Det är en händelse som ser ut som en tanke att just det här inlägget låg på tur att bli publicerat i dag ... Norstedts publicerar alltså inte bara böcker av författare som har svårt att ta kritik men tyvärr är det just det som en del av bokbloggarna har diskuterat de senaste dagarna. Malin Johansson, författare och bokbloggare, skrev en i mina ögon mycket sansad och saklig recension av en bok som inte föll henne i smaken och fick en reaktion av författaren som jag inte vet om jag ska skratta eller kräkas åt ...
Min lista på böcker som jag vill läsa om Nordkorea växer. Den amerikanske journalisten Blaine Harden har skrivit Flykten från läger 14 som kommer ut i oktober. Det är den första inifrånskildringen av ett högbevakat nordkoreanskt arbetsläger, en berättelse om Shi Dong-huyk som 1982 föddes i läger nummer 14. Det är också den första boken som handlar om någon som har lyckats rymma från ett sådant läger.
Under de första tjugo åren av sitt liv svälte han, torterades och underkastades alla koncentrationslägrets fasor tills den dag han lyckades fly och fann en helt okänd värld utanför taggtråden. [...] Blaine Harden sätter strålkastarljuset på den ljusskygga och totalitära regim som vi vet relativt lite om, som resten av världen fruktar eller blundar för.
Ingrid har påmint mig om den prisade irländske författaren Colm Tóibín, som i september kommer med kortromanen En lång vinter. Boken utspelas i en liten bergsby i Spanien, dit Miquel har återvänt efter att ha gjort värnplikten. Nu har det blivit lillebrors tur. Pappan i familjen ägnar sig mest åt fåren, medan det är mamman som håller ihop dem alla.
Så en dag märker Miquel att modern tycks smyga iväg när de är nere i byn och handlar. Snart blir han varse det som alla tycks ha vetat länge men ingen talar om. Modern är alkoholist. Kort därefter uppstår ett våldsamt bråk mellan föräldrarna. Dagen efter är modern försvunnen och den första snön faller. Det tar bara någon timme, sedan råder full snöstorm och det är frågan om liv och död.
I oktober har det också blivit dags för Marian Keyes nya roman om familjen Walsh, den här gången med Helen Walsh i centrum. Helen har hunnit bli 34 år, hennes liv har inte blivit som hon tänkt sig, vare sig när det gäller kärleken eller jobbet som privatdeckare.
Så när Helens ex Jay Parker hör av sig med ett fall för henne, blir hon nyfiken. När det visar sig att det gäller försvinnandet av Wayne Diffney, en fjärdedel av Irlands största pojkband någonsin, då är hon minst sagt fast. Bandet har en återföreningsturné på gång och Helen dras in i en värld av märkliga frisyrer, stora herrgårdar och ännu större egon, där alla har en baktanke. Men det finns fortfarande inga tecken av Wayne och tiden håller på att rinna ut.
Det finns ett gammalt ordspråk "den som ger sig in i leken får leken tåla". Puh, säger jag efter att ha läst skrifväxlingen mellan författaren? och recensenten Malin (som verkligen visar prov på stor behärskning). Ibland är jag verkligen tacksam över att jag inte läser så mycket svenskt....
SvaraRaderaEn konstig historia det här. Att författaren nu säger att han inte kan stå för hela innehållet och att han inte fått en chans att ändra något innan boken gavs ut låter ju också märkligt ... Det har ju i och för sig inte med hans respons på recensionen att göra, Norstedts tar nu så klart "absolut avstånd" men det verkar helt klart ha gått väldigt fel någonstans.
Radera