Vargarnas rike

Jean-Christophe Grangé
VARGARNAS RIKE
Thriller - Albert Bonniers förlag
[0]

Anna ligger raklång på en rostfri brits i ett halvmörkt rum, med huvudet instucket i en vit, rund apparat. I en liten spegel ovanför henne visas små rutor i olika färger och hon får tala om vilka. Sedan följer ytterligare test, som avslutas med en parad av olika ansikten, Marilyn Monroe, Mona Lisa, Albert Einstein, alla känner Anna igen. Men så hajar hon till inför ett ansikte, en man i fyrtioårsåldern, blond, med barnsliga drag och stora ögon. Han är bekant, men var har hon sett honom tidigare? Det visar sig vara ett porträtt av Annas egen man och hon har inte känt igen honom.

Detta är inte Annas enda problem. Den senaste tiden har hon drabbats av egendomliga hallucinationer och märkliga minnesluckor. Vad är det som står på egentligen? Parallellt med detta händelseförlopp bedriver kriminalpolis kapten Paul Nerteaux jakt på en sällsynt brutal seriemördare och vad som har hänt med de unga kvinnorna som fallit offer vill du inte veta, så ruggigt är det. Det finns en gemensam nämnare, upptäcker kapten Paul så småningom. De mördade kvinnorna har alla turkiskt ursprung och de är i landet illegalt, ingen saknar dem när de är borta. För att komma vidare i utredningen tar Nerteaux hjälp av en före detta kollega, den numera pensionerade, råbarkade Schiffer, som har ett minst sagt skumt förflutet. Men sitt jobb kan han fortfarande och med hans okonventionella metoder ger polisen nya ledtrådar att jobba med i detta komplicerade fall.

Första halvan av Vargarnas rike är en spännande, intensiv thriller, som jag sträckläser medan intrigen byggs upp. Vi rör oss i Paris, i de turkiska kvarteren, bara det känns ju originellt och intressant. Men ungefär halvvägs in i boken förvandlas så det hela till något som påminner om en medicinsk thriller och sedan brakar maffiakungar, mystiska, maskerade män och knarksmugglare in i handlingen. Och det är väl inte riktigt min tekopp. Jag hade hoppats på psykologiska porträtt och mer om kulturkrockar mellan invandrare och fransmän, nu blir det action och våldsamma skottlossningar i stället. Avslutningen, den pratiga, tjatiga, orkar jag inte ens ta mig igenom. Så intressanta kändes inte personerna efter ett tag. Söker man på författarens namn på internet upptäcker man snart att han även är manusförfattare (Vidocq, De blodröda floderna). Vargarnas rike känns mycket riktigt också som en actionrulle, om än med några annorlunda, franska ingredienser.