Resor i skriptoriet

Paul Auster
RESOR I SKRIPTORIET
Roman - Albert Bonniers förlag
[0]

Ett skriptorium är en "lokal för skrivarbete där avskrivningsarbete utfördes förr i tiden", enligt ordboken. Jag kommer att tänka på ett kalt rum i ett kloster, där munkar sitter och skriver för brinnande livet. Berättelsen utgår också mycket riktigt från ett litet, spartanskt inrett rum där en man, mr Blank, sitter inlåst, eller kanske inte. Av rädsla för vad han kanske ska få reda på vågar han inte prova att öppna dörren... Varför han sitter där har han av allt att döma ingen aning om, han vet inte heller vem han är eller ens vad han heter. Så småningom börjar mr Blank läsa ett manuskript som han hittar i rummet, en berättelse om krig och generaler som utspelar sig i en okänd värld. På skrivbordet hittar han också en bunt fotografier som föreställer ett antal för honom obekanta människor. Har de med manuskriptet att göra, eller rent av med honom?

Vi får alltså följa denne mr Blank under en enda dag, en dag då han dels sitter och läser, dels talar med de personer som av olika anledningar kommer på besök i det lilla rummet. Det var redan från början detta som gjorde mig allra mest nyfiken på Resor i skriptoriet, eftersom förhandssnacket handlade om att det var karaktärer från Austers tidigare böcker som skulle dyka upp. Vilken underbar idé! Vilka skulle komma på besök? Vad skulle de säga och göra och hur skulle det påverka bokens handling? Möjligen var det mina högt ställda förväntningar som gjorde mig besviken, för detta spännande författargrepp blev inte alls lika lyckat som jag hoppades. Figurerna känns platta i jämförelse med hur de framstod i Austers tidigare böcker och även om jag uppskattar parallellen mellan mr Blank och mr Auster känns det som om man skulle ha kunnat göra så mycket mer av det här.

Till viss del känns ändå Resor i skriptoriet som Paul Auster i gammal god form, allt är mycket mystiskt och dubbeltydigt och jag kommer att tänka på New York-trilogin. Resor i skriptoriet är dock till skillnad från den omfattande trilogin liten och tunn, lite drygt 140 sidor bara. Jag tror faktiskt att man måste ha läst en hel del av Paul Auster för att över huvud taget få ut något av den här boken. Jag har läst en del, men inte allt, och måste rota i hjärnvindlingarna (och i bokhyllan) för att minnas alla de karaktärer som får äran att göra de små gästspelen. Aj, vad ont det gör att skriva, men inte ens för Paul Auster-fans är författarens senaste bok ett måste. Man kan läsa den och ha ganska trevligt under tiden, jag menar, det är ju ändå Paul Auster. Trots mina reservationer kommer jag faktiskt ändå att läsa om Resor i skriptoriet, ge boken en ny chans och förhoppningsvis funkar den bättre då. Det vore underbart.