Typ trettio

Lisa Jewell
TYP TRETTIO
Roman - Albert Bonniers Förlag
[+]

Lisa Jewell har i alla fall skrivit ytterligare två böcker, Thirty nothing och One hit wonder, som toppar bestsellerlistorna. Jo, ja, jag vill förstås läsa dom också. Så avslutade jag recensionen av Ralphs party förra året och här är vi nu. Typ trettio blev denna knubbiga lilla boks svenska titel, som kan förklaras med att man ju inte alls behöver tycka att man är i trettioårsåldern bara för att man råkar ha fyllt trettio. Man är just bara typ trettio, som Nadine i boken säger, i alla fall tills att man har fyllt trettioett... Författaren vet antagligen en del om vad hon skriver om, hon är själv i ungefär samma ålder. Och kanske brottas hon också med samma problem som huvudpersonerna i boken, dvs hur svårt det kan vara att lägga sitt förflutna bakom sig, dumpa gamla ex och bara blicka framåt.

Nadine och Dig är kompisar sedan många år. Någon gång för länge, länge sedan hade de kanske något på gång som skulle kunna kallas förälskelse, men tajmingen var sämsta tänkbara och det hela rann ut i sanden. Nu är de bästa vänner i stället och är ganska nöjda med det. Nadine är den som Dig ringer till när han flippar ur över att ha vaknat upp med en sjuttonårig tjej i sängen och Nadine i sin tur kan alltid lita på att Dig vet precis vad han ska säga när hon har dumpat ännu en pojkvän efter de stipulerade tre månaderna. De har samma musiksmak, samma intressen, känner varandra utan och innan. Kort sagt, de är bästisar. Och något mer kan de ju aldrig bli, de är ju inte ens varandras typ. Men när Dig råkar springa på sin första stora kärlek, den underbart vackra blondinen Delilah, och börjar dejta henne igen, märker Nadine till sin förskräckelse att hennes reaktion inte alls är den förväntade, dvs glädje över kompisens stora tur i livet. Och Dig kan heller inte riktigt förklara sin irritation över att Nadine i sin tur ringer upp sin första riktiga (och helt gräsliga) pojkvän. Vad är det som håller på att hända egentligen?

Jag gillade Ralphs party, tyckte att det var helt okej underhållning, men Typ trettio är ändå snäppet bättre. Författaren har med denna andra roman fått ett skönt flyt i sitt berättande, så att jag bara läser och läser och läser. Den är svår att lägga ifrån sig, så mycket kan jag säga. Denna gång koncentreras handlingen till endast två (trevliga, sympatiska, allmänt bra) huvudpersoner, till skillnad från debutromanen där vi fick ett helt hyreshus fullt. En skön romantisk komedi, som rekommenderas, helt enkelt!