Änglar

Marian Keyes
ÄNGLAR
Roman - Norstedts
[+]

Lika lekande lätt som en gallianoshot med vispgrädde glider de ner, Marian Keyes ofta ganska omfångsrika böcker och hennes senaste, Änglar, är förstås inget undantag. Här möter vi den ordentliga och plikttrogna (typiska storasystern) Maggie som tycker att hon lever ett högst normalt liv. Hon är gift med ungdomskärleken Garv, trygg och bra, och hennes sekreterarjobb på en advokatbyrå i Dublin är, tja, tryggt och bra. Därför blir hon helt tagen på sängen när hon a) upptäcker att Garv bedrar henne med en annan kvinna och b) får sparken från sitt jobb. Sånt händer bara inte henne!

Efter att ha famlat omkring i depressionens mörker efter chocken beslutar Maggie sig för att börja om på nytt med sitt liv. Eller åtminstone ta lite semester från det. Bästa väninnan Emily bor i Los Angeles där hon arbetar som manusförfattare. Maggie förstår plötsligt att det är just soliga, galna, glittriga Kalifornien som kan bota hennes livsleda. Marian Keyes, som själv tillbringade en tid i "Änglarnas stad" med att förhandla om ett filmkontrakt, har berättat att hon ville skriva en bok om alla de som inte lyckas i Hollywood och sin vana trogen skildrar hon även i sin senaste bok de tunga bitarna i livet. Drogmissbruk, cancer, arbetslöshet, depression, otrohet, ofrivillig barnlöshet och oönskade graviditeter är några exempel på de ämnen hon tidigare har skrivit om, i Änglar dyker ett par av dem upp igen.

Keyes har en sällsynt förmåga att fånga sina läsare, så även i den tredje boken om de irländska systrarna Walsh. (De två tidigare handlade ju om Claire (Vattenmelonen) och Rachel (En oväntad semester). Nu återstår alltså bara böckerna om Anna och Helen, vi väntar spänt.) Änglar påminde mig dessutom en aning om författarens Sista chansen, eftersom historien om hjältinnans liv under läsningens gång rullas upp på ett liknande sätt, ett grepp som också inbjuder till sträckläsning. Keyes varma humor, en glimt i ögat om man så vill, gör att det känns både underhållande och tröstande att läsa hennes böcker. Hur tragiska saker karaktärerna än råkar ut för, hur mycket man än kan känna igen sig själv i det de får vara med om, är det som om hon samtidigt vill säga "jag vet hur det känns". Kanske är det därför, plus det obligatoriska lyckliga slutet, som gör att hennes böcker så ofta kategoriseras som "mys-och-må-bra".