(Ja, alltså augusti månads tyska. Dagarna gick så fort där i slutet, jag glömde visst...)
Amokspiel är absolut en annan bok än Sebastian Fitzeks förra, debuten Die Therapie. Och visst hade jag gärna läst en liknande psychothriller igen, men som författare kanske man måste förnya sig ibland osv. Ändå kan jag omöjligt sluta jämföra de båda böckerna. Die Therapie hade t ex ett sparsmakat persongalleri. Det har inte Amokspiel, i detta gisslandrama vimlar det av folk. I centrum står, högst ofrivilligt, den krisande förhandlaren Ira. Hon skulle ju bara gå ner till närbutiken för att köpa läsk att skölja ner sin giftampull med, när hon blir mer eller mindre kidnappad av polis och förd till en radiostation i staden. Där har en galning tagit ett gäng besökare som gisslan och låst in sig i en studio för att leka Ring så dödar vi. Ira får avbryta sitt självmordsförsök och sätta i gång att jobba i stället.
Amokspiel är alltså inte alls samma bladvändare som Die Therapie, det gick mycket bra att lägga den åt sidan emellanåt, men jag tyckte ändå den hade sina kvaliteter. Främst i skildringen av Ira, som man genast tar till sitt hjärta. Om jag skulle skriva att språket flyter på bra vore jag väl ganska förmäten, med tanke på att min tyska är knagglig än, men jag upplevde ändå boken som relativt lättläst, om det inte varit för att det var en del personer att hålla isär. Inte min bästa gren på tyska. (Och Marianne har också har läst Amokspiel.)
Där ser man, vi tyckte i stort sett samma sak.
SvaraRaderaFitzek är ruggigt bra på personporträtt, men det verkar trassla sig för honom när det ska in mycket folk i handlingen.
marianne: ja, där ser man! Great minds etc... ;-)
SvaraRaderaJag hade förstås inga skyhöga förväntningar på Amokspiel efter att ha läst ditt omdöme, men ville ändå ge den en chans. Inte för att jag ångrar att jag läste den, men var den inte väl lång? Önskar nästan att Herr Fitzek koncentrerat sig på Saras story. Det hade kunnat bli en läskig psychothriller det!