Den lille vännen

Donna Tartt
DEN LILLE VÄNNEN
Roman - Albert Bonniers förlag
[++]

För tolv år sedan förlorade familjen Cleve en son och en bror, Robin. Pojken hittades hängd och strypt i ett träd utanför familjens hus, men brottet blev aldrig uppklarat. De efterlevande hanterar förlusten på olika sätt, mamman bedövar smärtan med sömnmedel och mellansystern, som möjligen blev vittne till händelsen, är inbunden och tyst, medan pappan lämnade familjen och flyttade till en annan stad. Lillasystern, Harriet, var nyfödd när det hemska skedde och hon kan rimligen inte ha några minnen varken av mordet eller av sin storebror. Ändå svävar Robins ande över henne, över familjen och huset, ja, nästan i hela den lilla sömniga staden i den amerikanska södern känns hans närvaro. I kyrkan, till exempel, installerades efter hans död ett nytt glasfönster, på vilket Robin poserar vid Jesus högra sida, som något av ett helgon.

Läsaren förflyttas till ett barndomsland, till det amerikanska 70-talet, med ett myller av excentriska släktingar, paranoida knarkare och kavata ungar. Sommaren är varm och torr och lång när Harriet, inspirerad av såväl James Bond som Sherlock Holmes, beslutar sig för att det har blivit hög tid att ta upp jakten på mördaren. Hon har förstås redan en lämplig misstänkt, en skolkamrat till Robin, en kriminell man av husvagnsfolket. Tillsammans med vapendragaren Hely utforskar hon sina teorier, vilka för barnen allt längre bort från det trygga livet med svarta hushållerskor och baptisternas söndagsskola. I den nya världen de upptäcker tillverkar man knark i hemsnickrade laboratorier och har över huvud taget en något annorlunda inställning till lagen. Att vistas där är sannerligen inte riskfritt.

Författaren skildar de äventyrliga upplevelserna på ett sätt som ibland får mig att tänka på Enid Blytons Fem-böcker, men något ytligt vilar inte över den här boken, tvärtom. Med ett närmast passionerat ordflöde flyter handlingen på i drygt 630 sidor och just omfånget kanske kan avskräcka, men jag njuter oerhört av att sjunka ner i den här världen och saknade den när boken tog slut. Jag fängslas av Donna Tartts engagerande personskildringar och den spännande intrigen, men också av de skrämmande bilderna av hur ett barn reagerar när omvärlden sörjer, när någon närstående drabbas av depression, inför våld; oförstående, storögd och utsatt. Bokens huvudperson Harriet tar jag genast till mitt hjärta och där kommer hon att få stanna kvar. Tio år dröjde det innan Donna Tartt blev klar med sin efterlängtade andra bok, "uppföljaren" till debutromanen Den hemliga historien, och jag vet inte riktigt hur jag ska stå ut om det dröjer lika länge med trean.