, alla har jag läst och tyckt mycket om. Denna gång blev det en novellsamling med sju berättelser som alla utspelar sig i varmare trakter, Nordafrika och Grekland. Med den första, Svart öken, hamnar vi direkt i en annan värld, hetta och torka, himlen är ljus, nästan färglös. Ett par befinner sig på semesterresa i Egypten och tillsammans med en infödd guide åker de iväg på olika utfärder runt i landet. Låter ju romantiskt och bra, men vad som skulle vara ett kärleksförhållande är bara destruktivt och obehagligt. Kvinnan i novellen går på tomgång, hon undviker mannens beröring i bilen, på promenader, så långt det går. Men öknen gör något med henne, vid anblicken av det steniga, gula landskapet fylls hon av en konstig ömhet som kändes som ett fysiskt begär. På ytan ser de räfflade sanddynorna stilla och orörda ut, men därunder sjuder det av liv.

I den starka Impregnatio finner en sörjande kvinna en tvilling till sitt inre landskap med en torr och stum ödslighet i den heta öknen, steril och frånstötande men samtidigt ren och tröstande som den allra heligaste plats. Människorna i boken befinner sig alla i olika stadier i livet, som i Den mörka punkten där en medelålders lärarinna med förvåning och en känsla av utanförskap betraktar sin växande familj. Barn, svärdöttrar, barnbarn, fler och fler nya människor som hon förväntas älska, kommer på besök i det grekiska sommarhuset, tar plats och luften från och ur henne. Hon stjäl till sig en ledig dag i tystnad, då hon tänker tillbaka på livet, så som det blev. Långnovellen Döden i Damaskus är ett spännande drama, där var och en av de medverkande i varsitt kapitel får komma till tals och beskriva en märklig händelse, iscensatt av en uttråkad äldre herre i skrynklig panamahatt, elegant och arokratisk, med helt uttryckslösa mörka ögon...

Ut och in ur varje novell kilar så sandödlorna, som en röd tråd, eller en liten maskot nästan, det är symbolrikt och laddat. Det är alltid uppfriskande att läsa Anna-Karin Palm, som gör som hon vill med språket. Det är vackert och spännande och jag blir lycklig över författarens alldeles egna formuleringar. Vilket härligt självförtroende!