Laurie Graham

Laurie Graham
LIVETS GODA
Roman - Bonnier Pocket
[-]

Poppy Minkel är femton år när vi träffar henne för första gången. Titanic har just förlist, bland de omkomna passagerarna var Poppys pappa, något som ska få en helt ny värld att öppna sig för Poppy. Hon är en oerhört naiv liten tjej, som inte alls kan förstå den tidens krav på en kvinna. Den ena grodan efter den andra hoppar ur hennes mun, mer eller mindre ofrivilligt, och hon hamnar i en del märkliga situationer. Min utgångspunkt är att hon är en ganska trevlig antihjältinna med mål i mun, rufsigt hår och utstående öron som ingen huskur rår på och jag ser fram emot att följa henne under de nära 350 sidor som boken består av. Det blir som en svindlande tur på en berg-och-dalbana.

Snart får Poppy klart för sig att hon är rik, arvtagerska till familjens framgångsrika senapsföretag, och att hon i princip har råd att göra vad som helst som faller henne in. Hon väljer dock inte att luta sig tillbaka och rulla tummarna eller gå på eftermiddagsvisit hos bekanta. Det är krigstid och Poppy vill göra en insats för sitt land. Främst ser hon fram emot att skickas till Frankrike för att gå klädd i fräsch sköterskeuniform och pyssla om stiliga, lite lagom sårade löjtnanter, men får tyvärr bara sticka strumpor till soldaterna för Röda korsets räkning. Sedan händer allt i en rasande fart, första världskriget tar slut, för Poppys del blir det kärlek, äktenskap, barnafödande och då och då lite business... Den enda gång tempot sänks en aning är väl när det berättas om vad Poppy har på sig, alltid någon djärv och färgstark egen kreation.

När jag valde den här romanen till min sommarläsning hoppades jag på en underhållande bok, med en kul och kraftfull hjältinna, "modern i viktoriansk tid", som det står på bokens baksida. Jag trodde att jag skulle gilla den, men det gjorde jag inte. Till dess fördel ska sägas att den är otroligt lättläst med korta kapitel, men förlagets liknelse vid Bridget Jones och Jane Austens hjältinnor fattar jag inte ett dugg av. Någon mr Darcy syns inte till, bara en sån sak... Nej, jag förstår mig inte alls på den här boken, som säkert ska vara rolig, men som jag bara blir trött på. Det som antagligen ska vara humor tycker jag har en hård ton, helt i avsaknad av värme. För att den här sortens litteratur ska fungera måste jag känna åtminstone någon sympati för huvudpersonen, men Poppy är en ganska förskräcklig människa, som utan att blinka överger först ett, sedan två barn, medan knähunden Beluga får följa med överallt, klädd i vadderade kavajer. Det som i bokens inledning, då Poppy är femton år, är lite charmigt och faktiskt ibland roligt, blir efter ett hundratal sidor oerhört tröttsamt att läsa om. Karaktären utvecklas inte för fem öre, hon förblir precis likadan boken igenom som när historien började. Gäsp, den här boken ska jag med varm hand vidarebefordra till någon som kanske uppskattar den mer. Intresserad?