Hembiträdet

Marie Hermansson
HEMBITRÄDET
Roman - Albert Bonniers förlag
[0]

Har vi inte alla gjort det? Gått på kvällspromenad i villaområdet, kikat in i de upplysta fönstren, beundrat gardiner, möbler, lyckliga familjer, kanske ibland fått en skymt av något som inte var avsett för våra ögon? Yvonne, som mest av en slump hamnar i ett ganska ordinärt villaområde, går ett steg längre. Efter det första besöket tar hon för vana att parkera bilen på en av gatorna och gå sin speciella runda, alltid på samma klockslag. Efter ett tag får hon en ganska god uppfattning om rutinerna i de flesta husen och kan till och med förutsäga graviditeter, skilsmässor och andra tilldragelser. Det var lite som en trygg gammal TV-serie, där det inte händer så mycket och där man lätt kan hoppa över ett avsnitt eller två och ändå hänga med i handlingen, berättar Yvonne.

Men det är ett hus hon inte riktigt kan få grepp om, Orkidévägen 9. Några människor har hon aldrig sett till och det är ofta hennes runda avslutas med att hon står framför huset och bara försöker förstå sig på det. När hon en dag får syn på en lapp på anslagstavlan där hon brukar ställar bilen förvandlas den ganska oskyldiga promenaden till något helt annat. Just Orkidévägen 9, eller snarare B Ekberg på adressen, vill ha ett hembiträde några timmar i veckan. Den smarta, välvårdade - och mycket uttråkade - organisationskonsulten Yvonne förvandlas till Nora Brick, i sjaskiga second hand-kläder. Först tänker hon sig bara att en anställningsintervju är hennes chans att få komma in i det mystiska huset, men Bernhard Ekberg väcker hennes nyfikenhet. Är han änkling, eller kanske frånskild? Hustrun som han talar så varmt om, var är hon, finns hon? Det är helt klart något som inte står rätt till i huset. Att jobba som hembiträde känns också som en utmaning för den ordningsamma Yvonne, det lockar minst lika mycket som att få veta mer om Orkidévägen 9.

Marie Hermansons sjätte bok får mig att känna mig lite kluven. Jag gillar inledningen, jag gillar också mitten, men den avslutande delen, då "mysteriet" ska knytas ihop gör mig inte särskilt imponerad. Jag försöker verkligen, men kan inte förstå Yvonnes motiv till egentligen något hon gör, vilket förstås är ett stort problem. Men så har jag väl heller aldrig varit så uttråkad som Yvonne... Över huvud taget känns personerna platta, replikerna stela och jag får ingen känsla av att ja, det här skulle faktiskt kunna hända. Nej, det här var inget för mig.