Jakten på Venus

JAKTEN PÅ VENUS
Andrea Wulf
Fakta - Leopard Förlag
[+]

Ni på sittplats är ni klara? Jajamensan, fattas bara! Den 5 och 6 juni är det nämligen dags för en världshändelse, något som sker för sista gången under vår livsstid. Ingen fotbollsmatch alltså. Nej, då kommer Venus, i form av en liten svart prick, färdas över solens yta i något som kallas Venuspassagen. Kanske ingen big deal för oss längre, men den 6 juni 1761 höll Venus, den klarast lysande av alla stjärnor, nyckeln till universums storlek. Detta i en tid då man inte hade någon riktig koll på avstånd eller var platser i världen egentligen låg, men astronomerna, med bl a Halley (med kometen) i spetsen, insåg att detta var en unik chans att med hjälp av diverse formler beräkna avståndet till solen och därigenom solsystemets storlek. Man måste bara sprida ut ett gäng personer över hela jorden så att de samtidigt kunde observera hela passagen, från Lappland i norr till Godahoppsudden i söder.

Detta var det första globala vetenskapliga projektet, som växte och frodades i ett århundrande då vetenskapen dyrkades. Och det fångade även allmänhetens intresse, också i Sverige. Skandinavien var det lättillgängligaste området på jorden där hela passagen skulle vara synlig. Men samtidigt som passageexpeditionerna planerade detta omfattande samarbete slogs deras arméer mot varandra, landområden bytte ägare, kartor ritades om. För vetenskapsmännen blev det farliga resor genom ett krigsdrabbat Europa och som om det inte var nog väntade sjösjuka och matbrist på långa och ganska långtråkiga resor, häftiga stormar eller kanske inga vindar alls så att fartygen låg och guppade i en frustrerad väntan. Trots alla förberedelser blev resultaten tyvärr alldeles för oklara för att man skulle kunna dra några definitiva slutsatser, men man skulle få en ny chans vid passagen åtta år senare, 1769.

Till en början undrade jag om mina vänner från Die Vermessung der Welt, Humboldt och Gauss, skulle dyka upp i den här boken. Det gjorde de inte. Lite svårt också när de föddes 1769 respektive 1777, hrm ... Däremot finns det gott om andra gubbar att lära känna, t ex Mason och Dixon (som även Thomas Pynchon skrivit om). Och en kvinna, Katarina den stora, som gärna ville visa omvärlden att hennes land visst var civiliserat och därigenom lade grunden till en mer omfattande forskning i Ryssland. Bokens sista knappa 100 sidor består av noter, listor över observatörer med mera, dessutom ingår ett rikt bildmaterial. Andrea Wulf, engelsk historiker och författare, berättar i ett efterord om hur skrivandet av Jakten på Venus blev en kapplöpning mot en astronomisk deadline, precis som passageexpeditionerna 1761 och 1769. Hennes spännande skildring av dessa gamla astronomer och deras arbete är faktaspäckad, men ändå mycket fängslande och lättläst.