Skriver om sånt som händer i litteraturens underbara värld.
Mycket om tyskspråkig litteratur. Och ibland en del annat också.
fredag, november 09, 2012
Tre på tre: Gräset sjunger
Som tredje och sista bok i höstens utmaning, Tre på tre, med mitt eget tema Nobelpriset, valde jag Doris Lessings debutroman från 1950, Gräset sjunger. Lessing tilldelades Nobelpriset 2007, med motiveringen "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". (Nyss fyllde hon 93! Men ålder är ju som bekant bara en siffra.) Den här pocketupplagan av Gräset sjunger är reviderad och kompletterad, jag vet inte riktigt varför eller vad det innebär. Kanske att jag också skulle vilja läsa i original, för att jämföra, för en annan läsupplevelse, förhoppningsvis utan de stavfel och andra missar jag hittar i den här ...
Redan på bokens första sida avslöjar ett tidningsklipp att huvudpersonen, Mary Turner, kommer att mördas i sitt hem av familjens s k houseboy och sedan förflyttas man tillbaka i tiden, då Mary var en privatsekreterare som drömde sig bort med "dåliga romaner" och biobesök och hennes man Dick var en strävsam bonde som kämpade för att få gården att bära sig ekonomiskt. Båda två är mycket ensamma, de träffas lite av en slump och inte ens de första mötena är särskilt rosenskimrande och lyckliga. Men att gifta sig är ju något man ska göra, så varför inte med varandra? De känner inte varandra, har en viss föreställning om hur äktenskapet ska bli, men Mary får mycket svårt att anpassa sig till det hårda livet på landet. De har det verkligen inte bra tillsammans, men Dick blir så småningom van vid den dubbla ensamhet som alla äktenskap, även de dåliga innebär.
Det blir en stark skildring av rasmotsättningar, svarta människor ses som djur som ska vara glada för att de får hjälpa de vita med att bygga upp sin förmögenhet. Det finns flera teman i denna ganska tunna bok, mycket som man kan fundera över länge. Gräset sjunger blev också film 1982, som The Killing Heat med John Thaw (kommissarie Morse, ni vet) och Karen Black, men jag tror jag hellre behåller min egen lilla film i huvudet av den här fantastiska historien.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar, välkommen tillbaka för ditt svar :)