Ur arkivet - 2002

Bokåret 2002 påverkades naturligtvis av världshändelserna, böcker om Afghanistan och talibaner strömmade ut från förlagen och jag läste ett par av dem.

Ana Tortajada
DET TYSTADE SKRIKET - En resa bland Afghanistans kvinnor
Reseberättelse - Wahlström & Widstrand
[+]

Det tystade skriket är ännu en av de många böcker om talibanstyret i Afghanistan som kommit den senaste tiden, närmare bestämt en reportagebok, skriven av den spanska journalisten Ana Tortajada. Tillsammans med ytterligare två kvinnor for hon sommaren 2000 till Pakistan och Afghanistan för att kartlägga kvinnornas och barnens svåra situation i de många flyktinglägren. Sällskapet bor i Peshawar, Pakistan, hemma hos vanliga familjer de knutit kontakt med via internet, människor som hjälper dem att ordna möten med olika instanser och som skjutsar dem till lägren. Spanjorskorna upptäcker att flyktingarna oftast inte alls bor, som man kanske kan tro, i tält från Röda korset. I stället bygger man egna små hus, av murar av soltorkat tegel, ibland täckta med trasor och plastskynken som tak. De senast anlända flyktingarna bor mer eländigt, i enkla tält gjorda av samma material. Det ska betalas markhyra också, precis som avgift för el och vatten. I vissa läger finns små tegelbruk, där flyktingarna arbetar hårt, även de allra minsta barnen, bokstavligt talat dygnet runt i stekande hetta för att få ihop till åtminstone mat för dagen.

Flyktingarna känner sig bortglömda och besökarna får mer än en gång anledning att skämmas å hela omvärldens vägnar. Många av hjälporganisationerna bedriver i största hemlighet skolor för att utbilda flickor och kvinnor, samt lika hemliga läkarmottagningar, där även kvinnor kan få hjälp och behandling. Men de nödvändiga bidragen från utlandet kommer allt mer sporadiskt och det blir svårare att få ihop pengar till verksamheterna. Organisationerna har också i egen regi startat olika tillverkningsföretag. Tortajada besöker, givetvis hela tiden iklädd den förhatliga, heltäckande burkan med liten nätglugg för ögonen, bland annat en liten broderiateljé och ett mattväveri. Sällskapet får till slut även möjlighet att besöka det trasiga Kabul, först under hård övervakning av en officiell guide, sedan mer fritt.

Ibland har man i väst en föreställning om att i Afghanistan är männen talibaner och kvinnorna lider under konsekvenserna av detta. Men så är det inte: i Afghanistan finns talibanerna, en beväpnad minoritetsgrupp som får stöd utifrån och som har tagit makten i landet och så finns den afghanska befolkningen, både män och kvinnor, som förvägras alla rättigheter, även om kvinnor är värst drabbade, skriver Ana Tortajada, som till grund för sin bok har mycket detaljerade dagboksanteckningar. Resultatet blir både gripande och engagerande läsning, om modiga och initiativrika människor som med dödsförakt bildar underjordiska nätverk och olika motståndsorganisationer i en fruktansvärd verklighet. I Afghanistan är allting ett elakt spel, säger den amerikanska representanten för FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, i Islamabad. Han fortsätter: USA ville förvandla Afghanistan till ett ryskt Vietnam och efter det kalla krigets slut fortsatte man förse islamisterna med vapen och pengar. USA:s regering har aldrig berättat för sina medborgare att den fram till nyligen stödde talibanerna, och deras fördömanden nu är bara ett spel för gallerierna.

Ana Tortajada återvänder till Barcelona i augusti 2000, där hon fortsätter sitt arbete för att omvärlden skulle få upp ögonen för förtrycket, men det skulle krävas helt andra aktioner innan det till slut inträffade. I slutet av boken finns en lista över relevanta elektroniska adresser. Den förra adressen till talibanernas hemsida, www.taleban.com, är f ö till salu just nu...

2002 års bästa roman var en bok som har stannat kvar hos mig länge. Sedan dess har det tyvärr varit ganska tyst om författaren som verkar ha brottats med personliga problem.

Helen DeWitt
DEN SISTE SAMURAJEN
Roman - Norstedts
[++]

När jag slog ihop den här boken, satt jag en stund och bara stirrade rakt ut i luften. Tagen, gripen, jo, men framförallt undrade jag över hur sjutton man ska bära sig åt för att recensera och göra denna härliga bok rättvisa. Nå, till det yttre är väl handlingen ganska okomplicerad. Sibylla, ensamstående mor till sexårige Ludo, arbetar med att bevara gamla årgångar av tidningar som Sportfiskaren och Papegojsällskapets månadstidning genom att skriva in dem på dator åt ett förlag. På gott och ont sitter hon hemma i sin ruffiga lägenhet och jobbar, medan sonen, som är mycket, mycket begåvad, ideligen stör henne med sina frågor. För att överhuvudtaget få en lugn stund parkerar hon honom framför videon. Inte blir det tecknat eller Teletubbies, nej, Ludo får insupa asiatisk visdom via Akira Kurosawas mästerverk De sju samurajerna.

Som i en klippbok ungefär, samlas exempel på Ludos litterära framsteg med Odysséen och isländska sagor på originalspråk, tillsammans med replikskiften ur Kurosawas film, de grammatikaliska särdragen hos hebreiska, komplicerade matematiska uträkningar och japanska tecken. Det var aldrig min mening att det skulle gå så här, berättar Sibylla, som först tänkt arbeta med Ludo enligt mr Mas princip. Fadern till den berömda cellisten, underbarnet YoYo, hade som motto att lära sonen en uppgift om dagen, till exempel ett kinesiskt tecken, men se det går inte alls med Ludo. Envist som bara en sexåring kan tjatar han sig till att få lära sig mer, och mer och ännu mer, och till slut sköter han sin undervisning på egen hand, beväpnad med uppslagsböcker och neonfärgade överstrykningspennor.

Både Sibylla och Ludo är riktigt älskansvärda karaktärer, nästan övermänskligt intelligenta, men otroligt tafatta när det gäller mänskliga relationer. Ludo är frukten av en enda natt med en inte särskilt begåvad författare och Sibylla kan inte alls förmås att avslöja hans rätta identitet. Ludo tänker förstås inte nöja sig med det, utan ger sig ut på en egen resa i jakt på sin far. Och om den rätte nu kanske inte är så lämplig, finns det väl egentligen inget som hindrar att man väljer ut en annan? Precis som samurajerna valdes ut i Kurosawas film, testar Ludo den ene efter den andre, alla är på något sätt hjältar och stora tänkare, för varför ska man nöja sig med mindre?

Den siste samurajen är en otroligt originell berättelse, rolig, tankeväckande och mycket rörande, en hyllning till läsandets och lärandets stora glädje. Såväl historien om den begåvade Ludo och hans inte mindre begåvade mamma och all övrig information som finns mellan bokens båda pärmar är mycket fängslande läsning och ett fantastiskt översättningsarbete av Inger Johansson.

2002 spydde jag galla över en av de sämsta böcker jag någonsin läst, men författaren lät sig som bekant inte avskräckas ... ;)

David Lagercrantz
DÄR GRÄSET ALDRIG VÄXER MER
Thriller? - Piratförlaget
[-]

Daniel Mill sitter hemma hos ett par vänner och tittar på deras semesterkort. Trist och tillgjort, tycker han, tills han upptäcker Kvinnan med stort K på ett av dem. I bakgrunden sitter hon och läser en mystisk bok och vännerna skänker mer än gärna fotografiet till någon bättre behövande, i detta fall Daniel. När han så råkar hitta just denna bok i sin bokhandel, ser han att den innehåller fotbollsstatistik, sammanställningar av gamla odds. En kvinna som läser en bok om odds kan säkert tänka sig att besöka ett casino, resonerar Daniel, som vid det här laget har blivit mer än fascinerad av kvinnan. Beväpnad med fotot reser han till Algarvekusten, varifrån hon sägs härstamma, till ett hotell som ligger nära ett casino. Där kommer han en märklig historia med rötter i den internationella fotbollsvärlden på spåren och med hjälp av Internet och hotelldatorn börjar han med sina efterforskningar.

Daniel Mill tycks med denna andra bok i serien bli en återkommande karaktär i författarens produktion, men om jag ska vilja återvända till sådana "seriedeckare" bör de vara något mer tilltalande, på ena eller andra sättet, än vad Mill är. Det är svårt att tycka om honom (hans kommentar om att en ung sportjournalist talar en förskräcklig värmländska som säkert får honom att låta dummare än vad han är, får mig till exempel knappast att tycka något annat än att hr Mill själv är rejält dum), men vad värre är, jag förstår honom inte alls. Och när han så gissar sig till en persons dolda motiv en gång för mycket för min smak, slår jag ihop bokens pärmar för att aldrig mer återvända. Jag tappar helt enkelt intresset för David Lagercrantz roman, som visserligen är oklanderligt välformulerad, men så kylig och arrogant att jag nästan får frostskador.

Säkert är det också lättare att skriva ihop en trovärdig kriminalhistoria om man använder sig av en huvudperson som liksom mer naturligt snavar över liken, antingen i rollen som polis eller kanske journalist. Har man ingen sådan huvudperson, utan i stället, som i det här fallet, en avhoppad aktieanalytiker, ställs det lite större krav på motivationen. För det första, varför vill Mill så gärna hitta kvinnan? Vad är det som driver honom att nysta vidare i fallet? Kanske bara det faktum att författaren vill få anledning att skriva ner sin historia? Möjligen kunde jag få svar på mina frågor om jag läste boken till slut. Men riktigt så nyfiken blir jag faktiskt aldrig.