Den sjätte passageraren

Theodor Kallifatides
DEN SJÄTTE PASSAGERAREN
Kriminalroman - Albert Bonniers Förlag
[-]

Den andra boken om den filosofiutbildade Huddingepolisen Kristina Vendel rivstartar med en scen där hon ligger och onanerar under en vacker tvåhundraårig ek samtidigt som ett flygplan kraschar i närheten. Vill författaren fånga mitt intresse lyckas han bara nästan, för det hela känns alltför utstuderat för min smak. I alla fall. Det konstateras att det lilla propellerplanet nu ligger på botten av sjön Getaren, kropparna bärgas och vid identifieringen finner man att det finns en passagerare, utan några papper, som ingen riktigt kan redogöra för. Det är en pojke i yngre tonåren, för mörk för att vara av europeiskt ursprung och alldeles för ljus för att vara av afrikanskt ursprung. Förmodligen var han från Asien, Indien föreföll vara en rimlig gissning, konstaterar författaren förnumstigt.

När så ytterligare två pojkar i samma ålder ungefär, med samma hudfärg hittas mördade, fattar Kristina (otroligt nog) misstankar om ett samband. Hon tycker att alla fakta pekar på att något riktigt skumt är i görningen. Ändå väljer Kallifatides att inte låta henne dela dessa tankar med sina medarbetare, för hon hade ingenting konkret att komma med. Det såg ut som om hon var tvungen att arbeta helt ensam med detta, åtminstone tills vidare. Jag fnyser och muttrar något om amatörer, riktat både mot författaren och hans hjältinna...

Theodor Kallifatides använder deckarformatet för att som så många andra författare tycka till om sakernas tillstånd i Sverige idag. Han strösslar friskt med kritiska kommentarer om såväl kändishysteri och IT-krascher, ibland träffar han mitt i prick, lika ofta missar han grovt målet. Personerna känns tyvärr riktigt schablonartade, a la Agatha Christie men helt utan hennes speciella charm. Jag bryr mig inte särskilt mycket om Kristina Vendel och kommer förmodligen inte läsa något mer om hennes öden och äventyr.